Frida (Elfrida) var dotter till Gustaf Larsson Frohm och Charlotta Andersdotter Lind.
Gustaf var rättare på Gubbagården i Ryggebol by.

När Frida och Albin hade gift sig den 15/7 1892 arrenderade de Bortre Maden under
Nääs. Charlotta och Gustaf flyttade med dottern; lämnade allt vad de hade till henne
och svärsonen, mot att de fick bo hos dem till sin död.

Eftersom Albin ofta arbetade på byggen, blev det i praktiken Gustaf som skötte jordbru-
ket. Maden hade dagsverksskyldighet på Nääs, men Albin betalade hellre med pengar.
Då dagsverkena räknats om till arrende, blev det 152 kronor per år. 1910 fick dock Nääs
en ny förvaltare, som senare krävde dagsverken. Då gjorde Folke dagsverkena. Även
Valfrid arbetade på Nääs, men det fick han betalt för, så det räknades inte som dags-
verken.
 

Uppfinningsförmågan var det inget fel på

Då Albin och Frida först kom till Maden hade de det nog ganska fattigt, så de bestämde
sig för att göra något åt det. Eftersom det var moss- och sumpmarker fick de arbeta hårt
för att skaffa åkrar och betesmarker, men det gick... Efter att ha sprängt bort ett mindre
berg och dikat ur mossmarkerna, röjt och bränt, hade de utökat markerna till mer än det
dubbla! Efter några år fick de så mycket gröda att de byggde till en lada för att få plats
med allt. Detta var omkring 1897 och Albin och Frida hade nu två barn.

Trots att skördarna var goda, hade familjen inga inkomster, så de fick "skära tunna skivor 
av fläsket", som Frida brukade säga. Kanske var det då som någon gav Albin idén att 
börja med hemslakt - "jo, för det skulle man tjäna på" - och så blev det. Varje onsdag for 
Albin till marknaden i Alingsås, där han köpte kärran full med kalvar. På torsdagen 
slaktades kalvarna i Maden under mycket primitiva förhållanden. Ingen Hälsovårdsnämnd
fanns det, och inga särskilda anordningar - kalvarna klubbades ihjäl med slägga. Fredag
natt körde Albin med häst och vagn in till Göteborg, för att på lördag morgon stå på torget 
och sälja sitt kött. När järnvägen öppnades 1902 byttes hästen mot tåget. När obligatorisk
köttbesiktning infördes i Göteborg, förbjöds torghandeln. Då hyrde Albin in sig i en butik i 
Bazaren, som låg ungefär där Saluhallarna nu ligger. Eftersom man inte hade några
kylanordningar, tog Albin med sig det kött som inte sålts hem till Maden, där Frida saltade
ner det i stora kar. Sonen Valfrid har berättat att "slakteriet" nog lönade sig, men att det
bästa var att familjen alltid hade tillgång till kött. Enligt Valfrid hade Albin slutat med
hemslakten före 1912.

Byggmästare, så där vid sidan om

Under hela "slakteritiden" jobbade Albin vid sidan om på olika byggen. Han lade grunder,
snickrade, murade, ja - i stort sett allt. Hans kunskaper kom väl till pass när man efter
Gustafs död 1906 beslöt att riva Maden och bygga nytt. Den gamla Maden hade ingen
riktig grund, bjälkarna var lagda direkt på marken och på bjälkarna spikades trägolvet,
så där var nog kallt och dragigt. Väggarna var timrade och tätade med mossa. Invändigt
var huset putsat med lera. För att bygga om sitt torp, var Albin och Frida tvungna att be
inspektorn på Nääs om lov. Han gav dem tillstånd att bygga om de byggde allt själva, 
vilket de gjorde. Därtill fick de 1000 kronor och tillstånd att ta virke ur skogen. Det nya
 Maden sattes upp på i stort sett samma ställe som det gamla. 

Valfrid berättar om det gamla Maden att där fanns ett kök med "en förskräckligt stor spis"
och en liten sidokammare, där Gustaf, Charlotta och alltid något av de mindre barnen sov.
De andra höll till i köket. I köket fanns också en järnspis, som Albin hade satt in så fort de
kom till Maden. Innan dess fanns där bara en öppen spis med bakugn, och över huvud 
taget var det då mycket ovanligt med järnspis i ett vanligt torparkök.

Det nya Maden gjordes lite större, i bottenvåningen fanns tre rum, varav ett var finrum,
och köket. På vinden fanns ett sommarrum, där familjen bodde då de hyrde ut botten-
våningen till "kursare" på Nääs. Kursare kallades de som gick någon sommarkurs på
Nääs slöjdseminarium, som inte låg långt från Maden. Familjen fortsatte att hyra ut rum
åt kursare, även sedan de flyttat till Åstebo. Albin och Fridas yngste son Arnold minns
att kursarna då betalade mindre än 40 kronor per sommar!

Kvinnosysslor

Förr var det ofta kvinnorna som skötte "kossera", men Frida var ett av undantagen.
Hon hade reumatisk värk i händerna, antagligen därför att hon sköljt mycket tvätt i kallt
vatten, så hon jobbade aldrig i ladugården. Istället var det enda dottern Valborg, kallad
Bojan, som varje morgon var uppe tidigt för att mjölka korna. Från omkring 1920-talet
hade man också en eller två pigor hos sig, Olga och Lilly. När sönerna George, Gillis
och Folke åkt till Amerika, Bojan studerade och Valfrid gift sig, så att bara Arnold var
kvar hemma, bodde Olga och Lilly i det som varit Folkes kammare. Innan det hade de
bott i köket.

Humorn flödade

Även om familjen aldrig levde i något större överflöd, hade de i Maden det ofta bättre
materiellt ställt än många andra i socknen. Som ett exempel på detta hade de två åkvagnar;
en fyrhjulig s.k. jaktvagn och en tvåhjuling. De användes mest då man åkte för att lyssna
på någon predikant hos grannarna eller till missionshuset.

Sparsamhet var en dygd och Arnold minns att Frida hade väldigt svårt för att slänga
bort saker och ting. Därför drack de t.ex. oftast kaffe ur kantstötta koppar. Utan att
Frida visste om det hade Albin en dag gått och köpt nya koppar att överraska henne med.
När de så skulle dricka kaffe dukade Bojan och Arnold, som visste om de nya kopparna,
med de mest kantstötta koppar de kunde hitta. Helt plötsligt sa Albin: "Va e de här för
gamla koppar!?" och slängde sin kopp så att flisorna rök! "Ja, de säger ja också!" sade
Arnold och kastade också han sin kopp! Bojan var inte sämre hon, utan slängde med
stor inlevelse sin kopp, hon med! Frida blev ju chockad, men fann sig förhoppningvis
när Albin tog fram sin överraskning...

Arnold minns att han en gång fick en sked av nysilver i julklapp av sina föräldrar. Han
minns den just för att det på paketet fanns en vers som slutade "...men den har Arnold i
ändan." Hur versen började minns han inte, men slutet fastnade, som sagt. Hans namn var
ingraverat i skedskaftet. Mostrarna i Borås skickade också alltid något till jul. Brodern 
Gillis arbetade att tag på Gumperts bokhandel i Göteborg, och när han kom hem på lörda-
garna tog han ofta med sig något till lillebror Arnold. En gång när Arnold hade köpt en pre-
sent, undrade de andra varifrån han hade fått pengarna. "Jag har sparat på kollektpengar´a 
hele hösten!",  svarade han.

Åstebo - en tid av hallon och mycket musik

För att tjäna lite extra pengar plockade barnen ofta bär, som Charlotta och Frida sedan
åkte in till Göteborg  för att sälja. När Albin var pensionär i Åstebo odlade han hallon
som han skickade med en trädgårdsmästare att sälja i Göteborg. Tydligen trivs hallonen
i Åstebo, för även Arnold har odlat hallon där, om än bara i liten skala. Det var 1925 som 
Albin, Frida och Arnold  flyttade till Åstebo. Där hade förut legat en liten stuga med en 
tant i vardera änden av huset. Efter att ha stått tomt i många år, revs ödestugan och Albin 
byggde ett nytt hus men behöll namnet Åstebo. Eftersom Albin inte förstod sig på jordbruk,
Gustaf och Charlotta var döda och sönerna, som efter Gustafs död skött jordbruket i 
Maden, hade rest till Amerika, nöjde Albin sig med att odla lite "potäter" för husbehov.
Ja, och hallon förstås.

Albin och Frida sjöng gärna och Albin spelade både gitarr, fiol och även orgel i hemmet.
När de flyttade till Åstebo byttes orgeln mot ett piano. Valfrid har sagt att "Albin spelade
alldeles utmärkt med sina grova arbetarhänder". Även grannarna i Hitre Maden tyckte om 
att sjunga och spela och ibland gick familjerna upp på ett berg om sommarkvällarna. Där
satt de sedan och sjöng, spelade och njöt av den vackra utsikten över Nääs och sjön
Sävelången i den ljusa kvällen. Albin och Frida hade ofta besök i Maden, framför allt av
"läsare" och mostrarna Hilda och Nathalia.

Albin var med i Frisinnade föreningen, som i stort sett var samma sak som Liberala
partiet. Den största skillnaden var att Frisinnade föreningen bestod av framför allt
nykterhets- och frikyrkofolk, dit ju Albin hörde. Han satt med i både kommunalfullmäktige
och i vad som kallades pensionsnämnden. Dessutom var han aktiv i missionsförsamlingen
och var med om att starta bl.a. en ungdomsförening.

Enligt uppgifter var Albin en initiativrik, energisk och snäll människa med ett gott humör
och humor. "Lätt och ledigt ska det gå!", tyckte han om det mesta, och Arnold minns
hur han sa att "De ska va gläddje å hännförelse i Guds församling!". Ja, som en av de
som arbetade för Albin sa: "Va Albin var rolig!" Frida var väldigt snäll och "lugnare än
Albin på något sätt". Det var nog så som August Flodén, Fridas svåger och Albins bror,
diktade till henne på hennes 50-årsdag: "...hon har ett hem, vars sol hon själv vill vara...", 
och man kan bara beundra henne.

Albin dog mycket plötsligt en söndagsnatt 1942 hemma i Åstebo. Frida och han  hade
gått och lagt sig för att sova, då han sa att "hemskt vad varmt här är!". Han reste sig
och öppnade ventilen på kakelugnen. Sedan satte han sig på sängkanten, tog Frida i
handen och bara sjönk ihop. Han hade tidigare haft besvär med hjärtat, så antagligen
var det det som krånglade igen. Han blev den förste att begravas i Floda missionskyrka,
som han själv varit med om att bygga. Frida dog, 82 år gammal, på ett privat sjukhem
nära Liseberg i Göteborg. Då hade hon varit dålig i många år. Hon bodde hos sin son 
Arnold och hans familj i Åstebo nästan ända tills dess att hon dog på julafton 1951.

Albin och Fridas barn

 George  Valfrid  Valborg Gillis  Folke  Arnold
 

   Empress of Ireland

George, den äldste sonen, for någon gång omkring 1914 med Empress of Ireland till 
Canada, där han arbetade som  missionär och pastor. Han har skrivit många väckelse-
sånger, varav några kommit att bli mycket kända, bl.a. "Gyllne Morgon" och "Noahs Ark".

Han kom senare till USA där han via Minnesota hamnade i California, där han blev doktor
i kiropraktik och naturopathy. Tillsammans med några kolleger startade han i Los Angeles
ett  hälso- och utbildningsinstitut, Sierra States University. Där fanns utbildning inom både
kiropraktik, naturopathy, sjukgymnastik, massage, psykologi och kost/diet.

George reste  inom och utom landet som en uppskattad föreläsare. Han var också en 
flitig skribent  för diverse tidningar och tidskrifter i USA , ofta signerade "Rex".

Han gifte sig tre gånger och fick fem döttrar och en son. Redan i Sverige bytte George
namn från Andersson till Flodén. Han dog i USA 1975.
 

Valfrid tog även han sig namnet Flodén. Han gifte sig med Svea Ljungkvist och de fick
fyra barn, tre pojkar och en flicka. Valfrid och Svea bodde i Lerum, där Valfrid var
byggmästare. Valfrid dog 1988.
 

Bojan (Valborg), Albin och Fridas enda dotter,  var mycket begåvad, men utbildning 
ansågs bortkastad på en bondflicka. Hon behövdes till hjälp i hemmet och ladugården.
Tack vare sina mostrar fick hon i tjugoårsåldern möjlighet att studera, först till småskol-
lärarinna och sedan folkskollärarinna. Hon fick tjänst i Kuddby, och stannade i nitton år.

Hon var intresserad av allt, särskilt av barn med speciella svårigheter. Som talpedagog
arbetade hon extra på Bräcke Östergård; en skola för CP-barn. Senare fick hon 
uppdraget att starta Göteborgs första klasser för synskadade elever ( tidigare var det 
aldrig tal om integrering). Hon var aktiv i Betlehemskyrkan och satt under många år som
nämndeman i Göteborgs tingsrätt. Bojan dog 1984 i Floda.
 

  M/S Gripsholm

Gillis och Folke, Albins och Fridas andra söner, åkte båda till Amerika 1923; Gillis i
januari och Folke i oktober. De första åren var slitsamma, men de hade inga pengar att
resa tillbaka för. De gifte sig med svenskor och fick var sitt barn. Båda flyttade till den lilla
staden Modesto i Californien, där de hade företaget "Campbell´s Soups", som de sålde
efter ett tag. De startade "Flodén Brothers, Poultry & eggs", som "sålde foder till kalkoner,
som de sedan köpte och slaktade och sålde". Gillis dog 1959 och Folke 1997.
 

Arnold föddes i Bortre Maden, yngst av sex syskon. Frida var då 44 och Albin 50 år.
Arnold gick s.k. fortsättningsskola med inriktning på textil, med anledning av Nääs
Fabrikers textilindustri, som då dominerade Tollereds samhälle. 1925 flyttade familjen till 
Åstebo.

Arnold var med i Missionskyrkans junior- och ungdomsförening och det var just genom
den föreningen som han träffade sin hustru Sonja Eliasson. 1942 tog han sig namnet 
Björnerås, efter det torp där hans far var född - Lilla Björnås. Namnet Björnås var redan 
upptaget. Arnold gifte sig med Sonja 1944.

Arnold hade genom åren många kommunala uppdrag i bl.a. biblioteksstyrelsen, byggnads-
nämnden, kommunstyrelsen och kommunalfullmäktige. Han var med om att bilda hem-
bygdsföreningen och konsertföreningen i Skallsjö. En tid var han nämndeman i Alingsås
tingsrätt. Han har varit ordförande i kulturnämnden och fick 1987 Lerums kommuns
kulturpris. Han startade scoutkåren i Floda missionsförsamling och var under många år en
drivande ordförande i ungdomsföreningen.

Arnold arbetade först hos sin bror Valfrid och gick senare byggnadskurser på Karlskoga
folkhögskola. Han gick den långa vägen i sitt yrke. Åren 1955-78 arbetade han inom 
socialförvaltningens byggnadsrotel i Göteborg, de sista åren som sektionschef. När han 
pensionerades sökte man en civilingenjör som efterträdare. Arnold hörde nog till den sista
generationen som saknade ekonomiska förutsättningar för att få studera, men ändå kunde 
arbeta sig fram till en bra plats. Arnold dog 23 oktober 1999.
 

Källförteckning:
      "200 år av min historia..." , opublicerat specialarbete 1993, Åsa Broman