Startsida Rec av Anders Sigrell, Att övertyga mellan raderna.En retorisk studie om underförstådda inslag i modern politisk argumentation. Meddelanden från institutionen för nordiska språk vid Umeå Universitet nr 28. (Avh.) Umeå 1999. Kommer att införas i Språk och stil 2000 |
Anders Sigrells bok är något så sällsynt som en teoretisk avhandling i nordiska språk med rent pragmatisk inriktning. Den tar dessutom, som titeln och undertiteln visar, upp frågor som ligger mycket långt från den traditionella nordistikens materialnära och deskriptiva infallsvinkel och arbetar inom den retoriska disciplinen för vilken intresset fortfarande bara ökar.
Avhandlingen är av gammaldags gradualomfång: 326 tättryckta sidor med inte alltför stort typsnitt och marginella marginaler. I ett omfattande inledande kapitel "Det retoriska" diskuteras olika modeller och teorier för analys av argument, från Aristoteles till Toulmin och den s.k. pragmadialektiken med huvudsäte i Amsterdam. Sigrell anknyter genomgående till filosofen Paul Grice som väckte så stor uppmärksamhet med sina Harvardföreläsninger 1967 (i starkt nedskuret skick publicerade först 1975). Grice har mindre imponerat på sina filosofkolleger än på pragmatiskt inriktade språkforskare hos vilka hans maximer om reglerna i den vardagliga konversationen givit upphov till så många aha-upplevelser.
I det andra huvudavsnittet, "Det underförstådda", diskuteras inledningsvis underförståddhetens olika former varpå följer ett 40 sidor långt avsnitt om ironi och en genomgång av entymemet, d.v.s. den av Aristoteles beskrivna normala, korta formen för en argumentering i retoriken. Aristoteles menar att premisser som är gemensamma för talaren och auditoriet inte bör nämnas eftersom de skulle tråka ut lyssnarna. I vardaglig argumentering utelämnar vi (även utan att känna till Aristoteles visa insikt) dessvärre ofta också sådana premisser som inte alls är gemensamma för oss och dem vi diskuterar med, vilket leder till missförstånd. I själva verket är det i premisserna som de stora svårigheterna uppstår i vardaglig argumentering eftersom det är premisserna som ger argumenten deras relevans. Avsnittet avslutas med förslag till modell för analys av underförståddheter och som tredje och sista huvudavsnitt, "Det persuasiva", följer en demonstration av modellen på ett tal av Carl Bildt.En reflexion som gör sig omedelbart gällande är att problemet hur en vardaglig argumentering ska analyseras fortfarande inte är slutgiltigt löst trots tvåtusenfemhundra års ansträngningar. Retorikens historia ger en nedslående bild av intresset för analys av vardagens argumentering. För de romerska retorikerna är det språkets och stilens (elocutio) möjligheter att övertyga och övertala som står i centrum. Analysen av själva argumenten och argumenteringen överläts så småningom åt filosofin, där den i sin tur övergick i den formella logiken som vi dock inte har den ringaste hjälp av när vi vill analysera texter. Det tog filosoferna lång tid att inse detta för en språkman så uppenbara faktum, ty den informella logiken, som är en argumentationsanalytisk modell, fick sitt genombrott först på 80-talet i USA. Den motsvaras i Europa av den nämnda pragma-dialektala skolan.
Att förstå uppbyggnaden av argumentation, att kunna skilja på hederliga och ohederliga resonemang, att framför allt kunna genomskåda och avslöja tankefel och ren manipulation är givetvis oerhört angeläget i en verbal tid som vår. Vi humanister har ju ganska sällan tillfälle att göra några insatser för att förbättra världen, men om vi kan arbeta fram effektiva och i praktiken användbara modeller för analys av argument vore givetvis oerhört mycket vunnet. Det kan inte råda något tvivel om att Sigrells bok är ett mycket intressant steg i den riktningen.Den belysning som Sigrell ägnar olika definitioner av de huvudbegrepp han arbetar med är utförlig och informativ och ger genom referenserna många uppslag till vidare studium. Genomgången av de s.k. fallasierna, i svensk litteratur annars benämnda 'felslut', är mycket värdefull och den tillämpade analysen av förekomsten av sådana i vårbudgetdebatten 1997 i TV visar att de är fruktbara analysverktyg.
Diskussionen av de olika huvudfrågorna i avhandlingen inleds - helt enligt Aristoteles krav! - med definitioner och en genomgång av historiska och moderna varianter av definitionerna i fråga. Ibland kan man få intrycket att både Sigrell och de av honom citerade auktoriteterna menar att fenomen som entymem eller ironi "finns" i verkligheten så att man med en definition skulle kunna etablera deras specifika vikt eller atomladdning - giltiga data för alla och i all framtid. Vi får dock inte glömma att retorik, ironi, underförståddhet är termer som vi har skapat för att (om än ofta ofullgånget) försöka beskriva verkligheten. Olika vetenskapare med olika eller delvis olika perspektiv kan därför ställa upp definitioner som kan vara vidare eller snävare än den prototypiska utan att detta egentligen behövde leda till ingående diskussioner.
Det är förklarligt i ett ämne som Sigrell har påtagit sig att reda ut att det kan vara svårt att undvika frestelsen att associera till nära förknippade frågor (som det sannerligen finns gott om). En sådan förefaller mig vara retorikens moraliska dilemma. Retoriken som system anses ju sedan urminnes tider vara amoralisk på samma sätt som en värja inte kan vara moralisk eller omoralisk. Däremot kan den som hanterar verktyget ha eller sakna moral. Frågan diskuteras i Platons Gorgias ur retoriklärarens synvinkel:Gorgias: Och vid Zevs, om någon som har varit på träningsplatsen och är en duktig fäktare slår sin far eller mor eller någon annan släkting, så får man inte för den skull hata och jaga ut lärarna i gymnastik och fäktning ur staden. För de har lärt ut sin konst för att man ska kunna använda den rätt och riktigt som försvar mot fiender och angripare, inte för angrepp. Men de [dåliga retorikerna] vänder på steken och använder sig felaktigt av styrkan i sin konst. Men för den skull är ju inte lärarna dåliga eller är det konstens fel och den således förkastlig utan endast de, tror jag, som inte använder konsten på rätt sätt. [---] Den som använder den [retoriken] felaktigt ska man avsky med all rätt och fördriva och döda, men inte den som har lär ut den.
(Efter Schleiermachers ty. övers. återgiven i Rhetorik. Arbeitstexte für den Unterricht. Für die Sekundarstufe herausgegeben von Michael F. Loebbert. Reclam 1991, s. 22f.)Enligt Gorgias har retorikläraren således inget som helst ansvar för hur hans adept hanterar sin kunskap i denna farliga konst. Det är inte tydligt hur Sokrates ställer sig till detta, men kan vi, dagens retoriklärare, verkligen blunda för att vår 'konst' kan missbrukas? Enligt mitt förmenande är det omöjligt att bortse från de uselheter som en skicklig retoriker kan åstadkomma. Endast om retoriklärarna, när vi lär ut retorikens strategier och taktiska knep, inte bara syftar till att lära ut den sköna konsten att övertyga genom tal utan också lägger moraliska synpunkter på retoriken som den praktiseras, kan retorikläraren vara en vir bonus i Quintilianus mening. (Vir bonus dicendi peritus, 'en god man förfaren i talandets konst', är den romerska beteckning på talaren, en beteckning med vilken man ville göra gällande att en god talare nödvändigtvis också var en god och moralisk man. Rimligen torde man i romersk retorik ha varit klar över att alla goda talare förvisso inte är goda män. Vir bonus-doktrinen påminner därför påträngande mycket om strutsens att stoppa huvudet i sanden och blir en ganska ihålig taktik. Dess upprinnelse finns f.ö. enligt mitt förmenande i samma dialog:
Sokrates: Stopp! ty detta är utmärkt sagt. När du alltså gör någon till talare måste denne nödvändigtvis redan veta vad som är rätt och vad som är orätt, eller lära det av dig.
Gorgias: Just så
S: Är inte den som har lärt byggandets konst en byggmästare?
G: Ja
S: Analogt således är den som lärt vad som är rätt också rättrådig?
G: Visst
S: Och den rättrådige handlar ju rätt?
G. Så förefaller det att förhålla sig
S: Den rättrådige vill således aldrig göra något orätt?
G: Naturligtvis inte
S: Enligt detta måste talaren med nödvändighet vara rättrådig?
G: Ja
S: En talare vill således aldrig göra orätt?
G: Uppenbarligen inte. (a.a.. s. 22)Sokrates replik "Enligt detta måste talaren med nödvändighet vara rättrådig?" är ju i sak identisk med vir bonus-satsen. Men när vi nu känner Platons motvilja mot sofisterna och deras retorik kan vi knappast tolka den annat än ironiskt. Det egendomliga är att Quintilianus inte uppfattade den så. (Denna lilla exkurs motiveras av fotnot 61 hos Sigrell, där han säger sig "ha haft svårigheter att belägga" min läsning. Nu är den förhoppningsvis belagd. Sigrells fotnoter är f.ö. också av den gamla goda sorten, d.v.s. många, fullmatade och oftast intressanta.)
Även om det torde framgå att jag betraktar hela avhandlingen som förtjänstfull är det avsnittet om ironi som alldeles särskilt har intresserat mig. Sigrell har där två huvudteser: dels att ironi alltid är klandrande på någon nivå av kommunikationen, dels att den gängse definitionen att man med ironi menar motsatsen till vad man säger, inte är helt adekvat. Om den sistnämnda tesen har jag inte blivit övertygad, men jag tror att Sigrell har rätt i att den prototypiska ironin alltid klandrar, även om klandret kan ligga i situationens förutsättning. Sigrells exempel på studenten som säger till studentskan efter ett prov "Och du fick som vanligt bara 99 rätt av 100 möjliga" ironiserar över själva situationen och yttrar kritik mot flickans ambitionsnivå som den manlige studenten anser sig ha rätt att finna vara för hög.
Definitioner som klassar ironiska yttranden som yttranden som 'betyder motsatsen till det avsedda' tar för lätt på de ingående begreppen. Nationalencyklopedin ger exemplet att om någon kallar en annan för "skön juvel" så betyder det egentligen "motsatsen". Exemplet är lite specifikt eftersom skön juvel dels är en metafor, dels inte används i annat än ironisk mening. När vi använder den aristoteliska motsatsdefinitionen måste vi också precisera vad som avses med 'motsats'. Det är i själva verket bara ett ord eller en ordförbindelse i ett ironiskt yttrande som ska omtolkas. Om jag säger "Han kom i tid som vanligt" så är det ju bara 'i tid' som (sannolikt) ska negeras. Inte han, kom, som vanligt - lika lite som juvel i citatet ovan. När vi talar om motsatsen avser vi i första hand skalära ord, där det ironiska yttrandet lägger sig på "fel" ända på skalan. Sådana skalära ord är exv. alla värdeomdömen. På samma sätt förhåller det sig med motsatsförhållandet i Sigrells eget exempel med den ambitiösa studentskan: också detta är exempel på ironisk motsats, eftersom bara i studentens yttrande ska tolkas som motsatsen, 'väldigt mycket'.
I avsnittet om ironi stöter läsaren till sin förvåning på rubriken "Är ironi en retorisk figur?" Inte mindre förvånad (över rubrikens fråga) blir han när frågan omgående besvaras med hjälp av några klassiker inom retoriken som räknar ironin (jämte metafor och metonymi) till "mästartroperna". Och nog hör ironi till retoriken och är dessutom ett av retorikens mest intressanta fenomen och kanske rentav det allra mest intressanta inom elocutio. Förklaringen till rubrikens fråga kommer efter någon sida och syftar på synpunkter hos José Ramirez, verksam vid Nordiska institutet för samhällsplanering i Stockholm. Ramirez har i några skrifter givit uttryck för en mycket extensiv syn på såväl retorik som ironi. Han ifrågasätter att ironi är ett stilgrepp och hävdar:"Fängslad i en stilistisk tvångströja gör ironin motstånd mot att låta sig stängas in i en enda uttrycksterm". Sigrell går in på en tämligen omfattande närkamp med Ramirez som får komma till tals i yttranden som "Metonymin är som stadsbussen under färd, medan metaforen är som ringklockan som får den att stanna, samtidigt som föraren ropar ut hållplatsens namn". När Sigrell ska reda ut för läsaren vad Ramirez kan ha menat stupar han dessvärre i sitt eget specialområde. Sigrell borde ju om någon kunna utläsa det underförstådda i Ramirez metaforrika (och pretentiösa) prosa. Att det inte lyckas finner jag för min egen personliga del mindre förvånande.
När Sigrell påstår att Cicero utvidgar ironibegreppet genom att inbegripa inte bara att man menar motsatsen till det en talare yttrar utan att också mena något annat än det en talare anför, så motsägs det av ett ställe i Aristoteles Retorik för Alexander som Sigrell själv citerar och som lyder "Ironi är att säga något och samtidigt förege att man inte säger det, eller att kalla något för dess motsats". "Att låtsas säga något", dvs att säga något man inte menar, är i själva verket den ursprungliga användningen av retorisk ironi. De äldsta kända exemplen på tropen syftar på situationen i en rättegång när en part låtsas citera motparten för att visa hur orimlig dennes ståndpunkt är. Och detta felcitat, denna låtsade åsikt, står prototypiskt i motsatsförhållande till vad motståndaren egentligen menar. Rimligen är det denna tanke som ligger bakom Sperber & Wilsons härmningsteori i Relevance. Aristoteles beskrivning har, menar jag, fortfarande samma giltighet som för 2.500 år sedan. Även i några exempel som Sigrell anför som indicier på att ett ironiskt yttrande inte nödvändigtvis har motsatt betydelse till vad som avses så kan man utan större svårigheter visa att detta trots allt är fallet, även om motsatsförhållandet kan ligga i den situationella kontexten.
Den tidigare nämnde Paul Grice har i sin artikel exempel på beröm som genom sin uppenbara irrelevans blir klander (typ "Vad tyckte du om professor Xs föreläsning? - Han hade välputsade skor") - en figur som Grice kallar ironi. Om något ironiskt finns i denna typ av utsaga är det snarast en ironisk attityd; uttrycket är inte prototypiskt ironisk eftersom motsatsförhållandet inte ligger på textplanet utan ligger i en motsättning mellan det förväntade svaret och det reella svaret - som dessutom inte är något svar på frågan. Just därigenom blir klandret mycket tydligt. Sigrell har f.ö. ett underbart exempel på denna typ av kritik när han refererar en strip i Knasen där Pastorn tackar Kockis för maten med repliken "Tack för en underbar senap". (Jag undrar om det är den typen av ironisk attityd som har givit den ironiska generationen dess namn?)
Grice menar att det också finns vänlig ironi, men Sigrell hävdar att ironi alltid innebär kritik på något plan, men att den är "ansiktsbevarande". Ironin kan vara kärleksfullt klandrande, typ ditt lilla geni om någon närstående har klantat sig. Men också här rör det sig om prototypisk ironi: klandret finns där om också höljt i överseende tillgivenhet och motsatsförhållandet likaså när man säger geni i st. för dumbom.
En åsikt som förefaller vara väl dokumenterad i forskningen är att ironi är ansiktsbevarande. En skiljelinje i detta avseende förefaller mig gå mellan en dyadisk situation och masskommunikation. I en liten krets kan ironin vara ansiktsbevarande i det att en öppen motsättning i klarspråk cacheras. Därmed är den kritiserades ansikte åtminstone i någon mån bevarat. Helt annorlunda förhåller det sig dock i en stor grupp. Där kan ironi riktad mot en person snarare upplevas som en svidande förolämpning, och den ansiktsbevarande delen begränsas då till talaren. Talaren behöver inte tala klarspråk och ironin kan tjäna som en möjlighet för en aggressionshämmmad person att framföra kritik. .
Ironi är kanske vår mest avancerade och fascinerande teknik att förmedla ett underförstått budskap och står därigenom självklart i centrum för en undersökning av det underförstådda . Att tropen har kallats mästartrop är sannerligen inget att undra på. Dessutom ger ironi som ingen annan trop hela den kommunikativa situationen i ett nötskal. Den kräver att lyssnaren ställer upp en hypotes om vad talaren menar, en hypotes som är helt och hållet styrd av vederbörandes förväntan som i sin tur styrs av den situationella kontexten med allt vad den kan innehålla. Sigrell kommenterar denna ytterligt vanskliga situation så här:För att kunna påvisa ett ... samband mellan en underförstådd ståndpunkt och det explicit förmedlade måste analytikern använda såväl språkliga och logiska ledtrådar som lokal och global kontext samt egen omvärldskunskap. (s. 91).
Det är som synes åtskillig svårdokumenterad kunskap, insikt och intuition som krävs för att vi ska kunna förstå underförstådda meningar. Att försöken i den riktningen betraktas med misstroende av företrädare för exakt vetenskap är förståeligt. Den enda utvägen synes mig vara att reflektera klokt och kunnigt över de svåra frågorna, något som Sigrell också gör.
I en diskussion om förståelsen av underförstådda yttranden hävdar han att teorierna om att lyssnaren först avkodar yttrandets lexikaliska betydelse för att därefter sluta sig till den intenderade innebörden förefaller vederlagda. I själva verket, hävdar han, förefaller det gå fortare att sluta sig till den underförstådda meningen. Utan att närmare ha granskat de experiment som Sigrell refererar till, skulle jag kunna tänka mig att detta kan förklaras av att åtskilliga underförståddheter är den primära kommunikationsavsikten och att denna ofta är känd på förhand eller kan förutses av lyssnaren. När den äkta mannen således efter en stor middag finner sin hustru vid diskbänken och hon säger "Handduken ligger på köksbordet" krävs det säkert ingen större tankemässig omväg av mannen för att förstå att hon vill att han ska torka kristallglasen. Det var alldeles säkert med en misstanke åt det hållet som han gjorde entré i köket. Den man som i den situationen först måste fundera en stund på vad den i sig tämligen ointressanta upplysningen kan ha för relevans befinner sig i vart fall inte på våra breddgrader.
Till avhandlingens förtjänster hör att den på varje sida inbjuder till dialog med författaren som också själv är närvarande i texten på ett sympatiskt sätt. Självfallet finns här snärre avsnitt och uttalanden som efter viss mognad kan formuleras bättre och rent av ibland tänkas bättre. Ganska många utredande avsnitt kunde med fördel ha sammanfattats åtskilligt kortare och diskussionen kring vissa tänkare hade inte behövt ta så mycket plats. Men det är förklarligt vid skrivandet av ett gesällprov som en doktorsavhandling att doktoranden känner osäkerhet för vad opponenten och betygsnämnden kan tänkas tycka vara relevant och att därför en del av vad som snarast är bakgrundsmaterial kommer med i texten.Av mer fundamental art är det besvärande förhållandet att det i dennna avhandling om underförståddhet inte förekommer en enda referens till den vetenskap som i några århundraden har ägnat sig åt just den frågan, hermenevtiken. Om inget annat visar det vilka skygglappar den traditionella institutionsindelningen kan sätta på oss.