WAGNER - POTENTARE ÄN VIAGRA
När den nya operan byggdes i Göteborg var förhoppningarna
bland wagnerälskarna stora att i en ganska snar framtid få se
och höra operalitteraturens särklassigt mest monumentala skapelse,
Nibelungens ring av Richard Wagner. Ringen, som den kallas, är en
cykel om fyra operor av vilka de två mellersta, Valkyrian och Siegfried,
var och en har ett format som tidmässigt skulle kunna omfatta två
eller rent av tre konventionella 1800-talsoperor. Den inledande Rhenguldet
och den avslutande Ragnarök är något kortare; cykelns sammanlagda
speltid är omkring 17 timmar. Göteborgsoperan gav verket i två
delar, den 16 mars Rhenguldet och Valkyrian, den 17 mars Siegfried och
Ragnarök och den 19 mars samtliga delar med en ordentlig middagspaus.
ÖVERVÄLDIGANDE EROTIK
Under cykelns 17 timmar förekommer några av den sammanlagda
operalitteraturens höjdpunkter, i allra första hand i Valkyrian,
som också är den av operorna som oftast spelas separat. Men
mellan dessa toppar finns också mycket långa transportsträckor
som bara de allra mest fanatiska wagnerdyrkarna förmår att uppskatta
men som vi mer normalt dyrkande upplever som lågvatten med starkt
sömngivande verkan. Jag har alltid anat att dessa mindre intressanta
avsnitt (som kan omfatta någon halvtimma i taget!) är nödvändiga
för att det ska vara möjligt att riktigt kunna tillgodogöra
sig de enorma stegringarna i uttryckskraften som gör hela Ringen till
en så storslagen upplevelse. Denna hypotes besannades vid Göteborgsoperans
presentation av avsnitt ur samtliga fyra delar. Eftersom de ansvariga,
regissören Wilhelm Carlsson och dirigenten Siegfried Köhler,
givetvis hade skalat bort allt utom höjdpunkterna för att pressa
tiden till en tredjedel av originalets, blev just avsnitten ur Valkyrian
så överväldigande att de drabbade med en nästan svåruthärdligt
kraft. Vid sidan av några avsnitt ur Tristan och Isolde innehåller
Valkyrian den klassiska musikens mest ohöljt erotiska tonspråk.
Första delen av evenemanget var en djupt gripande upplevelse.
Till detta intryck bidrog samtliga medverkande. Den 77-årige dirigenten
ledde hela föreställningen stående med en fenomenal slagteknik
där det inte fanns en gest för mycket men heller inte en insats
för lite. Aldrig har jag sett en tekniskt så tydlig dirigent
och sällan torde en kapellmästarskicklighet som Köhlers
vara förenad med en så djup förtrogenhet med verket och
förmåga att gestalta det. Till detta kom den briljanta orkestern
(förstärkt med bland många andra åtskilliga bleckblåsare
och fyra harpor!) som från scenen verkligen gjorde Wagners geniala
orkestrering rättvisa.
TVÅ WOTAN-INTERPRETÖRER I INTERNATIONELL KLASS
Det gjorde också sångarna med den äran. (Formuleringen
kan verka egendomlig för den som inte känner till att Wagner
i sina sena verk orkestrerade rösterna på samma sätt som
orkestern och att denna på ett helt nutt och tidigare okänt
sätt ofta bär motivet medan sångarnas talsång rent
musikaliskt står i bakgrunden.) Särskilt glädjande var
att ett av de bärande, genomgående partierna, Wotan (d.v.s.
Oden i nordisk mytologi) i de tre första operorna framställdes
rent sensationellt av två av teaterns egna krafter, basarna Mats
Persson och Anders Lorentzon. Båda borde vara veritabla kap på
den internationella marknaden. Mindre glädjande (och dessutom svårförståeligt)
är att Göteborgsoperan inte verkar förfoga över någon
bariton vuxen att axla en wagnerroll. Frilansande Marcus Jupither sjöng
mästerligt i Rhenguldet och vore i sin tur ett kap för teatern.
Ur kören steg åtta damer fram och sjöng Valkyriornas hälsningssång,
mest känd i Birgit Nilssons totalbehärskade tolkning. De klarade
de i bokstavlig mening halsbrytande uppgifterna respektlöst och självklart
som hade de aldrig gjort annat. Det var inte det minst imponerande i denna
föreställning och säger en del om körens kvalitet på
Göteborgsoperan.
GAMLA BEKANTA
Av övriga gamla bekanta återsågs Sten Sjöstedt i
rollen som den elaka dvärgen Mime och visade att pensionsålderns
för hans vidkommande var på tok för lågt satt. Helena
Holmbergs gestalt var som klippt och skuren för den underkuvade Sieglinde
i Valkyrian som efter många års hunsat liv med den brutale
Hunding äntligen träffar sin rätte make Siegmund, som samtidigt
är hennes bror. Deras son Siegfried, som föds i den tänkta
tiden mellan Valkyrian och nästa opera, ska lösa Valkyrian Brünnhilde
ur lågorna som hennes far Wotan har tänt runtomkring henne som
straff för att hon trotsat hans befallning och låtit Siegmund
leva så länge att han hunnit avla mänsklighetens och gudavärldens
tänkta räddare.
Det blir givetvis Siegfried som i den tredje operan, som bär hans
namn, trotsar lågorna och väcker den sovande Brünnhilde
ur hennes djupa sömn med följder som är för sjävklara
för att behöva berättas. Orsakerna till att Wotans planer
går om intet och att människorna, jättarna, dvärgarna
och även gudarna går under i det sista verket, Ragnarök,
hade säkert de numera så operaintresserade direktörerna
känt igen om de inte hade föredragit att avvakta ett mindre tungt
tillfälle att glassa i (den obefintliga) foajén. Wotans maktlystnad
och äregirighet lockar honom nämligen att sluta ett falskt avtal
och han är pressad inte bara av sina fordringsägare utan också
av sin myt-okänsliga maka, som inte kan acceptera incesten mellan
Siegmund och Sieglinde (vilket också kan bero på att Wotan
själv möjligen är bådas far).
FRUSTRERAD GUD
När han motvilligt vill göra sin maka till viljes och döda
de båda älskande så kolliderar hans planer med favoritdottern
Brünnhildes omsorg om Siegmund och Sieglinde. Den allsmäktige
Wotan är således allt annat än allsmäktig utan djupt
frustrerad och med ett ord som visserligen inte fanns på Wagners
tid men som ändå är synnerligen träffande, stressad
till döds.
Handlingen är ganska lätt att följa fram till Ragnarök,
när bedrägerierna också förutsätter hamnskifte.
Det innebär att Siegfried plötsligt tappar minnet och uppträder
i en annan mans gestalt och på det viset ovetande och mot sin egen
vilja bedrar sin Brünnhilde.
TENORALA SJÄLVMORDSPARTIER
Siegmund (i Valkyrian) och Siegfried (i de två sista operorna) tillhör
i likhet med de flesta andra av Wagners tenorpartier de vokala självmordsrollerna.
Som Siegmund framträdde Lars-Erik Jonsson och tog en storslagen revansch
för sin mindre lyckade José i Carmen. Med imponerande teknik
och intelligens bemästrade han det svårsjungna partiet där
han också fick stöd från Köhler, vars känsliga
orkesterbehandling tillät Jonsson en lyrisk skönsång. Mindre
lyriskt är Siegfrieds parti, och för hans roll hade man lånat
in en tysk hjältetenor, Wolfgang Müller-Lorenz, som varit verksam
som operasångare sedan 1972, först som bariton och efter 1980
i de tunga tenorrollerna. Med största säkerhet var han ännu
för tio år sedan en sensationellt bra Siegfried. Nu översteg
höjdtonerna i smidessången i början av operan med samma
namn hans röstliga förmåga. Det verkade dock inte bekomma
Müller-Lorenz särskilt mycket; han sjöng på och blev
efterhand allt varmare i både kläder och strupe, vilket kanske
berodde på att de senare delarna av partiet inte är lika extremt
våldsamma som inledningen.
Siegfrieds motpart Brünnhilde är en huvudperson i de tre senare
delarna i tetralogin. Den nya wagnerstjärnan i Sverige i facket, Gunilla
Stephen-Kallin, anmälde indisposition och ersattes av en amerikansk
sångerska vid de första föreställningarna den 16 och
17 mars, då vardera två av operorna spelades. När hon
återkom söndagen den 19, då alla fyra gavs efter varandra,
avstod hon från att utmana ödet i Valkyrieropen (som alltså
körens damer ensamma fick stå för) men visade i övrigt
upp en utsökt vacker röst utan men från indispositionen
utom möjligen en viss tendens till många andningar i de långa
fraserna.
KANSKE EN RIKTIG RING?
Föreställningarna annonserades som "konserter", vilket
var ett understatement. Inskjuten i orkestern fanns nämligen en liten
ringformad scenuppbyggnad på vilken sångarna i kostym och mask
sjöng och agerade. Även om aktionen blev mycket begränsad
skilde den sig inte särskilt mycket från vad man är van
vid i traditionella uppsättningar av Ringen; de ofta mer än halvtimmelånga
scenerna brukar inte inbjuda till teatrala utsvävningar.
En berättare fyllde i och förklarade det som behövde förklaras
i en mycket skickligt framställd text som regissören Wilhelm
Carlsson hade ställt samman. Med denna, med konceptet och med instruktionen
revanscherade också han sig för sin ganska misslyckade Carmenuppsättning.
Göteborgsoperans Ring-version ingav de allra största förhoppningar
om framtida wagnerföreställningar här och kanske, kanske
rentav en riktig Ring!