Startsida SVENSK RETORIK 1995: Bildt, Persson, Sahlin m.flArtikel i Expressen |
GÖRAN PERSSON: EN SOM KAN TA DEBATTEN MED OPPOSITIONEN
"Vi behöver någon som kan ta debatten med oppositionen" hette det de förvirrade dagarna innan socialdemokraternas valberedning frågade Göran Persson om han ville ställa upp som ny partiledare. Uppenbarligen fanns det tvivel på Ingela Thaléns, Jan Nygrens och andras förmåga i det avseendet. Säkert är att Göran Perssons pondus och hans rutin i att debattera offentligt mot meningsmotståndare är större än någon annans i partitoppen.
Vad hade hänt om socialdemokraterna hade ställt samma krav när Olof Palmes efterföljare utsågs? Knappast hade väl Ingvar Carlsson valts på dom kriterierna! Carlsson är säkert en god socialdemokrat, av allt att döma en demokratisk ledare och möjligen en god politiker, men han är avgjort ingen särskilt framstående talare eller debattör. Hans motvilja mot att möta Carl Bildt inför valet förra året visar att han är väl medveten om detta faktum.
Att Mona Sahlin kom att spela en så stor roll under hans tid som statsminister har säkert berott på hennes betydligt större talanger som talare. Sahlins styrka ligger i hennes öppenhet, hennes förmåga att få personlig kontakt med vem hon än talar med eller debatterar emot och i hennes förmåga att föra frågor till ett så vardagligt plan att alla förstår henne. Hon talar vanlig, begriplig svenska och inte någon politikerjargong. T.o.m. i sitt försvarstal tog hon många retoriska poäng: visserligen har hon ett utskrivet manus, men inte en sekund låter hennes anförande uppläst. Om man bad en svensklärare att rätta texten skulle han ha mycket att anmärka på, särskilt vad avser meningsbyggnaden -- NB ur skriftspråklig synvinkel. Precis som Olof Palme på sin tid så talar Sahlin talspråk och talar därför begripligt. Hennes försök att få kortaffärerna att handla om blöjor och Toblerone var mycket skickligt: blöjor känner alla föräldrar igen och godsaker har vi också någon gång snaskat i oss. "Mona är som vi" är budskapet, och precis som vi kan hon hamna i penningknipa. Tillägget "två Toblerone till och med" avser givetvis att understryka det bagatellartadei hela affären. Att det till sist inte räckte till, berodde inte på retoriken.
När Gnosjö-debatten förra året väl kom till stånd kunde Ingvar Carlsson inte åstadkomma mycket mer än försök till "försmädliga" leenden när han med sin klämda röst och sitt stela kroppsspråk läste innantill ur sitt manus. Hans bästa formulering var att han tyckte det var synd att en så ung politiker som Bildt hade så föråldrade idéer. Carlsson kunde inte svara bättre på frågan om hur kapitalet ska lockas att investera och hålla industrin kvar i Sverige med höjda skatter än med ett dumt skämt om Bildts arbetslöshet efter valet. Bildt blev som bekant inte precis arbetslös, och hans hedrande uppdrag i Bosnien är väl ett direkt resultat av hans debattkonst.
Bildt hade redan under gymnasietiden en oerhört säker framtoning och i fråga om självförtroende är herrar Persson och Bildt säkert jämbördiga. Persson har talat om Sverige som "jag" och om regeringen Någon offentlig debatt dem emellan har vi ännu inte bevittnat, men allt pekar mot att den kommer att kunna bli intressant.
Mot Perssons tyngd -- som kan uppfatts som stöddig och bufflig -- svarar Bildts snabba, vakna och rörliga intellekt -- som kan uppfattas som arrogant. Men dessa nackdelar hotar knappast deras status i sina egna respektive partier: så länge Persson är hårdför och bufflig mot motståndarna kan kanske också de socialdemokratiska kvinnorna överse med det. Och så länge Bildt kapar åt sig väljarandelar spelar det inte någon större roll att han utstrålar en självsäkerhet på gränsen till enögdhet. Att han i Gnosjödebatten faktiskt kunde klämma ur sig att han föredrog att regera tillsammans med Ny demokrati än med de röd-gröna bekymrade uppenbarligen inte hans väljare.
Den politiska debatten i Sverige har ganska länge lidit av att debattörerna i toppen har varit så olika personligheter. På sjuttiotalet hade vi en liknande situation som i förra årets valdebatt fast med omvända politiska förtecken: Thorbjörn Fälldin kunde inte klara Olof Palme i en debatt, men han klarade honom i val genom sin utstrålning av hederlighet. Palmes snabbtänkthet och formuleringsförmåga låg honom faktisk närmast i fatet.
Retorik är således inte någon svensk specialitet. Ingemar Stenmarks berömda "D'ä bare å åk" motsvarar bättre våra krav på rak kommunikation än den sydländska retoriken. I politiken verkar vi att föredra saklighet framför välfunna fraser, hur skickligt de än må vara konstruerade. Valet förra året visar att Bildts farhågor om en röd-grön röra -- hela valrörelsens enda snitsiga formulering! -- och hans otvetydigt mycket större debattförmåga inte hade någon betydelse för utgången.
Ändå har socialdemokraterna insett att de måste ha en partiledare som kan ta en debatt med Carl Bildt. Vi vill att den politiska debatten i Sverige skall vara saklig, men fördenskull behöver den inte bli sövande tråkig. Det är bra besynnerligt att utbildningen i retorik och debatt-teknik hos våra politiska partier är så klen att bara en enda enda sosse i toppen ansågs duga.
Kanske hade det inte heller behövt gå så illa för Mona Sahlin heller om hon haft professionell rådgivning för sitt försvarstal: hon gör trots all sin skicklighet två fel. På väg till sin plats på podiet muttrar hon något om det stora uppbådet i jämförelse med intresset för tilläggspropositionen och när hon sedan talar angriper hon journalisterna med det kollektiva tilltalet ni. Det var knappast välbetänkt, eftersom hon därigenom också inkluderade mindre kritiskt inställda journalister i gruppen; det är ingen bra strategi att göra sig till fiende med fler än nödvändigt.
Sahlins andra misstag var att säga sig att efter Expresens påpekande själv ha betalt för de omtalade hyrbilarna -- även den del av resorna som hon gjorde i tjänsten. Det tydde mer på ett sjukt samvete än på samhällsansvar. På ett berömt ställe i Hamlet heter det "The lady protests too much". Det uttrycket har kommit att stå som en etikett för tillfällen där en person bedyrar sin oskuld så mycket och kanske så obefogat att man frågar sig om inte själva bedyrandet tyder på att vederbörande faktiskt är skyldig.
Kanske är det en mer eller mindre medveten insikt om retorikens betydelse som nu ändå har lett till valet av Göran Persson till den socialdemokratiska valberedningens enhällige kandidat! Talekonstens regler kom till för över två tusen år sedan och har bevisat sin effektivitet alltsedan dess. De har visserligen missbrukats på det grymmaste av demagoger och det kan onekligen användas för att slå blå dunster i folk, men det går inte heller att klara sig utan dem!