POLISSVENSKA |
Alla som någon gång varit på en polisstation och gjort en anmälan har förvånat sig över att maskinskrivning inte ingår i utbildningen. Värre är, anser somliga, att det inte ingår någon kurs i svenska språket. Polisrapporterna uppvisar en speciell "polissvenska", en särart av kanslispråket med ålderdomliga och högtravande ord. Nu har brottsanmälningarna blivit föremål för en vetenskaplig undersökning; det har visat sig att språket där ofta är för dåligt för att tjäna som underlag för dem som ska arbeta med utredningarna.
Språkkonsulten Birgitta Leijonhielm har gjort undersökningen och hon redovisar några resultat i senaste numret av Språkvård, Svenska språknämndens kvartalstidekrift. Hon visar att det som främst ger polisrapporterna deras speciella prägel är en gammaldags kanslispråklighet som bottnar i polisernas bristande språkliga säkerhet: de vågar inte skriva naturligt, därför att de tror att det är "dåligt" språk.
Tillgripa, omtala
Poliserna själva betraktar rapporter som är skrivna på vettig och normal svenska som "hafsiga och nonchalanta". Därför skriver de tillgripa i stället för ta, enär i stället för därför att, känna allvarlig fruktan i stället för vara rädd. I stället för det begripliga ta med och tala om skriver de i sitt nit medtaga och omtala. Poliserna tror att deras språk måste vara opersonligt som en gammaldags kunglig förordning och undviker att tala om sig själva annat än i tredje person: då kallar de sig pm "polisman". De tar helst till opersonliga substantiveringar typ vid kontroll av i st f när jag/vi kontrollerade... och passivkonstrutioner som uppgifter erhölls i stället för vi fick upplysningen att.
Osäkerhet bakom
Att det är osäkerhet som ligger bakom det besynnerliga språket visar Leijonhielm genom att jämföra de mest kanslispråkliga texterna med de mest "normala" i avseende på rena språkfel. Det visar sig att språkfelen är avsevärt många fler i de kanslispråkliga texterna och att det således är de mest osäkra som tar sin tillflykt till det mest uppstyltade och onaturliga språket.
De som använder sig av polisrapporter i sitt dagliga arbete anser att deras besynnerliga språk gör texterna svåra att läsa; dessutom kastar det löje över polisen och dess arbete. En slutsats, som Leijonhielm inte själv behöver anföra därför att den är självklar, är att undervisning i svenska snarast bör införas i polisskolan!