Startsida STILISTIKENS PLATS I NORDISTIKENDEL 1Innehåll:1. Vad har stilistik med nordistik att göra? |
1. Vad har stilistik med nordistik att göra?
I detta första kapitel kommer att hävdas att stilistik inte är någon del av lingvistiken utan av retoriken.1 Tre orsaker kommer att anges för att stilistik trots detta ingår i utbildningen i ämnet nordiska språk2 resp. svenska språket:
1. Eftersom språket är retorikens främsta verktyg, är språkliga iakttagelser relevanta också i stilistiken, dock endast under förutsättning att dessa språkliga fenomen har en viss effekt och fyller en viss funktion. Retoriken går nämligen i sin helhet ut på att göra texten så effektiv som möjligt så att man övertygar lyssnaren eller läsaren.
2. Inom filologin, som är den tidigare nordistikens viktigaste och ursprungliga gren, spelar stilen och stilistiken en relativt betydande roll, och detta är anledningen till att nordister som ägnat sig åt filologi också har studerat texternas stil.
3. En tredje orsak är att ämnet nordiska språk kom att ingå i utbildningen av blivande lärare i svenska i skolan; svensk stil var under förra delen av 1900-talet beteckning för uppsats(skrivning) också det egentligen ett arv från retoriken.
Det vi kallar stil manipulerar på de olika nivåerna i språksystemet och dess olika dimensioner från den fonetiska till den pragmatiska, från ljud till innehåll och användning. Innebörden i begreppet stil blir delvis olika på de olika nivåerna som begreppet tillämpas på.
En fundamental förutsättning för att vi ska tillskriva ljud, former, ord, uttryck och konstruktioner stilistisk relevans är, att det finns alternativa uttrycksmöjligheter för samma eller nästan samma sak. Eftersom innehållet emellertid i de allra flesta fall ändras så snart formen ändras är stil inte något oberoende begrepp utan betecknar en relation mellan innehåll och form. Ju högre upp på de språkliga nivåerna vi kommer, dvs från rent fonetiska uttalsskillnader till hela texter, ju svårare blir det att hävda att de olika uttrycken uttrycker "samma sak".
Det kommer slutligen att argumenteras för att definitioner av stil som inte tar hänsyn till stilverkan inte är några definitioner av stil (utan möjligen av språkbruk eller liknande).
*****
RETORIKEN
Det finns all anledning att ställa rubrikens fråga vad stilistiken har i nordistiken att göra, ty stilistiken är egentligen inte någon gren av språkvetenskapen3 utan av retoriken och motsvarar elocutio den tredje av retorikens fem partes (delar). Med partes betecknas i den klassiska retoriken de olika faserna i förberedelsen för ett tal:
INVENTIO: att finna (inventera beståndet av och uppfinna) argumenten för ett tal; (jfr inventera, inventering och eng. invent 'hitta på')
DISPOSITIO: att disponera talet, ordna argumenten;
ELOCUTIO: att utarbeta språket och förse texten med den ändamålsenliga stilistiska utsmyckningen;
MEMORIA: att lära sig texten utantill med hjälp av minnesregler; motsvaras i dag närmast av sättet att hantera koncept och hjälpmedel;
ACTIO/PRONUNTIATIO: att tillägna sig ett adekvat kropps-språk resp. att öva det muntliga framförandet. (Jfr engelskans action resp. pronounciation!)
(I modern tappning har man lagt till ett moment som förutsattes av de gamla romarna, nämligen INTELLECTIO: att formulera problemet, ämnet).4
Retoriken är en pragmatisk disciplin, dvs den är ändamålsinriktad. Ändamålet med retorik är alltid att övertyga lyssnaren med goda argument. Dessutom kan retorikern utnyttja språkliga medel för att förstärka sitt budskap. För att göra argumenteringen så effektiv som möjligt eller om argumenten inte räcker till kan talaren utnyttja stilistiska medel för att övertala läsaren eller lyssnaren och kanske i värsta fall överlista honom. Det grekiska retorik, 'talekonst',5 motsvaras i latinet av persuasio, som betyder såväl 'övertygande' som 'övertalning'. Ändamålet med den språkliga utformningen och den stilistiska utsmyckningen är att underlätta persuasio. Ju svagare argumenten och argumentationen är, ju större betydelse får elocutio, vilket otvivelaktigt har bidragit till att ge retoriken dess dåliga rykte.6 Det är viktigt att understryka att uppgiften för elocutio är att göra en viss verkan, att ha en viss effekt. Den effekt som talaren vill uppnå med hjälp av elocutio är i de allra flesta fall att förstärka budskapet amplificatio enligt den latinska terminologinen jfr eng. amplify.7
Retorik var en självständig och viktig disciplin i skolan och vid universitet fram till upplysningstiden, då den föll i vanrykte.8 En av anledningarna var att retorik enbart betraktades som framställningskonst som hade till uppgift att med hjälp av av bombastisk utsmyckning dölja ett bräcklig innehåll en uppfattning som fortfarande manifesteras i uttrycken "tom retorik" och "bara retorik" som man använder för att markera att ett, i allmänhet politiskt, anförande saknar substans eller bara är munväder. Denna nedsättande betydelse hos ordet lever ännu kvar i det övervägande flertalet av de tidingsrubriker i vilket ordet retorik förekommer, trots att yngre människor knappast förknippar ordet med enbart utanverk.
Att stilistiken har varit och fortfarande är en viktig del inom nordistiken trots att den alltså egentligen inte är någon språkvetenskaplig disciplin har ytterligare två orsaker. Den första är traditionen från filologin, den andra är att ämnet nordiska språk kom att användas för utbildningen av lärare i skolämnet svenska.
Filologins9 uppgift är att förklara och tolka texter framför allt texter från äldre tid; för detta ändamål blev språkvetenskapen främst givetvis den historiska ett redskap sine qua non. För att kunna analysera exempelvis våra gamla landskapslagar, nedskrivna från 1200-talet och framåt, måste vi lära oss det svenska språk som de är skrivna på -- dess ordförråd och grammatik. För att förstå en text räcker det emellertid inte med att kunna språket den är skriven på man måste också sätta sig in i de förhållanden som råder (eller när det gäller äldre texter, rådde) vid tiden för textens tillkomst.10 Filologin är den traditionella nordistikens viktigaste och ursprungliga gren; först under senare delen av 1800-talet fick dialektforskning och språkhistoria den betydande plats som dessa delar av ämnet har innehaft till ganska nyligen. Nordistiken har haft olika inriktning vid olika universitet och under olika tider, främst beroende på ämnesföreträdarnas (dvs professorernas) olika intresseinriktning11.
Filologin är alltså till stora delar en tolkningsvetenskap som förutom språklig kompetens också fordrar kompetens i att tolka text. Medan den klassiska retoriken är en vetenskap om produktion av text12, är filologin en vetenskap om reproduktion av text: avsikten är att återskapa en ursprunglig text och att etablera författarens intentioner. Filologi har härigenom åtskilligt gemensamt med hermenevtik (tolkningsvetenskap). Den skillnad som ändå finns består i att hermenevtiken, för att nå fram till den djupare i förekommande fall litterära meningen med texten, utgår från det stadium av tolkningen då en grundläggande läsning av själva texten är etablerad och denna grundläggande läsning tillhandahåller således filologin. Filologi motsvarar därigenom i sin tolkande del vad jag kallar interpretativ stilistik, dvs den gren av stilistiken som har till uppgift att nå till textens djupaste innebörd genom stilistisk analys således en kombination av filologiska och hermenevtiska aspekter och metoder med syftet att tolka en text.13
En sista orsak till att stilistiken har en plats i nordistiken är att nordiska språk blev ett ämne i utbildningen av blivande lärare i svenska. Stilistiken fick då betydelse genom kopplingen till muntlig och inte minst skriftlig framställning. De stora lärarna och mästarna i retorik under antiken främst Quintilianus underströk nödvändigheten av att öva skriftlig framställning. Det grekiska ordet creia (kria) blev i skolretoriken namnet på något som inte ligger så långt från nyare tiders "referat med kommentar" och var dessförinnan beteckningen på skoluppsats överhuvud. Under min skoltid på 50-talet kunde man höra kria sägas, kanske främst av äldre lärare. Ordet torde numera vara sällsynt; när det förekommer har det en svag men ändå påtagligt negativ stilvalör:14 "Detta brev har svällt ut till en lång och heterogen kria" heter det i avslutningsstycket till Lars Gyllenstens sista brev i Hack i häl på Minerva. Ett brevsamtal om vetenskap, dikt och moral mellan Lars Gyllensten och Georg Klein. (Bonniers 1993, s. 316), en brevväxling som kommer att citeras flera gånger i det följande.15
Anledningen till att termen stilskrivning kom att användas för uppsatsskrivning är väl sannolikt att målet med skrivövningarna på högre stadier, främst gymnasiet där eleverna förutsattes behärska svenska språket, var att bibringa dem förmågan att anpassa sitt naturliga talspråk till skriftspråket, inte minst till den rådande normen för den offentliga förvaltningens språk dvs just övningar i stil (se Thavenius 1981 och Östergren 1909).16
3. Skolans krav
När forskningsämnet nordiska språk således i allt större utsträckning kom att bli utbildningsgrunden för gymnasie- och ämneslärare följde givetvis också krav på att denna utbildning skulle bli relevant för lärarens uppgifter i skolan och följaktligen också krav på undervisning och forskning i stilistik. En av dem som ivrigast förespråkade att stilistikens plats skulle bli mer anspråksfull och få mer prestige var Olof Östergren17 som redan 1908 formulerade slutordet till sin skrift Stilistisk språkvetenskap så här:
Det är min tro, att språkvetenskapen måste bli stilistisk för att kunna nå till ett djupare förklaringssätt av språkfenomenen. Det gäller såväl den tolkande och individuella språkforskningen, som den historiska och jämförande. I senare fallet får man söka sig fram till vad Vossler kallade språkanden, i förra fallet får man utgå från konstnärens individuella själsläggning, som alltid står som den verkliga grunden för det konstverk han gett oss. Det går icke an, att språkvetenskapsmännen skjuta stilistiken över på litteraturhistorici, och att dessa i sin tur välta den tillbaka på språkmännen, ty på detta sätt bli bägge lidande och intet blir gjort. Och därtill är saken alltför viktig. Det gäller ej endast vetenskapens intressen, det gäller inblåsandet av liv i modersmålsundervisningen, det gäller sambandet mellan Sveriges folk och svenskt språk och diktning. (s.124f.)
Möjligen är det betonandet av idealistiska begrepp som "språkanden" och en för traditionell nordistik så främmande infallsvinkel som "konstnärens individuella själsläggning" som kom att stå i vägen för detta slags stilistisk forskning. Filologins metodiska bas är akribin, 'nog grannhet'.18 Den synes svår att förbinda med "språkanden". Också själva ordet själsläggning förefaller kanske en modern forskare främmande. Icke desto mindre har vissa undersökningar gjorts för att etablera samband mellan proportionerna mellan ordklasser å ena sidan och människors emotionella stabilitet något som kanske inte låter fullt lika främmande och egendomligt.19 Men att fastställa konstnärens individuella själsläggning med nordistikens traditionella begreppsapparat är omöjligt, och även för många av dagens litteraturvetare är tanken sannolikt mycket främmande. Inte desto mindre kan ett visst språkbruk ge en föreställning om en människa kanske rentav om vederbörandes "själsläggning"!20
I skolan spelade retoriken under medeltiden och fram till mitten av 1800-talet som redan sagts en utomordentligt stor roll. Den var en av trivialskolans tre ämnen vid sidan av dialektik och grammatik. Vad som innefattas i dessa termer är knappast detsamma som vi idag menar med dem; retorik torde ha innefattat framför allt elocutio och dispositio; dialektik handlade om inventio, dvs argumenten, medan grammatik huvudsakligen stod för språkvård.21 Det språk som skulle vårdas under medel tiden var inte elevernas modersmål, utan latinet. Skolpojkarna måste lära sig detta språk, som vid den tiden fyllde samma funktion som engelska gör idag; latin var det språk som all vetenskaplig diskussion fördes på. Åtskillig annan lärdom, exv. historia, kom indirekt att ingå i retorikundervisningen genom de historiska exempel som talaren skulle använda under inventio.
Huvuduppgiften för de retoriska partes bortsett från inventio, som handlar om att fabricera hållbara och trovärdiga argument (dvs det vi grovt sett skulle kunna kalla innehållet i talet), är att med olika medel få åhöraren att lyssna och ryckas med. För att förstärka uttrycket används stilfigurer (figurer och troper).22 Stilfigurerna i retorikens elocutio är mer eller mindre påtaliga förändringar, manipulationer och förvrängningar av den "normala" användningen av språket och de manipulerar på språkets alla nivåer även den pragmatiska.
1Delar av denna uppsats bottnar i resonemang i Cassirer (1975). Annat som här sägs om stil och stilistik diskuteras mer utförligt i andra skrifter som jag har skrivit; för en grundläggande framställning hänvisas i första hand till Stilistik & stilanalys (Cassirer (1993), fortsättningsvis förkortad S&S).
Nordistik är beteckningen för studiet av ämnet nordiska språk.
"...stylistics is not a mere branch of linguistics but a parallel discipline which investigates the same phenomena from its own point of view" Ullmann (1971:133).
Under de snaste tio åren har ett stort antal arbeten om retorik publicerats i Sverige där det retoriska systemet presenteras mer eller mindre systematiskt. En ingående och omfattande redogörelse är Rydstedt (1993).
Förleden i grek. rhtorikh är rheo, som betyder 'flyta'; det är samma rot som i sv. ström och i reumatism). Den ursprungliga betydelsen av retorik bör således rimligen ha varit 'konsten att tala flytande'.
6 En inte enbart skämtsam tillämpning är "Svagt argument? Höj rösten!" även om röstbehandlingen snarare ingår i actio/pronuntiatio-delen av partes.
7"Gegenstände der Amplification sind die gedanken (res). Die gedankliche Amplifikation hat Auswirkungen in der sprachlichen Formulierung (verba)" Lausberg (1973:36).
Den professur vid Uppsala universitet som instiftades av dess forne kansler Johan Skytte 1622 under namnet Vältalighet och statskunskap har sedan 1840 endast ägnats åt statskunskapen - vältaligheten fick stryka på foten. Först 140 år senare - alltså på 1980-talet - fick Sverige åter en professur i retorik. Den innehas av Kurt Johannesson och är knuten till institutionen för litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Intresset för retorik är spritt över såväl språkvetenskapliga som litteraturvetenskapliga institutioner. I Göteborg företräds det teoretiska intresset för ämnet förutom av ett antal forskare vid institutionerna för svenska språket och latin inte minst av professor Stina Hansson vid litteraturvetenskapliga institutionen. I viss mån motsvarar de olika institutionerna de olika infallsvinklarna i filologin: litteraturvetare ser i första hand till innehåll och budskap, språkvetare till utformningen av budskapet och i vissa enskilda fall också till hur detta påverkar textens innebörd.
Eftersom filologin krävde så stora mått av språkvetenskapliga studier har termen filologi f.ö. i vissa länder kommit att stå för språkvetenskap, så att det nu ibland talas om textfilologi för att beteckna den egentliga filologin. Vid Åbo universitet heter ämnet som motsvarar nordiska språk i Sverige "Nordisk filologi".
Likaså är det en fördel om man känner till vem som har skrivit texten, i vilken avsikt det har skett samt vem den vänder sig till. Här finns en tydlig beröringspunkt med retoriken eftersom denna som modell för sin kommunikationsteori ställer följande frågor: VEM säger VAD på vilken PLATS till VEM/VILKA vid vilken TIDPUNKT på vilket SÄTT och med vilken VERKAN?
Det som skiljer denna kommunikationsmodell från nutidens mer sofistikerade se bland många möjliga Eco (1976) är egentligen endast frågan om syftet som inte ingår i retorikens schema eftersom detta alltid, som vi sett ovan, är givet.
11Centrum för stilforskningen i Sverige var efter första världskriget Uppsala, där Nils Svanberg grundade en främst mot skönlitteratur riktad stilforskning, inspirerad av den italienske estetikfilosofen Benedetto Croce. Svanbergs översiktliga men mycket upplysande och känsliga genomgång Svensk stilistik, första upplagan 1936, var ända in på 70-talet i stort sett det enda läromedlet i stilistik i nordiska språk. Genom Svanbergs alltför tidiga frånfälle 1939 kom det aldrig till stånd någon professur i ämnet och svensk stilistik kom att ta andra vägar. Detta torde vara en av orsakerna till att stilistiken är en försummad gren av språkvetenskapen. Trots att stilistik har ingått som ett viktigt inslag i utbildningen i nordiska språk har dess status i forskningssammanhang alltid varit underordnad andra aspekter av ämnet; de som ägnat sig åt stilistisk forskning har inte heller kunnat hävda sig gentemot företrädare för dessa andra aspekter vid tillsättning av professurer. Ett typiskt exempel på detta här i Göteborg är förre lektorn Helge Gullbergs öde: han erhöll inte docent kompetens på sin avhandling Berättarkonst och stil i Per Hallströms prosa 1939 en avhandling som blev mönster för svensk stilforskning!
Numera finns det ett ganska gott utbud av läromedel i stilistik: en klassisk introduktion i stilistiken är Ulf Telemans och Anne-Marie Wieselgrens ABC i stilistik (1970 och senare). I Lars Melin och Sven Lange, Att analysera text (1985) finns åtskilligt av intresse att hämta; Birger Liljestrands Språk i text. Handbok i stilistik (1993) är det senaste tillskottet. Min egen Stilistik & stilanalys härrör från ett kom pendium som ursprungligen gjordes för Journalisthögskolans studenter i slutet på 60-talet. Den trycktes först under namnet Stilanalys 1972, sedan med titeln Stil, stilistik, stilanalys 1979 och har slutligen (?) fått namnet Stilistik & stilanalys (första upplagan 1986, andra något omarbetade upplagan 1993 på Natur och Kulturs förlag).
Under medeltiden hade retoriken fått också filologins uppgift att interpretera (framför allt helig) skrift. Se exv. Ueding & Steinbrink (1986).
En kort beskrivning av interpretativ stilistik finns i S&S 1.2.4; en mer ingående i Cassirer (1995).
14 Inte minst kommer den negativa laddningen fram i sammansättningen kriarättare.
15Kria ersattes sedermera av "Svensk stil" som beteckning på uppsats i svenska medan uppsatser på eller översättningar till främmande språk kom att kallas tema (Se exv. Hellquist (1949) s.v. kria resp. tema!).
Skillnaden mellan oplanerat talspråk och det offentliga språket brukar räknas som den kanske mest påtagliga stilskillnaden i språkanvändningen och kommer f.ö. tydligt fram i dagens universitetsstuderandes skriftliga alster. I en C-uppsats kunde man 1995 finna uttrycket en jäkla massa! Talspråkliga uttryck tränger kontinuerligt in i skriftspråket inte minst i tidningsspråket och många uttryck som i dag anses olämpliga i skrift kommer med all säkerhet att vara fullt accepterade även i högre stilarter om några decennier. I en operarecension i Göteborgs-Posten kunde man 1994 läsa följande blandning av skrift- och talspråk:
Don Pasquale själv spelas av Gabriel Bacquier, medan Dr Malatesta spelas av Gino Quilico. Elegant, välsjungen och komiskt livfull kan man säkert förvänta med denna besättning. Kärleksdrycken och Don Pasquale på den ena sidan och Lucia di Lammermoor på den andra, det är ungefär Gaetano Donizettis hela samlade musikaliska kvarlåtenskap. Egentligen har han skrivit en förfärlig massa operor, och annat också för den delen, men det är dessa tre som blivit de riktigt fast bestående. Två komiska och en tragisk.
Notera den oplanerade syntaxen och den för talspråk typiska redundansen. Alla upplysningar kunde presenterats betydligt mer stringent och fokuserat. Notera också det talspråkliga uttrycket förfärlig massa!
Olof Östergren, 18741963, docent (med professors namn) i nordiska språk i Uppsala är i dag mest känd för ordlistan Våra vanligaste främmande ord och Nusvensk ordbok (19151972).
Jfr Cassirer (1988).
Ullmann (1955:149f.).
Se nedan om alternativformerna aderton - arton!
Se exv. Roos (1959).
Troper är beteckning för utbyte av ord exempelvis metafor, metonymi, hyperbol, ironi medan figurer är tilämpning av att något utelämnas, exv. underförstås eller insinueras (detractio), eller att något läggs till som inte är nödvändigt för innehållet (adiecto). En tredje aspekt av figurläran, förändring (transmutatio) gör att troperna kan räknas dit. Skillnaden mellan figurer och troper är alltså egentligen den att troperna är en av de tre slagen av figurer se Lausberg (1973, § 601).