PETER CASSIRER | ANALYSER


Startsida

ANALYS AV "PÄLSEN", del 2

"Hon var visst en smula förtjust i honom som ung flicka också" - eller konsten att lura sig själv.

Berättelsens struktur

Berättarperspektivet
Ellen
Formell analys i interpretativ stilistik
Aktant-modellen

 

 

"Lätta antydningar och mjuka övergångar"

Antydan -- att lämna åt läsaren att fylla i information som bara impliceras -- är det viktigaste stilmedlet i Pälsen och bidrar till att åstadkomma den tragiska ironin. Ett exempel i början av novellen har redan citerats: "doktor Henck hade blivit mager". Ibland är antydan så långt driven att det outsagda blir budskapet. (21) Omedelbart efter inledningen reflekterar som vi redan sett Henck för sig själv:

- Jag har haft ett dåligt år i år, sade doktor Henck till sig själv, när han vid tretiden på julaftonen, just i middagsskymningen var på väg upp till sin gamle vän John Richardt för att låna pengar. Jag har haft ett mycket dåligt år. Min hälsa är vacklande, för att icke säga förstörd. Mina patienter ha däremot kryat upp sig nästan hela sällskapet; jag ser så sällan till dem nu för tiden. Jag kommer förmodligen snart att dö. Det tror min hustru också, det har jag sett på henne.

Här kan det vara skäl att stanna upp för att fråga : hur låter nästa mening? Jag brukar ibland låta mina studenter, som har läst novellen men som för den skull kanske inte kan den utantill, välja mellan följande tre alternativ:

a) Hon ser så sorgsen ut, när hon tror att jag icke iakttar henne
b) Hon ser så ledsen ut, när hon tror att jag inte tittar på henne
c) Hon väntar otåligt på att bli änka för att kunna gifta om sig med John Richardt

Alternativ a) vore innehållsmässigt och stilistiskt fullt möjligt. Alternativ b) ligger, trots en del talspråksnära uttryck
(22) i övrigt, på för låg stilnivå. Sorgsen passar bättre i stilen än ledsen och iakttar ligger på en lämpligare stilnivå än titta -- titta har först på senare år ersatt se också utanför barnspråk och mycket ledigt talspråk. (23) Innehållsligt finns ännu inte något i texten som motsäger hustruns reaktion i alternativen a) och b). Alternativ c) verkar passa rätt väl innehållsligt med tanke på vad som senare avslöjas i novellen. Att det är i det närmaste är otänkbart beror inte bara på stilnivån eller på stilvalören (24) hos de enskilda orden utan på Söderbergs estetiska hållning. Han låter doktor Glas reflektera:

Det är på det hela taget ett förbannat språk vi ha. Orden trampa varandra på tårna och knuffa varandra i rännstenen. Och allt blir så påtagligt och rått. Inga halvtoner, inga lätta antydningar och mjuka övergångar. Ett språk som tycks vara skapat till bruk för den outrotliga pöbelvanan att plumpa ut med sanningen i alla väder. (Samlade verk 5, s. 158)

Om det sista alternativet inte känns autentiskt beror det väl på att det plumpar ut med sanningen på ett alltför påtagligt sätt. Det rätta svaret på frågan om vilket alternativ som är autentiskt är (förstås) "ingetdera" (och i rättvisans namn skall sägas, att åtskilliga studenter också påpekar detta). Ty den följande meningen lyder:

Det vore i så fall önskvärt, att det inträffade före utgången av januari månad, då den förbannade livförsäkringspremien skall betalas . (
25)

Att alla kommentarer om hustruns reaktion uteblir bekräftar -- om än fortfarande implicit -- de tidigare antydningarna om att det inte är så mycket bevänt med den äktenskapliga lyckan i familjen Henck, något som blir uppenbart senare i texten. Om hustruns reaktion på Hencks sjukdom sägs alltså ingenting, utan Henck tänker i det ovan citerade avsnittet omedelbart åter på ekonomin -- han är ännu inte mogen, verkar det, för att ta itu med förhållandet med hustrun. I det ljuset är det också intressant att notera att det heter att hustrun tror att Henck snart skall dö, inte att hon hoppas, men inte heller -- och det är ju det anmärkningsvärda -- att hon fruktar det!


"Hon var visst en smula förtjust i honom som ung flicka också" - eller konsten att lura sig själv

Det konstnärliga greppet i Pälsen är, som jag påpekade inledningsvis, främst att läsaren vet mer och förstår bättre än den som till största delen berättar historien. Visserligen har berättaren redan gjort läsaren misstänksam med sin kommentar "Somliga människor bliva feta av att gifta sig, andra bli magra. Doktor Henck hade blivit mager", men när Henck reflekterar över sitt förhållande till hustrun och dennas förhållande till vännen i huset, kan läsaren inte undgå intrycket av att han vad det senare beträffar försöker lura sig själv. Läsaren lurar han dock knappast:

Min hustru har varit kall och ovänlig mot mig på senare tider. Hon skulle säkert börja älska mig på nytt, om jag kunde förtjäna mera pengar och om jag vore klädd i päls. Det har förefallit mig, som om hon tyckte mera om John, sedan han skaffade sig päls, än hon gjorde förut. Hon var visst en smula för tjust i honom som ung flicka också; men han friade aldrig till henne, han sade tvärtom till henne och till alla människor, att han aldrig skulle våga gifta sig på mindre än tio tusen om året. [---] Under den första tiden efter vårt giftermål sade hon alltid elakheter åt John, så ofta de träffade varandra. Men så bildade han ett bolag och bjöd oss på teatern ibland och skaffade sig en päls. Och så tröttnade min hustru naturligtvis med tiden på att säga elakheter åt honom.

"Kall och ovänlig" är otvetydiga ord och lämnar inget rum för tvivel. Desto mer tvetydig är informationen om Ellens förhållande till Richardt: "En smula förtjust" motiverar knappast upplysningen att Richardt har sagt till henne att han inte vill gifta sig med mindre än tio tusen om året, och läsaren tolkar en smula som en stark underdrift.
Inte mindre anmärkningsvärt är det lilla visst. Visst är ett intressant ord i språket, eftersom det från början har betytt något som det numera endast betyder i betonad ställning eller i kombination med sant, som det är visst och sant eller liknande. Ordformen är förstås ett particip av veta och betyder etymologiskt alltså något som man (med säkerhet) vet. I obetonad ställning har dock visst fått en innebörd som är närmast motsatt den hos ett betonat visst! (
26) Men inte nog med detta: visst är inte bara en epistemologisk markör för att något inte är säkert, visst är också en markör för att något inte är särskilt viktigt. (27)
Denna effekt får visst också i Pälsen: genom att kombinera det med en smula låter Söderberg Henck markera dels att han är långt ifrån säker på Ellens känsla för Richardt, dels att dessa känslor inte är särskilt viktiga. Tidigare har Henck i ordalag, som vi vid det här laget uppfattar som typiska, markerat sin ovetskap om Ellens känslor gentemot Richardt: "Det har förefallit mig, som om hon tyckte mera om John, sedan han skaffade sig päls, än hon gjorde förut". Läsaren kan till yttermera visso notera den semantiska glidningen mellan tyckte om och förtjust i -- det senare i icke oviktig kombination med också ("Hon var visst en smula förtjust i honom som ung flicka också"). Vi har varit berättarens/författarens sammansvurna och det har förekommit "a secret communication of the author and the reader behind the narrator's back". (
28)



Han kände sig mycket öm i vänstra skuldran; eljest var det ingenting som erinrade honom om hans missöde på förmiddagen, utom Pälsen.

Då han hade hunnit till denna punkt i sin tankegång, befann han sig i hörnet av Regeringsgatan och Hamngatan. Då han skulle passera gatukorset för att sedan fortsätta nedåt Regeringsgatan, halkade han på ett glatt slädspår och föll omkull, och i detsamma kom en drosksläde körande i full fart. Kusken svor och hästen vek instinktmässigt åt sidan, men doktor Henck fick likväl en knuff i axeln av den ena meden, och dessutom fattade en skruv eller spik eller något liknande tag i hans överrock och rev en stor lucka i den. Folket samlade sig omkring honom. En poliskonstapel hjälpte honom på benen, en ung flicka borstade av honom snön, en gammal fru gestikulerade kring hans trasiga rock på ett sätt som antydde att hon skulle ha velat laga den på stället om hon kunnat, en prins av det kungliga huset, som händelsevis gick förbi, tog upp hans mössa och satte den på huvudet på honom, och så var allting bra igen, utom rocken.


Men även här finns empati: dels i inledningens "för att sedan", (
37) dels och intressantare ur berättarteknisk synvinkel i formuleringen "en skruv eller spik eller något liknande". Osäkerheten tolkas bäst som empati med Henck, eftersom saken inte torde vara särskilt väsentlig för någon annan, om ens för honom, och uttrycket skulle mycket väl kunna vara ett fragment i Hencks egen tänkbara berättelse om olyckstillbudet. Samtidigt är formuleringen givetvis ett exempel på Söderbergs "psevdoobjektiva" stil eftersom också andra personer i berättelsen kan tänkas stå för osäkerheten om vad som egentligen åstadkom luckan i överrocken samtidigt som författaren låter berättaren låtsas att det finns en verklighet som berättaren inte är herre över och inte känner till alla detaljer om.
Berättartekniskt intressant är ett följande avsnitt:


På hemvägen var Henck i ett bättre lynne än han hade varit på länge.
- Det är för pälsens skull, sade han till sig själv.


Att berättaren vet vad Henck känner ger empati. Men därutöver anknyter Henck i sitt direkta inre tal till vad berättaren just har berättat om honom! Detta grepp har inte endast den verkan att Söderberg åstadkommer en smidig övergång mellan berättarens relation och Hencks reflexioner, utan också att solidariteten mellan berättaren och Henck ytterligare stärks. Detta är viktigt för textens helhetsverkan: genom denna tekniska förknippning mellan berättaren och Henck kommer läsaren nämligen att uppfatta att berättaren och Henck står så nära varandra att berättaren tar Hencks parti, vilket i sin tur får betydelse för läsarens eget ställningstagande. Om läsaren hyser sympati för Henck, så är en bidragande orsak till detta alldeles säkert att det i så hög grad är Henck som har empatin.


Ellen

Berättarsynvinkeln i Pälsen står alltså så att säga på Hencks sida. Även avsnitt som inte berättas via honom är starkt präglade av hans perspektiv vilket rimligen får till följd att läsarens inställning till de båda andra inblandade i triangeln blir präglat av detta perspektiv och av berättarens empati. Om vi emellertid tillämpar ett dekonstruktivistiskt synsätt, dvs läser mot texten (och författaren) (38) och ser texten ur Ellens perspektiv, naggas nog vår sympati med Henck en aning i kanten. Henck är vid tiden före sitt giftermål fullt på det klara med att Ellen inte älskar honom: "Jag tror inte att hon var kär i mig på det sättet, att jag skulle ha kunnat förföra henne om jag hade velat" minns han och tillägger -- antingen av äkta ödmjukhet eller i självförsvar --: "Men det ville jag ju inte heller; hur skulle jag ha kunnat drömma om en sådan kärlek?" Att förebrå Ellen för att hon vill bli gift är historiskt sett orättvist: de avsnitt som kanske är svåra att smälta för en modern läsare och som diskuteras inledningsvis kastar ett ganska obarmhärtigt ljus över det samhälle i vilket novellen är skriven. En ogift kvinnas tillvaro i 1800-talets Stockholm måste ha varit allt annat än avundsvärd (39) och Ellen har helt andra bevekelsegrunder för att bli gift än vad flickor kan tänkas ha i dag. Borde inte Henck ha kunnat förutse vad som skulle komma att ske? Söderbergs berättarteknik låter oss knappast dra några slutsatser om hur äkta Hencks monumentala aningslöshet egentligen är. Kan Ellens älskvärdare mottagande i tamburen när hon förväxlar honom med Richardt verkligen vara helt oväntat? Är kanske den svävande rösten inte, som vi väl först är benägna att tro, ett återhållsamt uttryck för en förfärande överraskning utan snarare en resignerad bekräftelse på något som Henck länge anat? Har "Henck" (40) kanske inte lyckats lura sig själv så väl som jag nyss gjorde gällande?
Henck har gift sig med Ellen trots att han visste att hon inte var kär i honom och dessutom "en smula förtjust" i hans bäste vän, som dock inte skulle våga att gifta sig med henne med mindre än tio tusen om året. Det är f.ö. intressant att Richardt sade detta inte blott till Ellen utan "till alla människor". Visserligen mer än antyder det faktum att han sade det till Ellen att han måste ha övervägt möjligheten att gifta sig med just henne, men samtidigt förtar "till alla människor" något av det uttalade intresset från Richardts sida.
(41)
Vi skall heller inte glömma att Hencks egen känsla för Ellen inte precis beskrivs i himlastormande termer. Att förföra någon påstår han sig inte ha drömt om sedan han var sexton år och "för första gången såg Faust på operan, med Arnoldson".
(42) Det enda uttrycket för Hencks känslor gentemot hustrun förutom det implicerande "men jag vågade" i samband med frieriet är hans nästan förvånade iakttagelse "Det är eget, att jag ännu blir varm om hjärtat var gång jag hör hennes steg i ett angränsande rum". "Det är eget" visar möjligen hans förvåning över att hans känslor består efter det att han insett att hustrun nu som förr är förtjust i Richardt och kan kanske rentav tolkas som en antydan om att han faktiskt är medveten om att hon bedrar honom. (43) Och kanske anser vi då också att detta är en utveckling som Henck borde ha förutsett då han gifte sig med en flicka som inte älskade honom. Berättarens empati med Henck är emellertid som vi sett så stark, att Ellens perspektiv aldrig tillåts ens skymta fram. Att trots detta uppamma sympati för denna kvinna vars alla handlingar i novellen är betingade av den ekonomiska faktorn är sannerligen att läsa mot texten. (44)


Formell analys i interpretativ stilistik

Den interpretativa stilistiken strävar efter att upprätta förbindelselänken mellan textens yttre, språkliga, plan och dess djupare mening och innebörd. Skillnaden mellan interpretativ stilistik och hermenevtik är i grunden endast att den förra alltid utgår från det som är explicit uttryckt i texten för att därifrån tränga ner till en eventuell djupare innebörd. Den interpretativa stilistiken har koncentrationen på den föreliggande texten gemensamt med nykritiken, men den accepterar inte nykritikens teori om att analysen kan stanna vid den givna texten. (45) Affiniteten med rysk formalism (46) och med litteraturvetenskaplig strukturalism -- som inte får förväxlas med amerikansk lingvistisk strukturalism! (47) -- ledde till att många forskare på 60- och 70-talen försökte formalisera de texter som de analyserade. Vid en analys av en mångtydig text är det givetvis oerhört viktigt att analysator är medveten om det subjektiva i verksamheten. Ett sätt att öka denna medvetenhet är att försöka formalisera texten - eller rättare sagt tolkningen av texten. Man kommer ingalunda härigenom undan subjektiviteten, vilket också enligt flertalet moderna stilistiker och litteraturteoretiker är otänkbart (48); inte heller kommer man undan det tolkande momentet, vilket dessvärre tycks föresväva en och annan anhängare av formaliseringar. Formaliseringar -- inte minst grafiska -- kan sammanfatta och generalisera vissa aspekter på texter så att alla blir föremål för exakt samma analysmodell. Detta skiljer de formella analyserna från traditionella verbala analyser, som i mycket högre grad anpassas efter den text som är föremål för undersökningen och där metoder och analysmodeller således skiftar.
Formaliseringen möjliggör en snabb jämförelse mellan olika texter och har den fördelen att representationen inte blir en språklig parafras av originaltexten. Fördelen med vissa grafiska modeller är också att de kan spegla något av textens dynamik. Grafiska modeller kan därigenom utnyttja och vidareutveckla den kvantitativa analys som ibland har ansetts självklar inom stilistiken.
(49) Formaliseringen är dock endast en teknik i analysens tjänst och kräver att forskaren på förhand klart specificerar vad det är han vill ha svar på för frågor. Härigenom bidrar formaliseringen till att forskaren blir medveten om sin egen roll i analysen och tolkningen: formaliseringar ger nämligen inga svar på frågor som man inte redan har ställt -- formaliseringen leder inte till tolkningen, den bygger på tolkningen. Men den kan ge uppslag till aspekter på texten som analysatorn kanske inte hade uppmärksammat utan formaliseringens tvångströja. Den mest påtagliga insikten som formaliseringarna av Pälsen har medfört för mitt vidkommande är hur skoningslöst de avslöjar tvetydigheterna i texten. Vid en formalisering tvingas man att bli än mer uppmärksam på var man fyller i och vad man fyller i! Kanske är det därför rentav vid själva analysarbetet som de formella modellerna har störst betydelse.

Aktant-modellen

Den mest kända modellen av sextio- och sjuttiotalets stilistiska formaliseringar torde vara Greimas aktant-analys (50) som bygger dels på Vladimir Propps systematiska analys av motiven och deras transformationer i den ryska undersagan (51), dels på en katalog över 200 000 dramatiska situationer av en viss E. Souriau (52) och slutligen på vad Greimas kallar lingvistiska aktanter, subjekt och objekt, som han dock kompletterar med avsändare och mottagare. Aktant är beteckningen för en klass av aktörer. Aktörerna är de enskilda personerna eller krafterna i en text medan aktanterna är beteckning på aktörernas funktion. Aktörerna är enligt Greimas verksamma i den enskilda texten medan en aktantstruktur bstämmer en genre. Modellen räknar med sex olika aktanter i en berättelse, av vilka flera kan ges alternativa beteckningar:


Källa Syfte Mottagare
Incitament Objekt
Orsak


Hjälp
Hjälpmedel Agenten Hinder
Hjälpare Motståndare

Greimas förbinder aktanterna med pilar, vilka dock inte tillför modellen någon information och som därför inte förekommer i modellerna nedan. Aktanterna är krafter som i originalmodellen återges som levande, kanske rentav mänskliga, vilket de emellertid -- åtminstone i andra texter än i myten (på vilken modellen först tillämpades) eller den ryska undersagan -- ingalunda behöver vara. Undantaget är rimligen AGENTEN, dvs den aktör vars "projekt" modellen speglar. I Pälsen är den primära agenten givetvis Henck, även om han faktiskt är MOTTAGARE i fler satser än AGENT. Men eftersom handlingen -- inte minst genom berättarperspektivet och empatin -- ses ur Hencks perspektiv blir Hencks projekt den naturliga utgångspunkten för analysen. Hencks syfte är otvivelaktigt att återvinna hustruns kärlek. Källan eller drivkraften är hans egen kärlek, hindret är hans fattigdom; hjälpmedlet tror Henck vara ekonomiskt, nämligen att han skaffar sig päls för att sedan kunna ta ut högre arvoden av sina patienter. Den som gynnas av projektet är i första hand han själv. Att projektet misslyckas beror på att Henck kommer till klarhet med hustruns och vännens otro:


Orsak

Hencks kärlek
Syfte

Att återvinna hustruns kärlek
Mottagare

Henck
(Förlorare)
Hjälpmedel

Ekonomi: att skaffa päls och ta ut högre arvoden av sina patienter
Agent

Henck
Hinder

Hustruns och vännens otro

Aktant 1. Hencks projekt

Att det naturliga projektet i Pälsen är Hencks utesluter inte att vi skulle kunna granska också de andra personernas projekt i texten. Ellens projekt förändras under det tidsspann som novellen skildrar. Före äktenskapet med Henck är hon enligt honom "en smula förtjust" i Richardt, men när denne inte vill gifta sig med mindre än tio tusen om året gifter hon sig med Henck eftersom "hon var en fattig flicka" som "gärna ville bli gift".


Orsak

Richardt
Syfte

Kärlekslycka
Mottagare

Ellen (och Richardt?)
(Förlorare)
Hjälpmedel


Kärlek?
Agent


Ellen
Hinder


Richardt

Aktant 2: Ellens ursprungliga projekt

När detta projekt misslyckas blir hennes mål i stället trygghet, och sättet att uppnå denna trygghet blir att hon utnyttjar Hencks kärlek. Henck blir förlorare i detta projekt, vilket dock visar sig först senare i texten:


Orsak

Kvinnas utsatta läge i det slutande 1800-talets Stockholm
Syfte

Att uppnå trygghet och ekonomiskt oberoende
Mottagare

Ellen
(Vinnare)

Henck)
(Förlorare)
Hjälpmedel

Hencks kärlek
Agent

Ellen
Hinder

Ellens känslor för Richardt
Aktant 3: Ellens andra projekt

Richardts projekt i handlingens tidigaste skede är otydligt: han älskar i vart fall inte Ellen mer än att han avstår från att gifta sig med henne för att följa det rådande samhällsystemets konventioner. Om hans syfte med att bli Ellens älskare sägs ingenting i texten och jag vågar mig inte på att formulera något mer konkret sådant i Söderbergs ställe. Det rådande samhällssystemets projekt kan däremot vara upplysande. Henck trotsar konventionerna när han vågar gifta sig med Ellen trots att han egentligen inte skall ha råd att göra det. För detta får han sitt straff:

Orsak

Balans i samhällsstrukturen
Syfte

Att upprätthålla konventionerna och den sociala ordningen
Mottagare

Samhället
(vinnare)

Henck
(Förlorare)
Hjälpmedel

Ekonomiska och sociala repressalier
Agent

Samhället
Hinder

Civilkurage

Aktant 4: Samhällets projekt

Svårigheten i den sista aktanten är att finna en vettig orsak till önskemålet att upprätthålla den bestående ordningen. Det självklara i en sådan hållning har alltid varit mer självklar för somliga än för andra.
Aktantmodellerna gör det möjligt att variera textens autentiska perspektiv, så att vi som här inte endast undersöker Hencks projekt utan också andras, men tvingar oss ju å andra sidan att anamma den på förhand givna modellen, vilket i sin tur tvingar oss att göra vissa relationer i texten entydiga. Att göra relationer entydiga är emellertid endast möjligt om de också är entydiga i texten. Det är de sällan i modern skönlitteratur.

Jag har också prövat en sociologisk modell för att beskriva relationerna i texten som ett slags sociogram.
(53) Teorin utgår från att en relation kan benämnas positiv eller negativ, alltefter inklinationen. En relation som utmärks av ömsesidigt identiska benämningar, där alltså båda är positiva eller negativa, är harmonisk. Även om markeringen är ömsesidigt negativ menar man att ovänner kommer att undvika varandra och ingen konflikt uppstår. Endast om den sociala situationen tvingar fram en ojämn kombination av + och -, så att strukturen blir obalanserad, uppstår konflikter. Jag frånsäger mig allt ansvar för teorins allmänna antropologiska giltighet, men ett försök att tillämpa modellen på Pälsen visar hur komplicerat även det till synes så enkla förlopp som det som skildras i Pälsen egentligen är: Söderbergs halvtoner, lätta antydningar och mjuka övergångar är helt enkelt svåra att bringa på en binär axel.


Symbolerna överst i graferna betecknar det ekonomiska paradigmet; ekonomin (Ek) är ju textens dominant: vi har ju sett att såväl Hencks hälsa som alla tre personernas kärlekslycka är beroende av den faktorn. Äktenskapet och trygghet är manifestationer för Ellen av denna faktor. E, R och H står givetvis för Ellen, Richardt och Henck.


Graf 1. Novellens nu-läge: "Min hustru har varit kall och ovänlig mot mig på senare tider. --- Det är eget, att jag ännu blir varm om hjärtat var gång jag hör hennes steg i ett angränsande rum."

Kommentar: Förbindelsen mellan faktorn Ek(onomi) och Richardt är god, eftersom han har kommit till förmögenhet till skillnad från Henck, som får en negativ markering. Förhållandet mellan Henck och Ellen är klart angivet i texten, men den ömsesidigt positiva förbindelsen mellan Henck och Richardt, som bygger på "hans gode vän", är ju desto mer tvivelaktig.

Graf 2. "Det har förefallit mig, som om hon tyckte mera om John, sedan han skaffade sig päls, än hon gjorde förut."

Kommentar: Här är det viktigt att iaktta hur den positiva förbiundelsen mellan Ellen och Richardt går via den ekonomiska dominanten. Det låter nästan i Hencks reflexion som om det var pälsen Ellen tyckte om snarare än Richardt.

Graf 3. Tiden före äktenskapet: "Hon var visst en smula förtjust i honom som ung flicka också; men han friade aldrig till henne..."

Kommentar: Här är Richardts känslor för Ellen, som vi sett, svåra att få ett riktigt grepp om.

Graf 4. "... han sade tvärtom till henne och till alla människor, att han aldrig skulle våga gifta sig på mindre än tio tusen om året."

Graf 5. "Men jag vågade; och Ellen var en fattig flicka som gärna ville bli gift. Jag tror inte att hon var kär i mig på det sättet, att jag skulle ha kunnat förföra henne om jag hade velat. Men det ville jag ju inte heller; hur skulle jag ha kunnat drömma om en sådan kärlek?"

Kommentar: Vi ser här ännu en gång hur Ellens handlande beror på ekonomiska överväganden: hennes motiv att gifta sig med Henck är ju ekonomiska i det att äktenskapet ger henne viss trygghet.

Graf 6. Första tiden efter bröllopet: "Men jag är likväl säker på att hon tyckte om mig den första tiden vi voro gifta; man misstar sig inte på sådant. Varför skulle hon icke kunna göra det än en gång?"

Graf 7. "Under första tiden efter vårt giftermål sade hon alltid elaktheter åt John, så ofta de träffade varandra"

Kommentar: Graferna 6 och 7 avbildar en lycklig tid i äktenskapet. Graf 7 är dock ritad efter den explicita informationen. Läsaren som förstår varför Ellen säger elakheter åt Richardt är kanske inte benägen att vilja tolka situationen så enkelt!

Graf 8. Senare under äktenskapet: "Men så bildade han ett bolag och bjöd oss på teatern ibland och skaffade sig en päls. Och så tröttnade min hustru naturligtvis med tiden på att säga elakheter åt honom."

Kommentar: Även denna graf kunde ritats som graf 5

Graf 9. Efter novellens slut: Happy end? (Filmscenariots sista bild.)



21 En vanlig definition av stil är valet mellan alternativa uttryckssätt. Dess giltighet kompliceras av att till de tänkbara valmöjligheterna också hör valet att inte säga någonting alls: "Choice of style is [---] in particular in what she chooses to make explicit and what she chooses to leave implicit." Sperber & Wilson (1986: 218). Jfr också David Lodges analys av ett avsnitt ur Hemingways In another country, där han noterar: "It is a story about trauma, and how men cope with it, or fail to cope. The unspoken word which is a key to all the repeated words in the text is 'death'". (Lodge 1992: 91).

22 I det ovan citerade avsnittet finns åtskilliga stilistiska iakttagelser att göra: ur språklig aspekt finns talspråkliga vändningar som "kryat upp sig hela sällskapet" och rent av en svordom. Mot detta står med hög stilnivå "vacklande hälsa" och kanslivändningen "utgången av januari månad".

23 Titta har fått mer allmän spridning i svenskan genom frasen titta på TV och inte minst substantiveringen tv-tittare m.fl. Povel Ramels "Titta det snöar" kan också ha gjort sitt till.

24 Med stilvalör avses dels ordets möjlighet att uttrycka en värderande attityd till det som ordet referear till, dels ordets intensitet. Se Stilistisk & stilanalys, avsn. 4.4!

25 Den sista satsen har i något sammanhang karakteriserats som "bitande ironisk". Jag finner själv ingen ironi i denna Hencks omtanke om sina efterlevande.

26 På samma sätt förhåller det sig med ett obetonat säkert: det har innebörden att det man säger inte är säkert (märk skillnadern mellan "han kommer i dag" och "han kommer säkert i dag"; det lilla säkert gör det hela osäkert!). Effekten förklaras av Paul Grices bruksregel att om en person särskilt påpekar att något är sant eller självklart, så kommer vi att ifrågasätta sanningshalten och självklarheten -- se Stilistik & stilanalys, avsn. 4.2!

27 Den som inte omedelbart accepterar denna tolkning kan föreställa sig situationen att en nybliven pappa kommer till sin arbetsplats dagen efter förlossningen och blir tillfrågad av arbetskamraterna vad det blev. Om pappan svarar: "Det blev visst en pojke" drar vi slutsatsen att han dels inte säkert vet, dels inte heller särskilt mycket bryr sig om saken. Det är mycket intressant att se att denna nyans hos visst inte går att översätta till vare sig engelska eller tyska. I en engelsk översättning heter det certainly (Söderberg 1935: 62), i en tysk Gewiss (Söderberg 1905: 120).

28 Booth (1961: 300).

29 Jfr Jakobson (1971).

30 "The choice of point(s) of view from which the story is told is arguably the most important single decision that the novelist has to make, for it fundamentally affects the way readers will respond, emotionally and morally, to the fictional characters and their actions." (Lodge 1992: 26)

31 Om skillnaderna mellan olika typer av anföring se exv. Stilistik & stilanalys avsn 4.9.3 och 4.12.2.

32 Fenomenet är mycket centralt i modern stilistisk analys och behandlas exv. ingående i Fludernik (1993) - en drygt 500 sidor lång genomgång. Leech (1987) ger raffinerade exempel på "free indirect discourse" hos Dickens. I Sverige har Staffan Hellberg (1984) i Staffan Björcks efterföljd och med utgångspunkt i Anne Banfields taxonomi (1973) gjort en genomgång av olika aspekter på perspektiv och empati.
För den kritiska lingvistiken (se nedan, not 32) är det givetvis angeläget att kunna slå fast vem det är som står för en uppfattning som mer eller (och framför allt) mindre uppenbart kommer till tals i en text. Kärnfrågan i forskningen kring perspektiv är vem som tar ansvaret för det som sägs.

33 Se min analys i Språket i bruk (Cassirer 1974: 229-257)

34 För att erlebte Rede skall kunna som betraktas som "ett specialfall av empati" (Hellberg 1984:31) måste man inta en generativ ståndpunkt och se texten som uttryck för skribentens önskemål om att uttrycka empati. Detta kan ske med hjälp av erlebte Rede. För läsaren är situationen den omvända: upplevelsen av empati är en möjlig effekt av erlebte Rede. Hellbergs formulering förefaller vara en konskevens av att han i Susumo Kunos efterföljd ser empati och berättarperspektiv som samma fenomen (ib.) vilket är olyckligt om man vill bibehålla vardagsspråkets innebörd av empati. Det finns ju såväl icke-empatiska som o-empatiska eller anti-empatiska berättarperspektiv. (Det är f.ö. intressant att det inte finns någon antonym till empati. Är förklaringen månne att förhållandet att vi inte känner oss in i andras tankar och känslor är så normalt och omarkerat att det inte tarvar någon specifik term? Orsaken till utebliven empati kan givetvis vara antipati, men det ordet betecknar inte motsatsen till empati.)

35 Denna hermenevtiska grundprincip som också är en av grundvalarna för gestaltpsykologin går under beteckningen "den hermenevtiska cirkeln" och är grundläggande för all förståelse av förståelse. En nyare term är "kunskapsspiralen". En kort men upplysande introduktion till hermenevtiken ger Jonsson 1981. För kunskapsspiralen, jfr Cassirer 1974: 256

36 När Henck har lånat pälsen heter det: "Han gick ett slag genom Kungsträdgården. Det var redan mörkt, det hade börjat snöa på nytt, och de bekanta han mötte kände icke igen honom." Den sista meningen är allmänt empatisk i och med att någon av personerna i texten måste tänkas uppleva detta icke-igenkännande; genom den inskjutna relativsatsen i vilken Henck är subjekt ("han mötte") blir det mest sannolikt att den upplevande personen också här är Henck.
Avsnittet om missödet avslutas med "och så var allting bra igen, utom rocken", där bra visserligen inte verkar vara Hencks egen reflexion men där värderingen rimligen speglar Hencks upplevelse. Det lite barnaktiga och så var allting bra igen ger väl den sagoton med anknytning också till H.C. Andersen som man har funnit belägg för i Pälsen (jfr Cassirer 1970b: 49f). Empati kan således etableras utan att vi tekniskt sett har att göra med erlebte Rede eller svävande anföring, även om frasen skulle kunnat ingå i Hencks egen berättelse av missödet.

37 Hellberg (1984: 43)

38 Dekonstruktionismen blev efter Jaques Derridas motläsning av Rousseau i De la Grammatologie en omskriven teori som dominerade den litteraturvetenskapliga diskussionen under 1980-talet. Modern stilistik är inne på samma linje, inte minst den stilistik som är inspirerad av Michael Halliday (och som följdenligt har praktiserats av australiska och engelska forskare och på senare tid även i USA) och där bl. a. Geoffrey Leech och Roger Fowler är framstående företrädare för sk. critical linguistics: "Moreover, what stylistics can do is to offer a facility for textual criticism which allows analysts not simply to present interpretations of text but to show HOW, WHY and WHERE those interpretations came from. And that [...] makes stylistics a very powerful critical tool." Birch & O'Toole (1988: 11).

39 Se exv. Westman Berg (1962). Den svenska kvinnan hade blivit myndig endast tretton år innan Pälsen skrevs (1884). Arbetslösheten i Stockholm drabbade kvinnorna; unga inflyttade bondflickor hade ofta som enda möjlighet att livnära sig att tjäna i familj, ofta utan annan ersättning är sängplats och mat. I arbetsuppgifterna ingick uppenbarligen inte sällan att tillfredsställa familjens manliga ledamöter sexuellt. Enligt vissa beräkningar skall upp till 45% av de 1840 i Stockholm födda barnen ha varit utomäktenskapliga.

40 Citationstecknen avser att markera att bakom Hencks tankar och tal står författaren och att Henck ju inte existerar annat än som en fiktiv person som egentligen inte har någon existens utanför textens ord. Det är ju inte "Henck" som lurar "sig själv" utan hela tiden Söderberg som lurar oss!

41 Ordet människor förefaller väl allmänt i sammanhanget och i Söderbergs stil. Det är frestande att spekulera över huruvida Söderberg i en första version kan ha skrivit andra och sedan märkt att det pronomenet skulle kunna läsas som "alla andra damer" som Richardt möjligen hade någon relation av denna art till.

42 Omnämnandet av tenoren Oscar Arnoldson ger en gestalitsk och realistisk karaktär av hågkomsten men den förtar samtidigt något av problematiken i Faust genom att rikta uppmärksamheten mot själva framförandet av operan i stället för det moraliska problemet. Anmärkningen är en intressant fakticitetsfaktor eftersom den placerar doktor Henck i tiden: en av Arnoldsons sejourer vid Kungliga Operan inföll på 1870-talet, dvs vid en tidpunkt då en ung Hjalmar Söderberg kan ha sett och hört honom i rollen.

43 Det är naturligtvis också fullt möjligt att Henck, med erfarenhet av andras äktenskap, helt enkelt aldrig hade räknat med att hans känslor för Ellen skulle bestå.

44 I min monografi över Historietter citerar jag en recension i Dagens Nyheter i vilken Edvard Alkman påtalar att knappheten och koncentrationen i Historietter har sitt pris; om Pälsen heter det "I denna lilla vassa teckning saknas dock ett: hustrun. Hur har hon uthärdat att efter scenen i tamburen sitta till bords med mannen och vännen? Författaren har aldrig brytt sig om henne." Min kommentar till denna passus visar i hur hög grad jag på den tiden köpte Söderbergs syn på Ellen: "Vi kan här bortse från det absurda i kravet att författaren skulle ha skrivit en annan novell än den han skrev, eller rent av en hel roman, för att tillfredsställa kritikerns nyfikenhet beträffande doktor Hencks hustru. Men Alkmans recension visar kanske ännu tydligare än de positiva omdömena på den omtalade knappheten och koncentrationen: berättelsen är helt och hållet koncentrerad till doktor Henck -- ingen av de andra personerna ägnas tillnärmelsevis lika stort intresse." (Cassirer 1970b: 49f.). Alkman verkar visserligen inskränka sin nyfikenhet till hur Ellen har uthärdat att sitta till bords med mannen och vännen efter avslöjandet, men denna läsning av novellen här är kanske ändå en dekonstruktion i Alkmans linje.

45 Se exv. Hawkes 1977, kap. 5. Jfr också Cassirer 1995.

46 En utmärkt introduktion finns i Aspelin & Lundberg 1971.

47 Den amerikanska språkvetenskapliga strukturalismen i Leonard Bloomfields mekanistiska och behaviouristiska tappning i det närmaste förlöjligade sk mentalistiska föreställningar om att språk skulle vara uttryck för idéer, känslor, behov och vilja och hävdar att "mental images, feelings, and the like are merely popular terms for various bodily movements ... obscure and highly variable small-scale muscular contractions and glandular secretions, which differ from person to person, and having no immediate social importance" (Bloomfield 1950: 142f.).

48 "The basic premise in most linguistic analysis of text (written or spoken) is that there is no single meaning 'in' a text which can be 'uncovered'/'discovered' by analysts. All texts are multi-levelled, multi-ranked and multi-functional. Furthermore, those meanings are not the sole property of the speaker/writer. The reception of a text is no longer considered to be a a passive process -- meanings are constructed by writers and readers, speakers and hearers alike. The value of a viable stylistics in such a situation is that not only can it describe, by analysis of the language of the text, a range of meanings already intuited for the text by the reader/hearer, but also by similar analysis it can suggest a range which might not have been previously considered." Birch&O'Toole (1988: 11); jfr Maren-Griensebach (1985) passim.
Denna hållning står dock uppenbarligen långt från Greimas tanke om att man skulle kunna åstakomma en objektivering av texten genom att eliminera en "subjektivitetsparameter" som inte skulle vara relevant för beskrivningen (Greimas 1966: 153; Greimas 1974: 248).

49 Exv. Enkvist (1973) och Teleman & Wieselgren (1971). Oppositionen mot kvantitativa metoder inom stilistiken har inte alltid slagit ned på den relevanta svagheten. Kvantiteter spelar med all säkerhet alltid en stor, ofta säkert avgörande, roll i stilanalysen oberoende av om man som här också inkluderar innehållsliga element. Umberto Eco har pekat på de två "objektiva" infallsvinklarna vid innehållsanalys, kvantitet och position: "Frequently a text establishes its topic by reiterating blatantly a series of sememes belonging to the same semantic field (key words). At other times, on the contrary, these sememes cannot be statistically detetcted because, rather than being abundantly distributed, they are strategically located " (Eco 1979: 24). Svagheten i mycken språkvetenskaplig stilistik har inte i och för sig legat i det kvantitativa tänkandet (fastän man därigenom också uteslutit positionens betydelse) utan i att man i allmänhet har undersökt frekvenser av grammatiska fenomen som inte nödvändigtvis har stilistisk relevans. Kritiken mot kvantitativa beräkningar har inte sällan skjutit bredvid målet. Ett belysande exempel är Roman Jakobsons formulering i hans berömda "Closing statement" vid stilistiksymposiet i Bloomington 1958, sedermera känt under namnet "Linguistics and poetics": "However effective is the emphasis on repetition in poetry, the sound texture is still far from being confined to numerical contrivancies, and a phoneme that appears only once, but in a key word, in a pertinent position, against a contrastive background, may acquire a striking significance. As painters used to say, "un kilo de vert n'est pas plus vert qu'un demi kilo" (Jakobson 1960: 373f.). Förra delen av detta yttrande är man benägen att instämma i: positionen måste beaktas -- den kan ha en avgörande inverkan på tolkningen, exv. genom att det som nämns först blir utgångspunkt och ram till det efterföljande. Men tanken att en tavla där målaren använt ett helt kilo grön färg inte skulle vara grönare än en där målaren endast använt ett halvt är ändå ganska svårt att acceptera. Däremot kan en text upplevas som aktiv och livlig även om frekvensen av verb inte är påfallande hög; men detta är endast ett indicium på att ordklasstillhörighet ofta inte är någon stilistiskt relevant kategori, framför allt inte om vi undersöker stilistiska effekter i enskilda texter. "En meningsfull kvantitativ forskning förutsätter en specificering av de operativa enheternas kvalitativa egenskaper" säger Sture Allén med all rätt (Allén 1968: 72). Problemet diskuteras ingående i Cassirer 1970a: bl.a. 27ff., 82ff.)

50 Presenterad i Greimas (1966). Tillämpad exv. på Söderbergs "Tuschritningen" av Bergmann 1981

51 Se uppsatsen "Undersagans transformationer" i Aspelin & Lundberg (1971: 99-122).

52 Greimas anger endast titeln, Les 200.000 situations dramatiques (Greimas 1966: 175 resp. 1974: 280).

53 Modellen är baserad på teorier och modeller i Berger, Zelditch & Anderson 1989 och Cartwright. & Harary 1956. Jag är Bo G. Eriksson stort tack skyldig för att inte bara ha gjort mig uppmärksam på denna teori utan också ha skisserat ungefärligen den analys som här presenteras!

Pälsen del 1 ||| Pälsen del 3

Fler stilanalyser || Mer om stilteori || Mer om stilistik

 

Startsida