PETER CASSIRER


Analys av Hjalmar Söderbergs Pälsen

English summary

Pälsen del 2
Pälsen del 3

Kontrasten som förstärkare och kugghjul
Stilen är budskapet


Texten är delad i tre delar efter varandra. Noterna är länkadetill slutet av varje del

Hjalmar Söderbergs Pälsen är med säkerhet en av vår litteraturs mest uppskattade noveller.(1) Det kan knappast bero på själva intrigen -- Söderberg har själv med all önskvärd tydlighet demonstrerat hur torftig den är med sin "biografdramatisering" av novellen. (2) Denna "regitext" blev inte heller filmad (3) men den blev tryckt i tidskriften Thalia 1911med det uttryckliga tillägget: "Författaren ber att ännu en gång få erinra, att Pälsen i ovanstående version är en regitext, ursprungligen icke skriven för att tryckas och följaktligen utan alla litterära anspråk."

Stilen är budskapet

Högt ställda litterära anspråk uppfyller dock novellen Pälsen och jag har i olika sammanhang hävdat att det som gör novellen till en pärla i svensk litteratur är dess stil och att det rentav är stilen som är själva budskapet. (4) Denna ståndpunkt får stöd i en jämförelse med stumfilmsmanuset, där så gott som allt av det som utmärker novellens stil saknas. Och stumfilmsmanuset har, som Söderberg ju själv framhöll, knappast några litterära förtjänster. (5)

Det mest framträdande konstnärliga greppet i Pälsen är att läsaren vet mer och förstår bättre än den person genom vars berättelse vi till största delen får kännedom om historien: historiettens centralperson Henck. Han står för i stort sett alla viktiga upplysningar läsaren får, men verkar försöka förtränga den obehagliga sanningen om förhållandet mellan sin hustru Ellen och sin gode vän John Richardt genom att i sina reflexioner ge sken av att dels inte förstå vad han själv tänker, dels tillmäta en del av det han tänker mindre vikt än vad läsaren är benägen att göra. Sättet att framställa denna situation där läsaren inte bara vet mer än den som meddelar informationen utan också förstår den bättre -- en slags tragisk ironi -- är kärnan i stilen i Pälsen. Visst finns där åtskilliga andra stilistiska aspekter av intresse, men de förefaller mig alla underordnade detta konstnärliga grepp.
Som ett stöd för min hypotes att det är stilen som är budskapet i novellen har jag sett att ingen av de studenter som under snart trettio år tillsammans med mig har studerat Pälsen har funnit det märkvärdigt att "Ellen var en fattig flicka som gärna ville bli gift", trots att tiderna i det avseendet har förändrats radikalt. Det måste väl också vara stilens förtjänst att unga läsare i dag inte reagerar mot att en ung man inte skulle kunna drömma om att förföra den flicka han älskar: "Jag tror inte att hon var kär i mig på det sättet, att jag skulle ha kunnat förföra henne om jag hade velat. Men det ville jag ju inte heller; hur skulle jag ha kunnat drömma om en sådan kärlek?" säger Henck när han tänker tillbaka. Åtskilliga av Söderbergs samtida tyckte faktiskt att det var ynkligt att någon, som häradshövdingen Richardt i novellen, "aldrig skulle våga gifta sig på mindre än tio tusen om året", men mina studenter, av vilka flera har gift sig med enbart studieskulder i banken, har inte protesterat. Inte ens den osannolika förväxlingsscenen i tamburen har vållat protester. (
6) Självklarheten i sättet på vilket innehållet presenteras och atmosfären i novellen bidrar uppenbarligen till att vi accepterar handlingen. På sistone har jag dock börjat ifrågasätta att det enbart är berättarkonsten -- hur underfundig, stringent och koncenterad den än är -- som är hemligheten till varför generation efter generation av svenskar fascineras av denna novell. Det finns rimligen många texter som är lika skickligt uppbyggda som Pälsen och som dessutom har en mera originell story men som ändå inte har blivit klassiker. Det måste vid sidan av den skäligen enkla intrigen och den så mycket mer sofistikerade berättartekniken finnas ytterligare en dimension i Pälsen som är avgörande för vår upplevelse av texten. Det är min avsikt med denna analysbygga under min hypotes om vad som konstituerar denna dimension.

Kontrasten som förstärkare och kugghjul

Novellens öppning "Det var en kall vinter det året" med det talspråkligt understrykande det var som inledare och det dubbelt bestämda "det året" i stället för exv. "vintern 1897" (7) ger läsaren en känsla av närvaro och kanske rent av delaktighet i berättarsituationen -- en delaktighet som trots atmosfären av sekelskiftets Stockholm upplevs som allmängiltig. (8) Positionen "först i texten" (NB efter titeln) ger den tematiska ramen (9) kyla; kyla är ju ett viktigt motiv i såväl egentlig som överförd betydelse. (10) Vintern och kylan etablerar sambandet med Pälsen i titeln och möjliggör en naturlig anknytning till päls och redan här möter vi den kanske mest utmärkande stilegenskapen i Pälsen på det formella planet (11): Söderbergs teknik att mejsla fram karaktärer och situationer och att ådstadkomma effekter genom kontrastverkan. Kontrasterna stegrar effekten utan att Söderberg behöver ta till ord med stark stilvalör och de kan också bidra till koncentrationen och knappheten i texten genom att den antitetiska teknikens förstärkande verkan gör det möjligt att spara ord. Berättartekniskt intressant är hur kontrasterna verkar som kugghjul för utvecklingen av intrigen: personerna presenteras kontrastivt och huvudmotiven utvecklas också de med hjälp av kontrasterande stilmedel. Efter inledningen "Det var en kall vinter det året" kommer kontrasterna slag i slag:


Människorna krympte ihop i kölden och blevo mindre, utom de som hade pälsverk.

Den första person som introduceras i berättelsen är häradshövdingen Richardt, som i egenskap av ägare av en päls ingår i den sistnämnda gruppen:


Häradshövding Richardt hade en stor päls. Det hörde för övrigt nästan till hans ämbetsåligganden, ty han var verkställande direktör i ett alldeles nytt bolag.

Efter denna korta presentation -- som skulle kunna leda läsaren att tro att novellen kommer att handla om häradshövdingen (12) -- introduceras den verkliga huvudpersonen med ett kontrasterande däremot:


Hans gamle vän doktor Henck hade däremot icke någon päls:

varpå mot pälsen, med ett kontrasterande i stället, ställs Hencks familj:

i stället hade (13) han en vacker hustru och tre barn.

Textens enda kommentar om någon av personernas utseende utnyttjas för den första antydan om tillståndet i paret Hencks äktenskap efter en aforistiskt tillspetsad formulering (som också den innehåller kontrasten somliga -- andra):


Somliga människor bliva feta (
14) av att gifta sig, andra bli (15) magra. Doktor Henck hade blivit mager.


Denna lilla, till synes oskyldiga upplysning om Henck är den första pusselbiten i bilden av hans olyckliga äktenskap. Med en oförmedlad återknytning till inledningens vinter, "och så blev det julafton",(
16) växlar Söderberg så in på själva berättelsen. Som vi ser utnyttjas kontrasterna inte bara för att ge texten spänst och spänning och att stärka uttrycket genom deras polariserande effekt, de fungerar också som kuggarna i ett kugghjul som driver texten framåt. När Henck är på väg upp till vännen Richardt för att låna pengar tänker han på sin ekonomi. Men reflexionen "Jag har haft ett mycket dåligt år" hänför sig inte enbart till ekonomin. I ännu en antitetisk konstruktion där patienternas goda hälsa ställs mot doktorns dåliga, återknyts också till det ekonomiska motivet genom implikaturen från de friska patienterna till Hencks dåliga ekonomi; det är ju en naturlig följd, att en privatpraktiserande läkare som inte har några patienter inte har råd med päls. På sätt och vis kan man säga att det är detta hela historietten handlar om och det sägs på många olika sätt, explicit som implicit:

Min hälsa är vacklande, för att icke säga förstörd. Mina patienter ha däremot kryat upp sig nästan hela sällskapet; jag ser så sällan till dem nu för tiden.

Som vi såg inleddes raden av kontraster med "utom de som hade pälsverk". Vid ytterligare två tillfällen markeras ytterplaggets betydelse genom ett utom. Efter olyckstillbudet "var allting bra igen, utom rocken" och på väg hem känner sig Henck öm i vänstra skuldran; "eljest var det ingenting som erinrade honom om hans missöde på förmiddagen, utom pälsen". Kommatecknen före prepositionen framhäver vikten av det undantagna.
En kontrast på personplanet finns i avsnittet om själva olyckshändelsen då Hencks överrock trasas sönder. En relativt lång passus, "en gammal fru gestikulerade kring hans trasiga rock på ett sätt som antydde att hon skulle ha velat laga den på stället om hon kunnat" (
17), kunde ses att enbart ha den berättartekniska funktionen att ge scenen liv och rörelse. Med tanke på att Hencks rock har slitna knapphål ("Man kan inte betala så små honorar åt en doktor i päls som åt en doktor i vanlig överrock med uppslitna knapphål") inställer sig dock frågan varför den gamla frun på gatan skulle ha mer anledning att vilja laga Hencks rock än hans egen hustru (eller på hennes uppmaning de eventuella tjänstehjon han trots sin pekuniära blygsamhet kan tänkas ha haft). (18) Det är inte den enda fråga i Pälsen som inte får något (explicit) svar.
I slutet av novellen, när Henck tvingats inse att hans hustru bedrar honom, finner vi textens sista kontrast; att den inte har någon kugghjulsfunktion är tämligen naturligt eftersom novellen är på väg mot sin upplösning. I stället understryker kontrasten ännu en gång olikheten i de båda vännernas psyke -- nu med yttre attribut: Richardt sitter utsträckt i den skinnklädda länstolen, Henck hopsjunken och ensam i ett soffhörn. Det har hävdats i diskussionerna kring texten att den skinnklädda länstolen rimligen vore familjefaderns plats och att Richardt skulle ha intagit denna även i på detta yttre plan.
Textens viktigaste kontrast (
19) möter vi i ett tidigare, även i övrigt viktigt avsnitt när Henck, efter det han lånat vännen Richardts päls, är "i ett bättre lynne än han hade varit på länge" och funderar över sin sjukdom, sin ekonomi, sitt äktenskap och sin gamle vän Richardt, som hans hustru varit förtjust i --


... men han friade aldrig till henne, han sade tvärtom till henne och till alla människor, att han aldrig skulle våga gifta sig på mindre än tio tusen om året. Men jag vågade; ...

Motsättningarna är här inte markerade på det lexikaliska planet genom antonymer, motsatsord, utan med men, en annan viktig teknik i Söderbergs stil. I citatet ser vi på litet utrymme två men; båda är viktiga för intrigen, framför allt det senare, som markerar vad som ska visa sig vara ett ödesdigert beslut från Hencks sida. Men-et i det följande citatet är av intresse framför allt i kombinationen med och så, som svävar mellan tidskonjunktion och orsaksförklaring:


Under den första tiden efter vårt giftermål sade hon alltid elakheter åt John, så ofta de träffade varandra. Men så bildade han ett bolag och bjöd oss på teatern ibland och skaffade sig en päls. Och så tröttnade min hustru naturligtvis med tiden på att säga elakheter åt honom. (
20)

Första ledet i en kontrast som får sin kontrapunkt först i de allra sista orden i texten är Hencks tankar om sin hälsa i början av novellen: "Min hälsa är vacklande, för att icke säga förstörd" tänker han och drar slutsatsen "Jag kommer förmodligen snart att dö". Det avslutande ledet består i den för Henck ovanligt kategoriska formuleringen i slutscenen: "Jag är läkare och vet att jag icke har många dagar kvar. Jag vet det nu med fullkomlig visshet". Även om slutet av novellen påfallande avviker från det i biografstycket, där Henck tar gift och avlider inför åskådarnas ögon, är denna visshet ett indicium på att Henck inte kommer att leva länge till. Visserligen har vi bara Hencks ord på att han kommer att dö, och Henck är som vi sett i det tidigare en mästare på att lura sig själv, men läsaren får ändå ett starkt intryck av att det Henck denna gång säger faktiskt överenstämmer med novellens "verklighet" genom kontrasten mellan inledningen förmodan och slutets fullkomliga visshet. Denna visshet understryks av den mellanliggande reflexionen när Henck är vid bättre lynne: "Jag kan ha misstagit mig i fråga om min hälsa". Frågan om när Henck kommer att dö och hur det kommer att gå till lämnas dock helt öppen. Det skulle inte förvåna mig om den ovisshet som läsaren lämnas i bidrar till novellens kvalitet.




1 I min monografi över Historietter (Cassirer 1970b) finns en genomgång av omdömen om novellen. På senare tid i talar exv. översättaren Maria Christina Lombardi i efterordet till sin italienska översättning av Historietter från 1991 om Söderbergs raffinerade konst i "short story" som utvecklas särskilt i Pälsen (Söderberg 1991: 101).

2 Regitexten är liksom novellen återgiven i min bok Stilistik & stilanalys

3 På 1970-talet gjorde dock TV en version som bygger på detta stumfilmsmanus.

4 Marshall McLuhan fick på 1960-talet guru-status för sin bok Understanding media i vilken han hävdade att det är själva mediet som är det viktiga, inte programmet och vad det handlar om. MacLuhans budskap kom att sammanfattas i frasen The medium is the message. (McLuhan gav några år senare ut en besynnerlig skrift med namnet The medium is the massage, an inventory of effects.)

5 Biografstycket saknar i och för sig ingalunda förtjänster; Söderberg har haft god blick för mediet. Ändå är biografdramatiseringens främsta förtjänst sannolikt att tjäna som jämförelsematerial med novellen!

6 Vi kan notera hur Söderberg försöker göra förväxlingsscenen i tamburen mer sannolik (eller i vart fall mindre osannolik) vid tre tillfällen. Första gången när Henck är på väg hem: "Det var redan mörkt, det hade börjat snöa på nytt, och de bekanta han mötte kände icke igen honom." Vid hemkomsten heter det: "Tamburen var alldeles mörk; lampan var aldrig tänd annat än under mottagningstiden" och för tredje gången när Ellen "smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå". Läsaren väntar sig kanske inte en förväxling av denna art i en svensk 1890-talsnovell -- den skulle passerat bättre i en Mozartopera eller en fransk fars.

7 Novellen publicerades i Svenska Dagbladet på julaftonen det året.

8 Hegerfors (1970) påpekar det svenska i titeln häradshövding. Namnen Regeringsgatan och Kungsträdgården gör det knappast svårare för en läsare utan kännedom om Stockholm att identifiera sig. Mer betydelsefullt är sannolikt det lilla tillägget "med Arnoldson" - se not 42!

9 Ram-begreppet har blivit allt mer tillämpat också i litterära analyser -- se exv. Hastert & Weber (1992: 164): "... our approach relies crucially on the notion of 'frame', which has been developed in artificial intelligence as an important unit in information processing. When we interpret an utterance, we draw upon our background assumptions. Frames are clusters, 'families' of such background assumptions. In literature, these assumptions arise out of the creative interplay of text and reader..."

10 Jfr Hencks konstaterande senare i novellen: "Min hustru har varit kall och ovänlig mot mig på senare tider".

11 Stil manifesteras förutom på alla språkliga nivåer även på det textuella planet (exv. genom inferens och textbindning), på ett pragmatiskt plan i form av språkets bruksregler och därutöver på innehållsplanet, inte minst genom det outsagda: "stylisticians seek out accounts of linguistic form, of the lexicogrammar of texts in general, which may serve as useful diagnostic instruments in uncovering patterns, tendencies, textual omissions, or silences or foregroundings (in short, style)". Toolan (1992: 162).

12 Presentationen av Richardt är "svävande framställning" (erlebte Rede) i bästa mening eftersom det verkar vara en uppfattning som alla personerna i novellen kan tänkas hysa och ge uttryck för; uttrycket "hans gamle vän", där relationen mellan Henck och Richardt ses ur Richardts synvinkel, är det enda i texten som fokuserar på häradshövdingen. Om perspektiv se mera nedan!

13 Min gamle vän Staffan Hellberg har påpekat mångtydigheten i verbet: i kombination med pälsen betyder det 'äga' och verkar till en början också göra det i kombination med hustrun. Att detta dock är ett misstag visar sig tämligen snart.

14 Den negativa stilvalör som fet har i dagens svenska kan av denna fras att döma knappast ha varit lika påtaglig för hundra år sedan. Detta antagande stöds av en granskning av ordet i Strindbergs romaner (åtkomliga i databasen över svensk skönlitteratur vid Språkbanken, Göteborgs universitet).

15 Det är frestande att tro att Söderberg utnyttjade växlingen mellan bliva och bli inte endast för variationens skull utan också för att kombinera det "magrare" bli med ordet magra.

16 Denna övergång är ofta kommenterad och har karakteriserats som "andersensk"; se Cassirer 1970b: 50.

17 Jämför med regitexten: "en gammal käring gestikulerar på gränsen av vansinne"!

18 I biografstycket finns en barnjungfru!

19 Se resonemanget kring aktant 4 nedan!

20 Sista meningens naturligtvis har jag i min monografi karakteriserat som uttryck för "cynisk aningslöshet, där Söderberg står för cynismen och Henck för aningslösheten" (1970b: 53).

 

PÄLSEN DEL 2 | PÄLSEN DEL 3

Fler stilanalyser || Mer om stilteori || Mer om stilistik