OTRO födde BROTT |
· · Jag var förbannad. Gränslöst, måttlöst förbannad. Hela mitt liv tycktes vara slaget i spillror. Jag kastade handväskan i baksätet och startade bilen, kastade in en växel och körde iväg i rasande fart - iväg mot det hemskaste som hänt mig.
Allt hade varit så bra mellan Bengt och mig. På midsommar förlovade vi oss efter att ha haft sällskap ett år. Någon månad senare fick jag glädjebudet - jag var med barn. Bengt blev lika glad som jag och i början av augusti flyttade vi ihop i den gulligaste lilla lägenhet. Han hade redan börjat prata om äktenskap och jag var så lycklig, fullkomligt säker på att jag hade funnit min utvalde.
Sa kom då den dagen när Annika, min bästa väninna. föreslog att Bengt och jag skulle komma hem till henne helgen därpå. Hon fyllde år och skulle ha ett party som sent skulle glömmas. Påstod hon. Om hon bara hade anat hur rätt hon skulle få. Jag svarade henne att jag skulle försöka övertala Bengt att följa med.
· · När han kom hem från jobbet nästa dag talade jag om för honom att vi var bjudna på party till Annika. Han blev eld och lågor direkt och när lördagen kom infann vi oss, lite försenade, hos henne. Det var nära att vi inte kommit alls för tidigare på dagen hade vi åkt ihop om någon småsak och ingen av oss hade just gjort något för att vi skulle bli sams igen, snarare tvärtom. Hur som helst. hos Annika var det ganska mycket folk och så där allmänt klackarna i taket. Vi hann knappt komma innanför dörren förrän ett praktfullt exemplar av det motsatta könet kom och bjöd upp mig. Jag kunde inte låta bli att ge Bengt ett triumferande ögonkast innan jag följde med killen. Där kunde gott Bengt sitta och tjura, jag tänkte i alla fall ha kul. Jag fick ett mördande ögonkast tillbaka.
· · Killen, jag kommer inte ihåg vad han hette, dansade bra och vi höll på två danser i sträck innan vi gav upp. När jag sedan tittade mig runt kunde jag inte se till Bengt någonstans, så jag gick istället och pratade ett slag med Annika. Efter hand började jag sakna Bengt, jag tittade mig runt men såg fortfarande inte till honom.
-Har du sett till Bengt? frågade jag Annika. Hon skakade på huvudet. En flicka som satt bredvid henne såg underligt på mig. -Han är uppe i sängkammaren, svarade hon lågt. Jag kände hur det knöt sig i magen på mig. Men säg inte att jag sagt något, fortsatte hon. Mer hörde jag inte, jag var redan på väg uppför trappan till övervåningen.
Inte min Bengtl Nej, det kunde inte vara sant! Utan att tänka mig för ett ögonblick slängde jag upp dörren till sängkammaren. Vad jag fick se bekräftade mina värsta miss-tankar.-Bengt i en annan kvin-nas armar. Jag slog igen dörren utan att vänta på förklaringar, sprang nedför trappan, ryckte åt mig kappan och rusade storgråtan-de ut till bilen.
När jag kört en bit byttes min ilska ut mot en hopplös förtviv-lan.-Bengt, hur kunde du? stam-made jag gång på gång fram för mig själv, utan att kunna vänta nå-got svar. Halvt förblindad av tå-rar styrde jag västerut. ut ur stan, utan att ha något speciellt mål. Iag var chockad, visste knappt vad jag gjorde. Gatubelysningens reflexer mot den regnvåta asfalten var hår-da och skoningslösa där de kasta-des mot mitt ansikte. Jag trampa-de gasen i botten.
· · Jag vaknade upp med en brinnande huvudvärk. Min hjärna registrerade i sitt omtöcknade till-stånd knappt mer än att allt var vitt och att en liten lampa sände sitt koncentrerade Ijus rakt i mina just då överkänsliga ögon.-Hon kommer till medvetande nu, dok-torn, sa en Ijus och lugn stämma.
- Var är jag? Jag kände inte igen min egen röst.
-Ni har varit med om en tra-fikolycka, svarade doktorn och lu-tade sig över mig. Sov nu, så blir ni snart bra igen. Jag somnade ge-nast.
Först dagen därpå fick jag veta vad som hänt. Jag hade dödat en människa. En liten pojke. Han ha-de kommit och gått på vägkanten. utan reflexer, och mött sitt öde då jag skulle köra om honom. »Poj-ken Ijöt en ögonblicklig död och bilens förare vårdas på sjukhus för hjärnskakning och ett par brutna revben» kunde jag läsa i tidningen
Annika hade med sig när hon kom och hälsade på. Jag var fortfarande för omtöcknad för att riktigt fatta innebörden av vad som hänt och hon fick upprepa det för mig gång på gång. En sak brände sig i alla fall fast i mitt huvud »Dödat ett barn» ekade det hela tiden i min hjärna. Jag somnade igen, denna gång på en spruta.
· ~ Nästa dag var jag fullt klar i huvudet och låg vaken hela da-gen. Tankarna irrade. Jag hade dödat en liten pojke. Bara för att jag var så förtvivlad över Bengt hade jag dödat ett oskyldigt barn. Det var som om någonting dog i mig just då. Någonting vitalt, Jag var fullständigt apatisk, kunde in-te känna varken ånger eller skuld, förtvivlan eller hopplöshet, allting var bara en värkande tomhet.
Senare på dagen kom Bengt. Försagd och med ett ångerfullt ut-tryck i ansiktet stod han vid säng-en och tummade på en blomster-kvast. Han tittade i golvet.-Jo, Marie, började han stammande. Då släppte det loss. Storgråtande kas-tade jag mig i hans famn. Jag för-lät honom allt och nickade stumt till svar på hans fråga om allt kunde bli bra mellan oss igen. Jag gick med på allt bara jag fick gråta ut all min inneboende tomhet. Så satt vi länge, han med armarna kring mina axlar och jag med hu-vudet mot hans brQst.
Först när Bengt hade gått för-stod jag att jag inte hade gjort rätt. Jag skulle aldrig kunna leva tillsammans med Bengt igen, skul-le aldrig kunna föda hans barn. In-te efter det som hänt mellan oss. Det blev en mycket lång eftermid-dag innan jag somnade igen.
Dagen därpå fick jag missfall. Nu fanns det inga
band som höll mig fast vid Bengt längre. Jag kän-
de att ingenting skulle kunna få mig att gå tillbaka
till honom.
Det var dagen innan jag skulle skrivas ut som Bengt kom igen. När jag såg honom stå i dörren med ett stort fång rosor visste jag att jag aldrig skulle kunna göra slut med honom, aldrig kunna tala om för honom att vårt barn inte fanns mer. Jag försökte av hela mitt hjärta, men det gjorde så ont i mig att jag bara inte kunde. Samtidigt visste jag att jag aldrig skulle stå ut ett helt liv tillsammans med en man som bedragit mig med så fruktansvärda följder. - Jag kommer och hämtar dig så snart du är utskriven, avgjorde han. Jag tittade ned i golvet, vågade inte möta hans blick.-Det blir inte förrrän i övermorgon, Ijög jag.
· ~ I går fick jag ett brev. Jag har blivit kallad till rättegång i min förra hemstad angående trafikolyckan. Efter det jag skrevs ut från sjukhuset samlade jag ihop mina ägodelar, tog med min bankbok och flyttade norrut. Jag fick jobb ganska fort och hade nästan glömt Bengt när jag fick brevet. Jag vet att han kommer att vara med på rättegången och att den kommer att bli den värsta persen i hela mitt liv. Hur domen blir struntar jag i, huvudsaken är att jag kan vara stark och inte falla för 8engts böner. Ett äktenskap oss emellan skulle vara dödsdömt från första stund. Men jag har aldrig haft ork att säga emot honom, han har en nästan hypnotisk makt över mig. Men jag måste stå emot honom. Förr kan jag inte starta ett nytt liv.
Marie
Ur Mitt livs novell 9, 1969