GUD BEVARE OPTATIVEN!
|
Optativ kallas i grammatiken en form som sammanfaller med konjunktiv och uttrycker en önskan. Rubrikens bevare är således en sådan optativ liksom leve i "Leve han!" och ske i "Gud ske lov". Att de tre sisnämnda orden har smultit samman till en odelbar fras, som uttalas något i stil med "guschelov", visar att vi numera inte känner särskilt tydligt vad den här optativformerna egentligen är för någonting.
I dag finns optativen - särskilt i presens - endast i stelnade restformer som de ovan nämnda eller "Ära vare Gud i höjden". Preteritum (eller imperfekt) är inte lika ovanlig: vore i "om det ändå snart vore sommar!" är exempel på det. Optativen är inte längre produktiv i språket. Detta visade professorn i nordiska språk vid Stockholms universitet Staffan Hellberg i en föreläsning vid ett symposium kring svensk språkhistoria i Göteborg under rubriken "Optativen är död. Leve optativen!". Levet i slutet var bara till för att visa vad det var för slags form han avsåg; Hellberg hade ingen som helst åstundan att slå ett slag för den döende optativen.
Att den verbformen inte längre betraktas som användbar i skrift ger också vår nya översättning av Bibeln och annan religiös litteratur belägg på. Optativen tillkomme i "Tillkomme ditt rike" har exempelvis blivit "Må ditt rike tillkomma" i Fader vår. I den pågående nyöversättningen av Gamla Testamentet har man dock stött på en svårighet i prästernas välsignelse (4 Mos 6:22). Där lyser optativerna skönt i den gamla texten:
Herren välsigne dig och bevare dig! Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig! Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid!
Denna svenska översättning ger intryck av, att här uttalas en from förhoppning. I den hebreiska grundtexten används emellertid en verbform som snarare än bön uttrycker en försäkran: Herren kommer att... Därför har Bibelkommissionen föreslagit följande nya lydelse:
Herren skall välsigna dig och beskydda dig. Herren skall låt sitt ansikte lysa mot dig och visa dig nåd. Herren skall vända sitt ansikte till dig och ge dig sin fred.
Förvandlingen av optativen till konstruktionen med skall uttrycker emellertid inte någon försäkran, vilket har varit avsikten, utan rätt och slätt en uppmaning. Åtminstone är det så enligt min språkkänsla. Också om man hade velat ange ren framtid är konstruktionen mindre väl vald: ska - och i än högre grad den äldre formen skall - uttrycker framtid (futurum) endast i första person: "Jag ska gå på bio". I samma ögonblick vi använder det om andra personer, blir det en order: "Du skall gå på bio" (såvida det inte framställs frågnde: "Ska du gå på bio?"). Ren framtid skulle snarast anges med "kommer att".Den formulering med skall som man nu åtminstone tills vidare stannat för uttrycker alltså snarast en order. Men det är orimligt att det skulle vara ursprungstextens mening att föreskriva Herren att han ska välsigna oss. En sådan relation hade inte de gamla israeliterna till sin gud! Om översättarna således vill avstå från optativen är den rena presensformen egentligen det enda alternativet: Herren välsignar dig och bevarar dig. Men bevare oss för skall!