MICHAIL GORBATJOVS ANFÖRANDE VID ÅTERKOMSTEN FRÅN "SEMESTERN" PÅ KRIM 1981 |
En analys av det fem minuter långt uttalande på flygplatsen som Michail Gorbatjov gjorde när han återkom till Moskva från Krim efter de tre gastkramande dygnen den 21 augusti 1991, visar hur den klassiska och moderna retoriken kan användas för att analysera ett politiskt uttalande.
Den som jag här kallar modern retorik är en nyupptäckt av den klassiska applicerad på vardaglig konversation. Den angloamerikanske filosofen Paul Herbert Grice (1913-1988) revolutionerade den tillämpade språkforskningen med sina föreläsningar vid Harvard 1957.
Michail Gorbatjovs anförande vid återkomsten till Moskva den 21 augusti 1991 var givetvis en politisk världsbegivenhet - hela världen höll andan när anförandet sändes på TV över hela världen. Den politiska situationen var oklar, för att uttrycka det försiktigt. Osäkerheten gällde inte minst Gorbatjov själv; man visste inte var han egentligen fanns: vissa rykten gjorde gällande än att han var fånge i Krim, att han var tillbaka i Moskva, att han var ett offer för en sammansvärjning eller rentav att han själv var delaktig i komplotten.
Gorbatjovs uttalande på flygplatsen sändes på TV över hela världen. Den politiska betydelsen av detta uttalande hade redan i sig väl motiverat en retorisk analys. Men det var inte det som var den utlösande faktorn till att jag gjorde en undersökning av vad Gorbatjov sade, utan ett inslag i svensk TV.
På morgonen den 22 augusti sändes Gorbatjovs anförande gång på gång, varje hel timma, i Svensk TV och det var den utgångspunkt som tjänstgörande studiomannen Ulf Kristoffersson tog vid till sitt uppföljande samtal med sovjetologen Lena Jonsson på Utrikespolitiska institutet i Aktuellt som fick mig att spela in anförandet för att kunna analysera det noggrant.
Kristoffersson började nämligen med att säga att vi nu hade hört Gorbatjov säga något som jag personligen inte alls hade hört. Enligt min mening var Kristofferssons utgångspunkt inte alls det centrala i Gorbatjovs "budskap". Snarare föreföll mig Gorbatjovs avsikt ha varit att åstadkomma rakt motsatt effekt. Misstanken att ett så viktigt anförande blev feltolkat gjorde naturligtvis en närmare granskning avgjort relevant ur tolkningsstrategisk synvinkel.
Det har givetvis sitt givna intresse att undersöka vad en feltolkning som jag antog att TV-reportern hade gjort sig skyldig till kan ha för orsaker. Om skälen till en retorisk analys trots allt fortfarande skulle förefalla någon som akademiska, så lägger frågan om kommentatorns uttalande ytterligare en dimension - och en viktig dimension - till sammanhanget:
När jag gjorde mina undersökningar om den politiska debatten i svensk TV på sjuttiotalet så fann jag amerikanska rapporter där forskarna hade kommit fram till att det som styr radiolyssnarnas och tv-tittarnas uppfattning av exempelvis vem som har vunnit en debatt i radio eller TV snarare är kommentarerna efter debatten i radio och TV eller i tidningarna dagen därpå, än lyssnarnas och tittarnas eget omdöme.
Detta innebär alltså att lyssnare och tittare kan vara ganska osäkra om både vad som har sagts och vem som har "vunnit" en debatt tills de får läsa eller höra en "auktoriserad" kommentators åsikt antingen i TV eller radio strax efter debatten eller i tidningarna dagen därpå.
Det här kan ju tyckas vara egendomligt: nog borde väl folk inse vem det är som har rätt i en fråga och vem som kan uttrycka sin ståndpunkt tydligast och mest övertygande!? Jag tyckte också till en början att det här var väldigt konstigt, men så började jag fundera över hur det var när jag såg på ishockey i TV: det är inte ofta jag ens ser var pucken befinner sig, än mindre förstår jag mig på om en tackling är just eller ojust eller om en dragning är mästerlig eller misslyckad - för att inte tala om hur svårt det är att se om det blev mål eller inte! Alltså måste jag ju lita obetingat på kommentatorn - och jag gör inte reda för mig huruvida jag har anledning att vara misstänksam mot vederbörandes objektivitet.
Vid närmare eftertanke blir slutsatsen alltså självklar. Alla som inte är rutinerade bedömare av politiska anföranden, alla som inte är mycket väl insatta i sakfrågorna, alla som inte själva på förhand kan göra sig en god bild av situationen måste ju lita till kommentatorns förklaring och omdöme.
Insikten om hur vi kommer fram till en ståndpunkt i politiska frågor är naturligtvis oerhört viktig och därför blir relationen mellan ett uttalande och kommentatorns referat och kommentarer av allra största intresse för oss som analyserar debatter. Resultaten borde i sin tur ha intresse för publiken och inte minst för journalister, programledare och kommentatorer. För dessa fakta innebär ju att kommentatorerna har ett enormt ansvar i nyhetsförmedlingen och man har inom en riktning som kallar sig critical linguistics också uppmärksammat att medierna lika mycket skapar nyheter som refererar dom.
Det innebär också att kraven på saklighet och opartiskhet, som Sveriges Radio och Television är ålagda, kanske är ännu viktigare - och svårare! - fenomen än vi har varit medvetna om. Vi kommer att ha anledning att återkomma till frågan om objektivitet i retorisk analys när vi har sett videon.
Retorisk analys
Men dessförinnan en kort kommentar om begreppet "retorisk analys". Kanske har en och annan har blivit lite konfunderad över mitt betonande av frågan om innehållet och rent av budskapet i Gorbatjovs tal. Ska en retorisk analys röra tolkning och budskap? Handlar inte retorik om framförande, om röst och utstrålning och, vad texten beträffar, om parallellismer, parataxer och paradoxer -- kort sagt alltså om yttre, ytliga fenomen?
Föreställningen att retorik är framställningskonst som främst går ut på att med hjälp av bombastiskt språk dölja det faktum att man inte har något att säga - dvs att det inte finns något substantiellt innehåll - är en huvudorsak till att retoriken har och har haft så dåligt rykte. Den föreställningen gör det särskilt angeläget att understryka innehållets vikt i den klassiska retorikens system. Att innehållet - argumenteringen - är central i den klassiska retoriken framgår av dess sk partes, de fem delar som man delade in arbetet med ett tal i. Även om Gorbatjovs uttalande på flygplatsen utanför Moskva inte är något regelrätt "tal" så visar analysen att alla de fem delarna spelar en viktig roll. En fullständig retorisk analys skulle dock givetvis kräva underlag inte bara av själva texten utan också av bild och ljud.
En av orsakerna till att retoriken kom i vanrykte är alldeles säkert att retorikerna glömde bort INNEHÅLLET i analysen och allt mer kom att ägna sig åt stilläran.
Det man förlorade med en sådan inställning var gestaltsynen, insikten att de fem partes var just delar i en helhet och att dessa fem delar samverkar och är beroende av varandra. Att fastställa vad talaren egentligen vill (och vill ha sagt med sitt tal) måste därför vara det primära målet med en retorisk analys. Samtidigt kan sättet att framföra budskapet faktiskt vara så viktigt att det blir en del av budskapet: redan i Aristoteles kompendium om retorik finns en anteckning om att "Hur något sägs är avgörande för vad som har sagts"
Evidens för detta - om det skulle behövas - kan man finna i en Adolf Hitlers framgångar med sin retorik. Det är i det närmaste otänkbart att den löjliga, rädda mannen som tonar fram i filmupptagningar från framträdanden i början av den stora karriären skulle ha kunnat göra så stor lycka om han inte hade sagt exakt det som publiken ville höra!
Det finns många skäl för oss människor att yttra oss. Inom retoriken är syftet alltid givet: att påverka åhöraren att tycka och göra som talaren vill att han skall tycka eller göra; ett retoriskt anförande är alltid styrt av en vilja att påverka och övertyga. För politikern är retoriken en strategi att föra fram sitt budskap och påverka mottagaren i avsedd riktning. För den retoriska analysen är uppgiften således att undersöka vad det är talaren vill och hur han bär sig åt för att uppnå sitt mål eller varför han misslyckas Utsikterna att lyckas beror emellertid i kanske ännu högra grad än vad man säger och hur man säger det på VEM MAN ÄR
Här följer nu Gorbatjovs uttalande i översättning av slavisten Morgan Nilsson. [SVT:s version var i stort sett densamma. Jag har dock av infödda ryssar fått påpekandet att vissa av orden har en starkare negativ klang i originalet än i översättningen.] Det kanske kan vara roligt att fundera över vad du skulle välja ur anförandet som inledning till en politisk diskussion innan du tar del av Kristofferssons!
Det viktigaste är att allt det vi har gjort sedan -85 redan har gett så påtagliga resultat. Samhället och vårt folk har förändrats, och det var det största hindret på vägen för det kuppförsök som en grupp personer gav sig in på.
Och från allra första början... Det skall jag berätta om senare. Samhället måste få veta, hela världen måste få veta vad som höll på att hända och vad de ville göra med mig, och vad de ville få mig till och vad de inte lyckades få mig att göra.
De kom ingen vart med mig, de fick inte ur mig någonting. Men det skall jag berätta om senare, kanske i morgon, allra senast i övermorgon, skall jag sammankalla en bred konferens. Det lyckades inte.
Jag vill gratulera människorna i Sovjet som har både ansvarskänsla och värdighet och är måna om att visa aktning för alla dem åt vilka de anförtror makten.
Och ingen... En sådan eländig liten klick som med sina lockande slagord utnyttjade de svårigheter som vi alla känner till och som oroar oss alla och som vi har för avsikt att lösa, och därom kan det inte råda några delade meningar. De ville med de här slagorden lura in människorna på en väg som hade fört hela vårt samhälle mot en katastrof. Det lyckades inte. Det är en storartad seger för perestrojkan.
Det som de försökte göra med presidenten under de här dagarna - med hans familj - då de i 72 timmar höll honom omringad av trupper till sjöss och på land och ville knäcka honom. Ingenting lyckades.
Men det är bara en del av frågan. Den andra delen av frågan...
Jag vill uttrycka min tacksamhet till vårt sovjetiska folk. För deras principfasta hållning vill jag uttrycka min tacksamhet till invånarna i Ryssland, till Rysslands president, Boris Nikolajevitj Jeltsin, till Ryska federationens parlament, samtliga deputerade, alla arbetarkollektiv som beslutsamt ställde sig i vägen för deras kuppförsök.
Det är detta vi kan vara stolta över. Och därutöver en lika kompromisslös och beslutsam inställning att allt det som inträffat hos oss skall få komma fram.
Och vi har gott om problem, vi känner till dem. De oroar oss. Denna fråga ägnade jag mig åt innan jag for på semester och jag var sysselsatt med detsamma under semesterns alla dagar. Det gäller livsmedelsförsörjning, drivmedel, finanserna, vår rubel, läget på marknaden, hur det skall gå med människorna i vårt land i morgon. Allt det här måste vi göra.
Men de här människorna som utnyttjade de svårigheter vi har under det här övergångsskedet och den extrema spänningen i samhället och oron för hur det skall gå för er; de be slöt sig för att under trycket av de här svårigheterna genomföra sin a långtgående planer för att i själva verket åter störta samhället i olycka - det är ett äventyrligt försök till kupp. jag avvisade detta när deras sändebud kom och föreslog att jag skulle stödja kuppen. jag sade att det skulle bli undergången för dem själva och landet. jag är bestämt emot det. jag krävde att man omedelbart skulle sammankalla folkkongressen eller åtminstone Högsta Sovjet.
Detaljerna om allt som skett under de här dagarna kommer jag att berätta senare. Landets president var avskuren och isolerad från folket, landet, världen. Han var tvungen att hålla ut. Målet var nog` att knäcka presidentens moral och att knäcka hans familj. Inget av detta lyckades. Främst för att jag var säker på att de inte skulle lyckas.
Resten kommer jag att berätta senare.
*
Så här inledde Kristoffersson sitt samtal med sovjetologen Lena Jonsson:
Vad är ditt intryck av Gorbatjov? Han tackar särskilt Jeltsin och Ryska rådsrepublikens parlament - det stärker väl uppfattningen att makten nu mer och mer förskjuts åt Jeltsins håll.
Det var detta tack som jag inte hade hört. Min uppfattning av avsikten med Gorbatjovs anförande var ingalunda att han i första rummet önskade tacka Jeltsin utan att i så hög grad som möjligt förbereda ett återtagande av initiativet i Sovjet - ett initiativ som under kuppens tre dagar märkligt påtagligt hade glidit honom ur händerna: hjälten var ju (i vart fall i svensk nyhetsförmedling och inte minst i TV) Boris Jeltsin. Att denna tolkning också är den riktiga ska jag försöka argumentera för med hjälp av en tillämpning av det retoriska systemet och kriterierna för tolkning.
KONTEXTOBEROENDE KRITERIER FÖR ANALYS & TOLKNING
1. Kvantitet och position
För en innehållsanalys finns såvitt jag vet endast två objektiva kriterier (i meningen oberoende av analysatorn): kvantitet och position. Tyvärr kan vi emellertid aldrig dra några slutsatser direkt och omedelbart från en analys efter dessa kriterier. Till de objektiva måste läggas ett antal andra, inte fullt lika lätt åtkomliga kriterier som i olika hög grad är beroende av analysatorn. Men som vi ska se är dessa kriterier möjliga att beskriva i generella termer vilket gör dem någorlunda hanterliga.
Det faktum att ett tema eller ämnesområde nämns överhuvud är ett indicium på att det också är ett tema i framställningen. Ju oftare temat återkommer, desto större skäl att påstå att det är ett av textens huvudteman- om man talar mycket om ett tema går det ju inte att förneka att man har talat mycket om det. Så långt är det kvantitativa kriteriet självklart. Ett tema som förekommer mycket i en text är en given utgångspunkt för en diskussion om vad texten handlar om , men ATT EN TALARE TALAR MYCKET OM NÅGOT I SIN TEXT INNEBÄR INTE omedelbart ATT DET OCKSÅ ÄR DETTA HAN VILL HA SAGT.
Av det faktum att något förekommer ofta i texten kan vi alltså inte dra direkta slutsatser om talarens avsikt med talet.
Låt mig ta ett tydligt exempel. Anta att vår nye biskop Lars Eckerdahl i sin första predikan i Göteborgs Domkyrka talar om "Guds nåd och förbarmande" 123 ggr men att han en enda gång också smyger in uttalandet: "Fast egentligen tror jag ju inte på Gud". Om vi blir tillfrågade vad Eckerdahl sade i sin första predikan i Domkyrkan kommer vi INTE att svara att han talade om Guds nåd och förbarmande. Vi kommer att säga: "Han sa att han egentligen inte tror på Gud".
Effekten av ett uttalande beror på den FÖRVÄNTAN med vilken vi lyssnar, på den situation vi befinner oss i och vilka aktörerna är. Kvantitativa fenomen får kvalitativt intresse först i relation till förväntan"! Effekten av ett yttrande eller en formulering är alltså beroende på mottagarens förväntan. Det är inte för mycket sagt att vår förväntan, vår referensram, överhuvudtaget styr vår perception. Vi tror väl i allmänhet att vi iakttar det som finns och händer utom oss och sedan bearbetar den informationen. I själva verket finns det anledning att se perception som att vi skickar ut signaler som redan är betingade av vår referensram - vår förväntan. Det skulle inte förvåna mig om åtskilliga som var i kyrkan inte alls hörde Eckerdahl säga "jag tror inte på Gud" utan något helt annat --- exv. "Det är tråkigt att det är så många som inte tror på Gud" eller liknande.
Hur vår referensram styr vår upplevelse illustreras med följande självförklarande bild:
KUPÉN
David Magnusson i artikeln "Människors begränsning - vi förstår omvärlden dåligt" i Forskning och framsteg 1978:3
I viss mån kan vi säga att vi bara kan erfara det vi redan på något sätt har erfarit eller har beredskap för att erfara. Det är en veritabel paradox att vi å ena sidan bara kan percipiera det vi är beredda på men att å andra sidan bara upplever sådant som avviker från det väntade -- att bara det som vi inte är beredda på har informationshalt.
Paradoxen löser sig på två sätt: det första är om vi anlägger en graduell eller skalär betraktelse: det vi är totalt oförberedda på, har vi svårt att ta in utan att omtolka; det vi inte förväntar oss men ändå på något sätt är kapabla att förstå har större informationshalt än det förväntade. Vår referensram kan sägas bilda ett raster som bara släpper igenom sådan information som vi i någon mån är beredda att ta emot.
Det andra sättet att lösa paradoxen är att anta att det beror på vår PERSONLIGHET i hur hög grad vi styrs av referensramen och i hur hög grad vi är öppna för det oförberedda; det brukar kallas flexibilitet respektive rigiditet (Sigvard Rubenowitz, Emotional flexibility-rigidity as a comprehensive dimension of mind. 1963 (Acta psychologica gothoburgensia IV).
I ett känt experiment i Amerika visade man ett antal personer ur vit medelklass en bild av en vit man i en spårvagn som hotade en svart man med en kniv. När man efter en stund frågade försökspersonerna vad de hade sett, hade ett stort antal av dem sett en SVART man hota en VIT. Så stark är vår referensram/förväntan att den alltså kan vanställa verkligheten diametralt. (Boalt, Socialpsykologi, 4 uppl. 1959 s. 19)
Men vår referensram kan förändras: när vi omedvetet är förberedda och vi upplever en tillfredsställelse i den plötsliga insikten talar vi om aha!-upplevelser. Andra abrupta och påtvingade förändringar av vår referensram kan upplevas som en plågsam omprövning. Olika människor är också i olika hög grad "aspektseende" (med Andersson & Furbergs term), dvs har olika benägenhet att kunna se saker från fler än en ståndpunkt. (Se Cassirer, Stilistik & stilanalys 1986 s. 47ff!) Förmågan till aspektseende är givetvis en personlighetsfråga som kan mäts i termerna flexibilitet/rigiditet. Karl-Erik Welin talade om det här i ett Här är ditt liv-program i december 1991: kreativa, nyskapande människor öppnar oupphörligt nya luckor nr 25 och 26 i adventskalendern där vanliga människor inte ens kan se dem, uttryckte han det. Bilden belyser också svårigheten hos icke-kreativa att ens se de luckor som de kreativa redan öppnat...
Att kartlägga situationen och förväntan är således ett oeftergivligt krav för en innehålls- och avsiktsanalys. Jag tror att Kristofferssons feltolkning möjligen åtminstone till en viss del kan ha berott på hans förväntan.
Position
Nu till det andra kontextoberoende kriteriet: position. Dispositionen är långt mer än bara ett effektivt ordnande av sina argument. Redan Cicero påpekade att en god talare ska presentera sitt bästa argument först och sist näst bästa argument sist, och det av flera skäl. För det första är lyssnarnas uppmärksamhet störst i början; också senatorer i det gamla Rom kunde sannolikt nicka till under ett tal precis som studenter under en föreläsning. Därför skulle man alltså utnyttja att uppmärksamheten var som störst. För det andra uppnår man ett mycket viktigt syfte om man inleder med bra argument: lyssnaren blir genast övertygad om inte bara att argumentet i fråga är bra utan samtidigt också om att TALAREN är bra - en klok och tillförlitlig person. Och detta sista -att framstå i en god dager - är ju en absolut förutsättning för att man ska kunna övertyga någon om att göra det man vill. (Greppet har i retoriken beteckningen ethos-evidens och begreppet vir bonus, 'god person' är ett nyckelbegrepp i den romerska retoriken.)
Principen om det viktigaste först är ingen hemlighet i dagens mediesamhälle; se bara på löpsedlarna, som skriker ut huvudorden! Detsamma gäller inne i själva tidningen där rubrikerna ger huvudorden och ingressen sammanfattar det viktigaste. Den som är intresserad av detaljer kan sedan gå till den sk brödtexten och läsa också mindre intressant stoff. Och i språket har vi uttrycket först och främst - ett bevis för att vi sätter det främsta först och det första främst!
Anledningen till att man sedan också ska avsluta med ett viktigt och bra argument är att lyssnarnas uppmärksamhet -- och läsarnas, för den delen -- åter ökar när det snart är slut. Mindre viktiga eller vägande resonemang hamnar således någonstans i mitten.
Kombination av kvantitet och position
Precis som det finns tekniker för att framhäva information finns det givetvis motsvarande tekniker för att dölja den: den som vill dölja information kombinerar kvantitativa och positionella aspekter. Vissa rent språkliga mekanismer redovisas i Hans Karlgrens uppsats "Konsten att undertrycka information" i Språkvård 1971:1. Retoriska möjligheter att dölja information åstadkommer man genom en omvändning av ovannämnda principer att framhäva information. Man begränsar det kvantitativa omfånget av temat till ett minimum (om man inte helt kan utesluta det) och man undviker en iögonfallande position. Eftersom vi är minst benägna till uppmärksamhet under den del som befinner sig mellan ett uttalandes början och slut är det givetvis den platsen vi väljer för den information som vi vill dölja. Ju mer vi omger den information vi dölja med annan desto bättre kommer vi att lyckas att göra det i det närmaste omöjligt för lyssnaren att uppfatta att vi alls har nämnt företeelsen ifråga. Denna princip är tydligt demonstrerad i Gorbatjovs anförande: vi ser i texten hur han döljer Jeltsin i sitt tack i mitten på anförandet - där finns också en mycket påtaglig uppräkningsprosodi som kan användas för att så mycket som möjligt dölja det nödvändiga tacket!
Vi ser i texten att Jeltsin visserligen som enda person nämns vid namn i Gorbatjovs uttalande, men samtidigt också att han ingalunda står i centrum annat än i så mening att omnämnandet står precis i mitten av texten. Detta är emellertid enligt den ciceronska principen den plats där man bättre kan dölja än framhäva information! Tacket till Jeltsin är också kort och inte framhävt genom förstärkningsord. (Vad avser elocutio är det f.ö. intressant att notera att anförandet är ganska hovsamt: särskilt många starka ord förekommer inte, även om den usla klicken fördöms och det talas om en oerhörd seger för perestrojkan.)
Men skulle man inte med mitt exempel om bispen Eckerdahl i åtanke kunna hävda att Gorbatjov visserligen talar kvantitativt sett mycket om sig själv och om perestrojkan, men han nämner ju Jeltsin; är det inte en parallell till att Eckerdahl skulle säga "jag tror inte på Gud"? Nej - och det är alltså här den subjektiva faktorn FÖRVÄNTAN kommer in. För effekten av Eckerdahls "Jag tror inte på Gud" härrör ju från att vi minst av allt förväntar oss att han ska säga något sådant. Det motsatta läget gäller i fråga om Gorbatjovs tack till Jeltsin: här kommer den (ev.) kidnappade presidenten tillbaka till stor del tack vare Jeltsin; således är vad vi förväntar oss att Gorbatjov ska göra att han ska tacka. Det skulle vara synnerligen uppseendeväckande om Gorbatjov alls inte hade nämnt Jeltsin vid namn; då hade Jeltsin väl blivit vad man i sovjet kallade en icke-person, dvs en person som ströks ur sovjetiska encyklopedier och försvann - i bästa fall till något läger i Sibirien, i värsta fall från de levandes skara. I själva verket är det otänkbart för Gorbatjov att INTE tacka Jeltsin, men man kan med fog påstå att han gör det så lite som möjligt. Den vetenskapliga grunden för dessa synpunkter och för strategier för hur vi ska bedöma förväntningar återkommer jag till nedan.
Den moderna retoriken: Paul Grice's konversationsmaximer
En analys av effekten hos en text måste således ställa de kontextoberoende variablerna i relation till förutsättningarna för tolkningen: den situationella kontexten med dess aktörer och sakförhållanden och relatera denna kunskap till de regler för tolkning av de kontextberoende variablerna i text som regler för hur vi ska bedöma de kvalitativa faktorerna i produktion och tolkning av tal som filosofen Paul Grice formulerade. och som sedermera i kondenserad form kom ut i en uppsats med namnet "Logic and conversation" i Cole & Morgan, eds., Syntax and semantics 3. Speech acts 1975. Grices maximer har vidareutvecklats av ett flertal filosofer och lingvister och Grices maximer kan sammanfattas i den gamla domstolsformuleringen att man ska säga sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen.
SANNINGEN
Hur underligt det än kan låta, så talar vi i regel sanning, vi menar det vi säger och vi utgår från att de vi talar med också gör det.
Brott mot maximen att vi ska säga hela sanningen och samtidigt en kombination av kvantitativa och kvalitativa fenomen är den vanligaste formen för ouppriktig argumentering, nämligen ensidigt faktaurval. Ensidigt faktaurval innebär ju kvantitativt sett att vi utelämnar viss relevant information och kvalitativt sett att vi utelämnar det som inte gynnar våra syften.
HELA SANNINGEN motsvarar i Grice's resonemang regeln att man ska uttrycka sig "tillräckligt utförligt för att göra sig förstådd men inte säga mer än nödvändigt". Exempel på att man kan vilseleda genom att säga för mycket finns i skämtsamma frågor som Varför hade Gunnar Sträng röda hängslen? och Vad krävs för att en kvinna ska få statsbegravning i Norge? Röda i den första och kvinna, stats- och Norge i den senare frågan innebär att "man säger för mycket"; informationen är irrelevant för frågans svar (som givetvis ska vara "För att hålla byxorna uppe" respektive "Att man är död").
INTET ANNAT ÄN SANNINGEN berör Grices maxim "Var relevant!" I själva verket kan vi anta att allt som sägs är relevant och tolkas som relevant. Därav följer inte att allt vi säger är relevant för att överföra information eller att allt vi säger är relevant för mottagaren - vissa yttranden är faktiskt mest relevanta för oss själva!
Till relevanskriteriet kan räknas det faktum att vi bar säger sånt som är NYTT, OKÄNT, ONORMALT och att det vi inte säger betraktas som självklart. Ett känt exempel inom journalistiken är att ingen löpsedel någonsin har förkunnat
tänkbart löpsedelstoff.
Ett anat ofta citerat exempel på denna princip är anekdoten om styrmannen som låg i fejd med sin kapten och som i loggboken förde in anteckningen "I dag var kapten nykter". Den normala tolkningen av denna anmärkning är givetvis att det omtalade förhållandet är ett undantag; kaptenen beskylls således för dipsomani utan att detta explicit utsägs. Kodifiering av denna maxim finns i svenska i ordstäv som "Inga nyheter är goda nyheter och "Hälsan tiger still".
Följden av denna maxim blir att om vi säger något självklart - alltså något som inte borde behöva sägas, så kommer vi att ifrågasätta det självklara. Ett indicium på att regeln att vi brukar tala sanning faktiskt är riktig är reaktionen på om vi någon gång skulle bedyra - utan att det har varit ifrågasatt - att vi talar sanning.
Ett tydligt indicium är kodifierat i språket: Kalle kommer med femtåget är ett konstaterande av ett faktum; om vi lägger till ett obetonat säkert (som alltså egentligen borde bestyrka sanningshalten i det sagda) får vi emellertid paradoxalt nog motsatt effekt: Kalle kommer säkert med femtåget innebär ju att det inte är säkert att Kalle kommer med femtåget!
Ett särskilt nummer gör Grice av utelämnande av väntad information: om vi underlåter att säga något som motparten har anledning att förvänta sig kommer vår tystnad att tolkas som att vi vill undvika något obehagligt. Det är den maximen jag tillämpar när jag menar att om Gorbatjov INTE hade nämnt Jeltsin så hade det tolkats som något mycket obehagligt för vederbörande.
Slutsatser
Om vi applicerar Grice's regler på partessystemet med Gorbatjovs uttalande som material kommer vi fram till följande analys:
Under INVENTIO ställer vi frågorna Vilka fakta förekommer i texten? Hur många olika teman finns och hur mycket sägs om varje tema?
Här noterar vi att huvudparten av anförandet kretsar kring Gorbatjov som person och som president, om presidentmakten och om perestrojkan. Som intressant noteras att temat "de lyckades inte" i olika formuleringar återkommer fyra gånger: "Det lyckades inte" (2 ggr); "Ingenting lyckades", "jag var säker på att de inte skulle lyckas!"
Avseende DISPOSITIO noterar vi att perestrojkan nämns först (och främst!). Därigenom bygger den upp Gorbatjovs ethos - förtroendet. Det sista i anförandet (som handlar om själva temat) är också knutet till Gorbatjov: "Inget av detta lyckades. Främst för att jag var säker på att de inte skulle lyckas". Viktigt för min tes att tacket till Jeltsin inte får betraktas som ett huvudändamål i anförandet är det faktum att det finns mitt i anförandet och är omgivet av tack till en lång rad instanser.
Under ELOCUTIO faller användandet av starka ord: "det viktigaste...", "en sådan eländig klick", "katastrof", "en storartad seger för perestrojkan" och den iögonfallande bristen på positivt laddade starka ord i omnämnandet av Jeltsin.
Till MEMORIA hör frågan om huruvida anförandet är förberett vilket kan ha viss betydelse för hur stor vikt man kan tillmäta de iakttagna fenomenen. Här kan vi på videobandet se att Gorbatjov inte har något papper med sig på vilket han skulle kunna ha tecknat ned några stolpar. Att anförandet i något avseende måste vara förberett i meningen genomtänkt är väl ett rimligt antagande. Däremot tyder det faktum att Gorbatjov så att säga kör ett uttalande i två varv, att han alltså någonstans efter mitten tycks börja om från början igen, på att anförandet ändå inte är förberett i detalj.
Ett intressant faktum är att Jeltsin läste sin deklaration på pansarvagnen under kuppdagarna från ett papper. En egenhet som skiljer Gorbatjov från hans föregångare och kolleger i sovjetisk politik är hans förmåga att tala utan koncept - en förmåga som dock inte alls var lika självklart uppskattad i Sovjet som i vår kultur. Sannolikt innebar den uppläsning Jeltsin företog från ett papper att budskapet var väl genomtänkt och inte minst förankrat av viktiga politruker. Att läsa från papper skulle enligt denna teori således vara ett auktoritetsbefrämjande medel för en sovjetmedborgare. Raisa Gorbatjov berättar således följande anekdot i sin bok om maken: Två ryssar talar om Gorbatjov. - Han är ju analfabet, säger den ene. - Hur kan han vara det, invänder den andra. Han har ju akademiska examina? - Har du inte sett det, återtar den förste. När Gorbatjov talar så läser han ju aldrig ur något manuskript. Alla andra politiker i Ryssland läser innantill när de hållet tal.
ACTIO, dvs kroppsspråket, och ännu mer PRONUNTIATIO spelar en viss roll i Gorbatjovs anförande: vi kan notera den höga talhastigheten och tonen av hastig uppräkning vid tacket till Jeltsin - vilket styrker min hypotes om att detta tack inte får märkas för mycket.
Vad jag med utgångspunkt i retorikens partes-system och med hjälp av Grice's maximer hoppas ha kunnat visa är att Gorbatjovs SYFTE med anförandet är att återställa sin auctoritas eller status och att han tror sig bäst göra detta inte genom att "tacka Jeltsin" utan genom att framhäva sig själv så mycket som möjligt utan att fördenskull säga "för lite" om Jeltsin.
1