PETER CASSIRER
VI som perspektivmarkör: kring en avhandling om debatten om atomvapen i Sverige
Om Görel Bergman-Claesons avhandling Vi svenskar, vi människor och bomben
Görel Bergman-Claesons avhandling Vi svenskar, vi människor och bomben är en undersökning av perspektiv och identifikation i delar av debatten om atomvapen i Sverige. I första kapitlet, "Inledning och syfte", ställer författaren (fortsättningsvis kallad GBC) följande frågor:
Kan man genom att koncentrera sig på språkliga aspekter också få veta något om debatten som samhällsfenomen, som nutidshistoria eller som konfrontation mellan politiska åsiktsriktningar?" (s. 9), och senare samma sida: "I det vida fältet av möjliga alternativ har jag valt att koncentrera mig på frågan om hur perspektiv skapas i texter, framför allt i argumenterande texttyper som debattinlägg och ledare. Kan man se några skillnader mellan atomvapenförespråkare och atomvapenmotståndare? Kan man tala om ett kvinnligt perspektiv? Eller ett manligt? Är det möjligt att avgöra om något perspektiv dominerar debatten?" Att perspektivet är viktigt för förståelse understryks i en träffande sammanfattning av det gigantiska problemet om empati som förutsättning för all förståelse: "För att förstå en text måste läsaren acceptera åtminstone vissa aspekter av författarens världsbild. (s. 36, efter Connor-Linton 1988, s. 103).
GBC:s syfte är också att med hjälp av sitt material kasta ljus över generella spörsmål: "Resultaten av en undersökning av denna art behöver inte uppfattas som begränsade till den svenska atomvapendebatten utan kan, hoppas jag, bidra till att belysa mer generella frågor om hur en debatt byggs upp och den roll perspektivbildningen spelar i denna process" (s. 10). Det råder inget tvivel om att det vore en synnerligen angelägen och intressant forskningsuppgift att belysa perspektivbildning på sakprosematerial, men man måste konstatera att den beskrivning av sakernas tillstånd som Carl F. Grauman (1989, s. 114) ger uttryck för och där han hävdar att såväl språklig perspektivbildning som deras funktion i kommunikation "have still to be explored" (avhandlingen not 23 s. 65) också gäller efter GBC:s undersökning.
Alltefter undersökningen framskrider visar det sig nämligen att det är den partikulära atomvapendebatten som står i fokus och de teoretiska problemen hamnar i bakgrunden. En karakteristisk formulering, där GBC:s perspektiv tydligt framgår, är rubriken till avsn. 2.3, s. 19: "Den internationella diskussionen om atomvapen. Översikt av forskning med anknytning till språk" (kursiv här). Formuleringen ger vid handen att det är atomvapendebatt som är föremålet för undersökningen, det språkliga är sekundärt. (Detta underströks också av GBC under disputationen.) I det ljuset är det följdenligt (om än inte mindre anmärkningsvärt) att språkligt intressanta fenomen, exv. övergången från atomvapen till kärnvapen, redovisas i notapparaten (not 6, s. 21)! Det hade varit värdefullt om anledningen till växlingen av terminologi hade kunnat tydliggöras genom ett studium av hur övergången sker och i vilka slags texter kärnvapen först ersätter atomvapen.
"Inom språkforskningen har man fram till slutet av 1970-talet inte betraktat atomvapnen som ett separat problemområde" heter det på s. 19 . Kan atomvapen vara ett separat problemområde inom språkvetenskapen? Är debatten om just atomvapen så annorlunda från andra debatter att den förtjänar ett särskilt "problemområde" inom de vetenskapsgrenar som ägnar sig åt analys av debatter -- retoriken och dess moderna arvtagare argumentationsanalysen eller rent av semiotiken? Här, som på några andra ställen i avhandlingen (se några exempel i slutet av recensionen), är det oklart om det är fråga om en olycklig formulering eller verkligen dokumentation av ett perspektiv. Att det i det nämnda fallet är fråga om det senare tyder GBC:s genomgång av genrer i svensk dagspress på. Här heter det: "Genrerna skiljer sig från varandra inte endast i fråga om språk och stildrag. När det gäller den svenska atomvapendebatten är det av större intresse att ställa frågan inom vilka genrer man kan vänta sig att finna åsikter och värderingar" (s. 30). Bortsett från att denna fråga inte begränsar sig till debatten om svenskt atomvapen måste väl svaret på frågan rimligtvis vara känt. I GBC:s sammanfattning av sin tämligen överflödiga genomgång av undersökningar som belägger den väl kända policyn i nyhetsmedierna att skilja på fakta och synpunkter och att rubricera respektive framställningar på olika sätt, skymtar dock en utomordentligt intressant hypotes i ett referat (s. 32) av en undersökning av nyhetsspråket av den kände stilforskaren Roger Fowler: "Det förefaller alltså att finnas en relativt stor enighet om att nyhetsmaterialet till sitt syfte tydligt skiljer sig från ledare, debattartiklar och insändare. Den dominerande föreställningen om nyheterna som förmedlare av objektiv information innebär dock en stark förenkling som utesluter synen på nyheterna som både förmedlare och skapare av 'verkligheten' (se Fowler 1991)". Tanken om pressen och andra nyhetsmedier som "skapare av 'verkligheten'" diskuteras dock inte vidare i avhandlingen och förefaller närmast avskriven i slutordet (s. 172). Avhandlingen hade utan tvivel fått en ytterligare och dessutom synnerligen värdefull dimension om denna aspekt vägts in; nyhetsförmedlingen kan antas påverka debattklimatet och åsiktsbildningen i minst lika hög grad som själva debattinläggen. Möjligen kunde GBC:s tes om problemformuleringsprivilegiet (se nedan) också ha fått stöd i en sådan undersökning.
Vid sidan av huvudsyftena finns andra frågeställningar, bl. a. vill GBC "diskutera vilka följder förekomsten av ... motsatta avsändarperspektiv kan ha för förståelsen av debatten" (s. 45). Här menas inte förståelse i gängse mening och i enlighet med innebörden i det ovan citerade omdömet om empatins betydelse för förståelse utan huruvida debatten ska karakteriseras som "öppen" eller "sluten": "Min avsikt är alltså att försöka identifiera och beskriva perspektiven i debatten och diskutera mönstrens följder för debattsituationen och för möjligheten att föra en öppen debatt. I förlängningen är jag intresserad av om analysen av perspektiven kan ge nya bidrag till diskussionen av varför Sverige inte skaffade sig atomvapen". Denna fråga återkommer i slutordet (s. 173), där GBC måste konstatera att hennes undersökning inte ger några nya svar på frågan varför Sverige inte skaffade sig atomvapen. Enligt resultaten i GBC:s undersökning borde faktiskt också resultatet snarast blivit det omvända -- NB om debatten hade påverkat beslutsfattarna!
Enligt innehållsförteckningen är det kapitel 1 som ger syftet med avhandlingen, men också kapitel 5 inleds med tre "grundläggande antaganden" som GBC säger sig komma att utgå från:
1. I debatten om svenskt atomvapen förekommer olika tanke- och språkmönster (perspektiv). En fundamental skillnad mellan perspektiven är olikheten i identifikationsram. Olikheten i identifikation motsvaras av en olikhet i uppfattningen om vilka som utgör motståndarna respektive offren i en tänkt konfliktsituation, d.v.s. en olikhet i fiendebilden. Skillnaden kan också beskrivas som en grundläggande olikhet i uppfattningen om vilka som utgör 'vi' och vilka som är 'de andra' i debatten.
2. De olika perspektiven utesluter inte att stora delar av debatten uppvisar gemensamma drag. Debatten förs i samma diskursiva terräng.
3. Alla tanke- och språkmönster får inte samma genomslag i debatten. Det militära perspektivet påverkar debatten som helhet och alternativa perspektiv delegitimeras. Genom den militära diskursrens karaktär får vi en viss grad av isomorfi mellan den militära diskursen och övriga diskurser. (s. 47f.)
Det som från och med kapitel 5 står i centrum för undersökningen är den mångskiftande referensen hos pronomenet vi. Som avhandlingens huvudtitel låter ana, kan vi i debatten om atomvapen syfta till vi-Sverige, vi-atomvapenanhängare, vi-atomvapenmotståndare och vi-mänskligheten.
Också i fråga om citering och citatteknik uppställs senare i avhandlingen en hypotes : "Det är ... rimligt att anta att debattdeltagare citerar såväl meningsmotståndare som meningsfränder" (s. 104f.). Falsifieringen av denna en hypotes tillhör undersökningens mest intressanta resultat: "Atomvapenmotståndare citerar i stort sett bara sina meningsmotståndare" (s. 106) och "De manliga atomvapenmotståndarna ... citerar ... praktiskt taget aldrig sina meningsfränder. De kvinnliga atomvapenförespråkarna är ... en alltför liten textgrupp för att man skall kunna dra några säkra slutsatser ur materialet" (s. 107). Med utgångspunkt i forskningen om kvinnligakunde man ju annars vänta att kvinnor skulle citera varandra mer i stödjande syfte än vad män gör, men i det avseendet är således de manliga atomvapenförespråkarna mer "kvinnliga" än de kvinnliga atomvapenmotståndarna!
GBC kopplar citeringen till själva diskursen: "Det förefaller uppenbart att förespråkarna ... bestämmer diskursens utseende, framför allt genom att helt dominera citatanvändningen hos motståndarna, men också genom att i så stor utsträckning citera meningsfränder ..." (s. 106). Att det är atomvapenmotståndarna som inte citerar varandra kunde ge anledning till psykologiserande slutsatser om bristande vi-känsla bland dessa! Vi-identifikationen (vi-Sverige eller vi-atomvapenanhängare) är uppenbarligen starkare än i motståndarlägret. Men GBC framför en annan eller kompletterande förklaring: "Jag uppfattar den militära diskursen som primär: den påverkar debatten som helhet och alternativa perspektiv delegitimeras" (s. 110). Uppenbart är att ja-sidan synes ha problemformuleringsprivilegiet -- det är ju ja-sidan som framför propositionen (anskaffning av atomvapen); nej-sidan framför kontrapropositionen. Frågan står mellan att handla och att inte handla, och det är naturligt att förslaget att göra något (bryta mönstret) automatiskt får propositionsstatus. Därför förefaller formuleringen att alternativa perspektiv till den militära diskursen "delegitimeras" på tok för stark: man kan ju inte ställa kontraproposition utan att referera till propositionen! För ett så kategoriskt uttalande saknas stöd i undersökningen.
Avhandlingen syftar alltså knappast till att utveckla generella teorier och metoder för analys av debatter och som redan har framgått förblir flera intressanta frågeställningar ganska litet behandlade och därför naturligtvis inte heller besvarade. Frågan hur en debatt byggs upp och den roll perspektivbildningen spelar i denna process menar GBC i slutordet ha besvarat, men slutsatsen formuleras -- och det med all anledning! -- lika hypotetisk som hypotesen: "de grundläggande mekanismerna kan ... förväntas vara de samma" (s. 173). Härvidlag har avhandlingen således inte givit några resultat.
Sammanfattningsvis måste om flera av påpekandena eller resultaten i avhandlingen sägas att de är föga överraskande -- exv. att jag inte förekommer i ledare och att nyhetstexterna saknar utpräglat perspektiv utom i citaten (s. 172) eller att korrelatet till vi i militära texter oftast är 'den svenska militären' (s. 108). Ibland förefaller resonemanget brista i logik: "Hos Thorsson och de kvinnliga atomvapenmotståndarna är frekvenserna för fiendebegreppet genomgående låga. Anmärkningsvärt är att pronomen som syftar på begreppet i stort sett saknas" (s. 152). Varför anmärkningsvärt? Snarare självklart om huvudorden är få!
Teori, metod, material
Avhandlingen Vi svenskar, vi människor och bomben jävar fördomen att uppsalanordistiken är mer inriktad på metodfrågor, stringens och akribi än på samhälleligt relevanta problemställningar. Till sin förvåning finner granskaren rentav att innehållsförteckningen inte innehåller rubrikerna TEORI, METOD, MATERIAL, RESULTAT eller FORSKNINGSÖVERSIKT. Avsnittet 2.3 med den tidigare diskuterade rubriken "Den internationella diskussionen om atomvapen. Översikt av forskning med anknytning till språk" innehåller en ansats till en forskningsöversikt, men först så småningom förstår läsaren att "den kritiska lingvistiken" som introduceras s. 19 är en analys av just atomvapendebatten i England och Amerika med viss språklig anknytning.
Av formuleringen i best. form i citatet ovan ("den kritiska lingvistiken") kunde man få intrycket att författaren tror att läsaren är bekant med denna riktning i språkvetenskapen. Men trots att jag själv gjort en och annan ansats i liknande riktning (se litteraturförteckningen!) har jag inte tidigare hört talas om denna riktning inom lingvistiken; i själva verket introducerar avhandlingen critical linguistics i Sverige. Därför borde introduktionen av denna forskningsriktning ha varit åtskilligt mer omfattande och ingående, inte minst som det ju är avhandlingens förtjänst att den uppmärksammas. Det finns flera avsnitt i avhandlingens inledande delar som kunde utgått till förmån för en översikt över riktningens teori och metod. Vad vi får veta är i stort sett bara att critical linguistics hävdar att "språket är en del av en social process lika väl som ett resultat av denna process. Genom språket artikuleras och bekräftas uppfattningar och värderingar hos kulturer, grupper och institutioner, och genom språket upprätthålls också institutioners och grupperingars makt" (s. 20). Jag hade gärna sett att GBC satt detta synsätt i dess vetenskapshistoriska sammanhang och givit en kort förklaring till hur det ansluter till respektive avviker från forskare som Humboldt, Saussure, Sapir-Whorf, Bühler, Austin, Searle, Grice, Hayakawa -- eller för den delen Pockettidningen R:s berömda nummer Maktspråk från 1968.
I själva verket är critical linguistics en utomordentligt intressant riktning inom vad man väl närmast skulle beteckna som pragmatisk språkvetenskap Det hade givetvis varit värdefullt om GBC hade citerat den artikel i vilken Roger Fowler och Gunther Kress, skolans grundare, har formulerat sitt program:
If linguistic meaning is inseparable from ideology, and both depend on social structure, then linguistic analysis ought to be a powerful tool for the study of ideological processes which mediate relationships of power and control [---] The need then is for a linguistics which is critical, which is aware of the assumptions on which it is based and prepared to reflect critically about the underlying causes of the phenomena it studies, and the nature of the society whose language it is.
(Fowler & Kress 1979, s. 186.)1
I stället för en sammanhängande forskningsöversikt förekommer dock hänvisningar till forskare i samband med specifika frågor. Således refererar GBC på s. 42 till en uppsats av Greg Urban, "The pronominal pragmatics of nuclear war discourse". Urban behandlar bl. a. det "universella vi-et", en viktig beståndsdel i senare delen av avhandlingen. (Om analysen av vi handlar f.ö. också en avsevärd del av den tidigare citerade uppsatsen av Fowler ) som dessutom innehåller en genomgång av en rad tänkbart fruktbara infallsvinklar till kritisk språklig analys av vilka GBC har valt att fokusera på vi medan andra (exv. passiv/aktiv) bara skymtar förbi (jfr Fowler & Kress s. 201ff., 207)).
Semantik; synonymi
En passus i Fowlers ovan nämnda uppsats kan vara en möjlig förklaring till avhandlingens undertitel: "En semantisk analys av identifikationsramar och fiendebilder i pressdebatten om svenskt atomvapen 1952--1959". Fowler skriver nämligen: "Brown and Gilman have had the courage to call the power and solidarity dimensions 'semantic', suggesting that social facts directly determine categories of linguistic structure..." (Fowler & Kress s. 207). Med tanke på att semantiken spelar en med tanke på titeln mycket undanskymd roll i avhandligen kunde denna passus ha citerats som möjlig motivering. Att avhandlingen är pragmatisk och inte semantisk avslöjas bland mycket anat också av den bristande semantiska analysen i kapitel 8; där heter det: "Också atomvapnen kan exempelvis tilldelas rollen av aktörer" (s. 159). Aktör är ingen semantisk term; i anslutning till Fillmorskolan skulle vi väl kalla rollen för AGENT eller AGENS. Beteckningen är symptomatisk för avhandlingens föga semantiskt inriktade perspektiv (vilket är en belastning i relation till dess titel) och det är följdenligt att ordet semantisk saknas i abstract och key-words! Alternativa och mer rättvisande avhandlingstitlar kunde varit: Pronomen som perspektivmarkörer eller Retorisk analys av atomvapendebatten. Med avhandlingens undertitel följer emellertid vissa förväntningar på den semantiska analysen och på de begrepp som används -- förväntningar som inte infrias. Så använder GBC termen synonymi väl oskuldsfullt i avsnittet "Vad betyder fiende?" där hon hävdar: "Som utgångspunkt för diskussioner om denotativ betydelse förekommer inte sällan hänvisningar till ordboksdefinitioner och till synonymer eller ord med motsatt betydelse" (s. 116) varefter hon redovisar SAOB:s, SOB:s och ISO:s definitioner och förklaringsord -- som GBC kallar synonymer (s. 116f.). Man frågar sig här vad för slags diskussioner som avses; inte kan det väl vara fråga om semantisk facklitteratur? Där försöker man ju göra sådana definitioner på grundval av vissa teoretiska antaganden.
"I mitt material har jag noterat alla förekomster av orden fiende och motståndare (i krig), (militär) motståndare" säger GBC (s. 117) och efter en kort diskussion om böjda resp. oböjda former och vissa undantag noteras synonymen angripare för fiende i synonymordboken Ord för ord. "Jag har noterat alla förekomster av angripare, liksom av inkräktare och den anfallande, som jag uppfattar som i detta sammanhang synonyma begrepp". Däremot ingår inte ord som fiendeflyget, trupper eller angrepp i undersökningen. Jag saknar dock en övergripande diskussion om vilka ord som har räknats och på vilka grunder ord räknas och inte räknas.
I kapitel 7, "Den nödvändiga fienden", säger GBC att hon har "koncentrerat" sig "på förekomsten av några bestämda [här menas inte bestämda i morfologisk mening] substantivfraser, framför allt själva ordet fiende och dess synonymer med preciserande och modifierande bestämningsord. [---] Bland synonymerna är angripare av speciellt intresse" (s. 113; närmast identiskt också 7.1, s. 116). Att angripare inte är någon synonym visar sig tämligen omedelbart: "Jag ställer inledningsvis frågan om vad fiende betyder (7.1), huruvida fienden alltid kommer från öster (7.2) och i vilken mån han betraktas som angripare (7.3)" (s. 114). I avsn. 7.1 (s. 116) sägs att relationen mellan orden fiende och angripare är att angripare presupponerar existensen av en fiende. Detta förefaller riktigt men visar ju samtidigt att orden ifråga inte är synonyma. Däremot kan båda orden referera till samma fenomen i sinnevärlden och gör det också: efter ett angrepp är angriparen givetvis fiende(n) liksom en fiende är en presumtiv angripare. En semantisk analys av fiende skulle väl visa att ordet i sin komponentuppsättning har någonting i stil med PERSON som HYSER/UTTRYCKER EN STARKT NEGATIV ATTITYD eller HÅLLNING TILL eller ÅSIKT OM NÅGON med en potentiell agerande roll i form av från MOTARBETA till ANGRIPA eller liknande. En viktig, fokuserad komponent i angripare är AGENT. Det finns uppenbarligen fler skillnader -- analysen är inte lätt -- men i en avhandling med undertiteln "semantisk analys" hade man inte desto mindre haft anledning att vänta sig en sådan.
I stället för denna analys av betydelsen i ordet fiende diskuterar GBC fiendebegreppet och den i debattens verklighet beskrivna fienden (s. 116). Att ord för att betyda något inte nödvändigtvis måste ha någon referens i den möjliga värld vi kallar verkligheten berörs i detta sammanhang genom Umberto Eco. Det faktum att det finns ett ord för fiende medför inte att det finns en fiende; däremot finns givetvis begreppet 'fiende' som också mycket väl i vissa sammanhang kan ha en reell referent -- ett resonemang som knappast innebär någon kontroversiell ståndpunkt. Att existensen av gud inte låter sig bevisa av att det finns ett ord gud har väl varit känt sedan Thomas ab Aquino? Riktigt vad GBC vill åstadkomma med resonemanget blir jag inte på det klara med; möjligen är det ett indirekt påstående för att "fienden" i atomvapendebatten i själva verket var ett hjärnspöke. Det finns vissa perspektivmarkörer i avhandlingen som antyder denna underliggande attityd, tydligast är "djävulsbilden" s. 119 (se nedan under rubriken Språk, stil, disposition).
Emotiv betydelse
Avsnittet "Vad betyder fiende?" innehåller också ett avsnitt om s.k. "emotiv" betydelse (s. 117f.). Om man tillämpade Rolf Hedquists kriterium i avhandlingen Emotivt språk (som brottas ingående men inte invändningsfritt med problematiken) säger GBC att man, genom att jämföra uttrycken "Vi riskerar att få en fiende" med "Vi hoppas få en fiende", skulle kunna hävda att ordet fiende har en negativ komponent. GBC menar i stället att det vore rimligare att "se ordet som ett av de många ord som denoterar företeelser som ogillas (eller gillas), och som därför när de används kommer att utlösa en känsla av ogillande (eller gillande)" och tillägger att också Hedquist har påpekat att "sådana i och för sig neutrala ord kan användas av avsändare som medvetet söker utlösa en viss känsla eller attityd hos mottagaren" (s. 118).
I det lilla ordet "rimligare" döljer sig det utomordentligt komplicerade problemet om språkets förhållande till verkligheten. Vad GBC uppenbarligen med all rätt menar är, att det inte är ordet fiende som har en negativ komponent utan att det negativa ligger i företeelsen. För att ordet ska kunna påstås ha negativ komponent fordras ett annat ord för samma referent med en annan laddning. Samtidigt är det dock också så som Hedquist påpekar att intryck från verkligen och från språket samverkar i vår perception.2
Till innebörden av ordet/begreppet fiende hör också att man aldrig själv är 'fiende' -- precis som alla nationalstater har en 'försvarsmakt' men ingen har någon 'angreppsmakt' (vilket påpekas i andra ord s. 120). Därför förekommer givetvis ingen användning av fiende + 1:a person, vilket påpekas s. 124. Således är det följdenligt att fienden representeras av ett pronomen i tredje person (vilket särskilt påpekas s. 118). Föga anmärkningsvärt är att denna tredje person -- vilket redovisas pliktskyldigast -- manifesteras i personliga, possesiva, reflexiva eller demonstrativa pronomen.
Debatt -- vad är det?
I avsnitten "Debatt - vad är det" och "Masskommunikation med förhinder" i kapitel 3 diskuteras skillnaden mellan vad som kallas öppen respektive sluten debatt; här citeras en rad filosofer som diskuterar huruvida en debatt har till uppgift att övertyga och huruvida en debatt kan övertyga; dock diskuteras knappast vem en debatt avser -- och eventuellt kan -- övertyga.
GBC diskuterar förvånande ingående innebörden i ordet debatt. En debatt är ju ett meningsutbyte där parterna har en på förhand intagen position som man försvarar och kanske vill få till seger -- exv. i en debatt-tävling. Om GBC hade velat göra en semantisk ananlys av ordet hade det semantiska fältet för meningsutbyte väl varit en given utgångspunkt; ord som diskussion och meningsutbyte är några av dem som kunnat föras in i samanhanget. När nu GBC inte gör någon semantisk analys hade en stipulativ definition varit tillfyllest; hon kunde eljest citerat Svensk ordbok, vars definition innehåller tillägget: "vanl. utan att någon ändrar uppfattning".
Kent Asps studie Mäktiga massmedier ger enligt GBC "indirekt stöd för en positiv uppfattning om möjligheterna till påverkan genom (massmedie)debatter" (s. 37). Denna "positiva" åsikt avslutar genomgången av vad en debatt är och vad den har för verkan, vilket gör att man uppfattar detta som en hypotes i avhandlingen (som det dock inte är, vilket framgår senare). Dessutom avser Asp den påverkan en debatt har på väljare och på "den politiska dagordningen i samhället" -- dvs inte minst det faktum att det överhuvudaget talas om ett visst ämne. Men när GBC i slutordet s. 172 återkommer till frågan, verkar det som om påverkan snarare skulle avse debattörerna själva, således att Inga Thorsson skulle tro sig om att kunna övertyga Nils Sköld och vice versa. Detta är nog att missuppfatta funktionen hos denna typ av meningsutbyte -- en typ som ju i allmänhet betecknas som debatt och som skiljer sig från andra diskurser just genom att positionerna är intagna, deklararerade och låsta.
Andersson & Furbergs definition av "sluten debatt" i Politik och propaganda (citerad i avhandlingen s. 35) är att "argumentens hållbarhet är av mindre vikt än deras effekt på de reella adressaterna [nämligen] ... publiken eller väljarna". Vad som avses är exv. valdebatter i radio och tv. Det är inte Ingvar Carlssons avsikt att få Carl Bildt att ompröva sitt ställningstagande utan att övertyga lyssnare och tittare. Med "öppen debatt" menar Andersson & Furberg det som Arne Næss i Empirisk semantik kallar "saklig debatt" och som också kunde kallas överläggning, samråd eller diskussion. Här är alltså avsikten att övertyga den man diskuterar med. "De assymetriska citaten av vi 'Sverige' i den svenska atomvapendebatten förefaller snarast att ge stöd för en pessimistisk syn på öppenhet och möjligheter till påverkan: det är den dominerande diskursen som framför allt citeras, både av den som företräder den och av dess motståndare" säger GBC (s. 107). Jag kan dock inte se att avhandlingen anför några avgörande skäl till att se "pessimistiskt" på möjligheten att föra en öppen debatt: som jag redan har hävdat är det faktum att propositionen citeras och diskuteras i en debatt eller diskussion helt naturligt och kan knappast påverka debattens eller diskussionens utgång. Men rent logiskt står GBC:s iakttagelse att kärnvapendebatten var en debatt helt i överensstämmelse med Svensk ordbok -- alltså där vanligen ingen deltagare ändrar uppfattning, utan där man försöker påverka lyssnarna till eller läsarna av debatten.
Frågan är också hur hållbar premissen är att man kan dra slutsatser om frekvensen av vi 'Sverige' och av vem som citerar vem för vilket "resultat" debatten får. Om vi hade fått atomvapen i Sverige skulle GBC:s resonemang onekligen ha låtit som en bestickande del av förklaringen. Vad läsaren inte vet är hur ja- och nej-sidan förhåller sig rent kvantitativt i debatten som helhet; i undersökningen är båda sidor ungefär jämnt representerade, men om detta speglar verkligheten framgår inte. (Se mera nedan om materialet.)
Den s.k. slutna debatten har således som syfte att påverka "publiken" (eller som i en domstolsförhandling eller amerikansk debatt-tävling, domaren). Vem är då domaren i den här debatten? Sakligt sett bör det vara riksdagen; av den korta bakgrundssbeskrivningen av debatten (s. 24) framgår att det var regering och riksdag som fattade beslutet. Om avhandlingen, som GBC hävdar s. 9, avser att belysa nutidshistoria, hade en tydligare rekapitulation av händelseförloppet varit önskvärd. Man kunde nämligen med anledning av de utförliga resonemangen om öppen och sluten debatt och av vissa formuleringar på s. 45 lätt kunna få för sig att det var en folkomröstning om atombomben i Sverige. Att detta inte var fallet förändrar tillämpligheten av Andersson & Furbergs teser, eftersom de undersökte en valrörelse. Inte desto mindre hävdar GBC (ib.) att det är "självskrivet" att den intensiva debatten utövade "någon form av inflytande på mottagarna".3
GBC fortsätter sedan: "Men om man räknar med påverkan från debatten som den huvudsakliga orsaken till att Sverige avstod från atomvapen måste man tänka sig att de som förespråkade ett nej till svenska atomvapen genom sina arguments större tyngd, större logiska konsekevens, högre emotionella laddning etc. skulle ha vunnit över flertalet på sin sida. De skulle ha ökat eller bättre ordnat sitt och ja-förespråkarnas vetande, tills majoriteten accepterat nej-sidans argument." Detta gäller emellertid endast om inte flertalet riksdagsledamöter redan hade denna inställning. Vet vi något om detta? Det redovisas i vart fall inte i avhandlingen. GBC drar slutsatsen: "Detta resonemang förutsätter en optimistisk syn på möjligheterna till påverkan i en öppen debatt i Andersson & Furbergs mening" (ib.). Men det gör det väl inte? Att tveksamma riksdagsledamöter blir påverkade av debatten mellan andra är väl just exempel på "sluten" debatt?
GBC växlar så in på en i kapitel 4 central forskare, James Wertsch: "Om man som utgångspunkt i stället tar Wertschs med fleras pessimistiska syn på möjligheterna till påverkan genom debatt kan man exempelvis tänka sig att de olika perspektiven förs fram av aktörer med olika tyngd i debatten. Perspektiven representerar då [?] olika världsbilder i Wertschs mening, utan beröring med varandra, och orsakerna till beslutet måste sökas på annat håll. Man kan exempelvis tänka sig åsiktsförändringar hos representanter för något av de dominerande perspektiven. Dessa åsiktsförändringar kan i sin tur tänkas förorsakade av förändringar i den yttre situationen, textexterna förändringar där aktörerna i stor utsträckning saknar möjlighet att ingripa eller påverka" (s. 45).
Om jag har förstått vad som här menas, så är det helt enkelt att det inte är själva innehållet i debatten och argumentationen som påverkar (om nu någon överhuvudtaget blir påverkad) utan "aktörer med olika tyngd", dvs med olika status (och eventuellt pondus). Denna psykologiska regel är ett väl känt faktum inom retoriken och lär enligt bedömarna ligga bakom ja-sidans framgång i EU-omröstningen i Sverige. Men sannolikt är detta ett specialfall i det sammanhang som GBC studerar, eftersom det var regering och riksdag som fattade beslutet, och det är rimligt att anta att status måhända betydde mindre i detta sammanhang än det gör i en folkomröstning.
Jag vill alltså ifrågasätta relevansen i genregenomgången och i frågan om genretvånget i avsn. 3.2. och än mer i den långa utredningen om debatt i avsn. 3.3; här hade en på befintlig litteratur och/eller semantisk analys grundad stipulativ definition räck utmärkt. Inte minst Bertil Rolfs definitioner (som refereras s. 33) är enligt GBC själv "mycket allmänt hållna, och ger inte någon direkt vägledning i fråga om det rimliga i att tala om "den svenska atombombsdebatten". Avsnittet är väl egentligen inte avsett att precisera begreppet debatt och den försiktiga kritiken av Rolf lämnas alltför snabbt. Men utflykten till Rolf kunde ha givit något av metodologiskt intresse genom begreppen "semantisk koppling" och "kedjekoppling": "Med hjälp av Rolfs begrepp "semantisk koppling" och "semantisk kedjekoppling" [Rolf s. 64] kan man eventuellt tänka sig [tänka sig innebär väl etablera?] en debattens enhet, d.v.s. enskilda debattinlägg handlar om besläktade företeelser och tar ställning till diskussionen av det som föregångaren diskuterar. De texter jag behandlar befinner sig då [?] alla inom den svenska debatten om svenska atomvapen. Genom de urvalsprinciper jag tillämpat kommer en del, men inte alla texter att vara semantiskt kopplade till varandra" (s. 34).
Om "semantisk koppling" och "semantisk kedjekoppling" får läsaren emellertid tyvärr inte veta något ytterligare. Begreppen borde ha textlingvistiskt intresse, men kontentan av utflykten till Rolf blir, om jag har förstått saken rätt, endast att texterna som GBC har undersökt alla handlar om den svenska atomvapendebatten. Det åliggandet har dock redan klipparkivet klarat av; se nedan om materialurvalet.
En jämförelse med internationella debatter hade av slutordet att döma uppvisat vissa skillnader. Det är synd att någon jämförelse inte kommer till stånd, för kanske hade dessa skillnader kunnat kasta ljus också över det svenska samhället och vår neutralitetspolitik.
Termer och begrepp
Trots att de i avhandlingen viktiga termerna perspektiv och identifikationsram definieras på flera ställen förblir (den eventuella) skillnaden mellan dem oklar. "Identifikationsram kommer att omfatta endast vi-gruppen, medan perspektiv täcker också polariseringen vi--de andra", säger GBC på s. 44. Senare heter det: "Med perspektiv avser jag alltså tanke- och språkmönster i debatten, i synnerhet [?] så som de framträder i identifikationsramar och fiendebilder" (s. 47 ). Av det förra citatet att döma är perspektivet det mer omfattande begreppet, medan identifikationsram täcker endast en del; i det andra verkar förhållandet vara det omvända. Detta är givetvis förvirrande, inte minst eftersom det i vardagsspråket förefaller mig vara endast en aspekt- eller just perspektivskillnad mellan uttrycken: medan identifikationsram betecknar en ram, en domän, så betecknar (naturligt nog) perspektiv det synsätt någon har utifrån denna ram. Det förefaller mig inte osannolikt att detta också föresvävar GBC, men ytterligare ett uttalande, "En fundamental skillnad mellan perspektiven är olikheten i identifikationsram" (s. 47, avsn 4.2 punkt 1) bidrar knappast till klarheten.
Ytterligare en definition av identifikationsram finns på s. 49: "Med identifikationsram förstår jag sammanställningen [?] av frekvenserna för vi med olika referens i olika avsändargrupper". Det viktiga synes här vara olika referens, men frekvenstänkandet leder GBC (s. 50) ändå oförklarligt nog in på jämförelser med Nusvensk frekvensordbok 1 från 1970 -- en frekvensordlista som sannerligen inte skiljer ut olika referenter!
Avsnittet 4.1 som heter "Perspektiv, diskurs och genre" inleds inte som man skulle väntat med en definition av vad som avses med perspektiv utan i stället en ganska lång diskussion om termen diskurs: "I diskussionen om perspektiv aktualiseras ofta också begreppet diskurs. Termen markerar en fokusering på innehåll, funktion och social betydelse hos språket och används speciellt om språk som produceras inom sociala institutioner ('legal discourse', 'military discourse')" (s. 46). Detta är uppenbarligen en av ganska många olika användningar av termen discourse, vars extension sträcker sig från det allmänna 'samtal' till något mer specifikt. GBC använder termen dels om "militär diskurs", dels om "citatdiskurs"; i det förra fallet handlar det om texter skrivna av militärer, i det senare av citat. Även i detta fall måste jag anmäla som min mening att jag finner diskussionen helt onödig; den är inte relevant för undersökningen.
Metod
Om metoder sägs inte mycket i avhandlingen; s. 10 heter det: "Svårigheterna att kvantifiera metaforerna motiverar, som jag ser det, en begränsning av metafordiskussionen till dessa två texter. [Två längre texter som analyseras i kapitel 8.] Resonemangen i kapitel 6 och 7 bygger ju huvudsakligen på kvantifierade data i grupper av texter". Motiveringen till den kvantitativa metoden ligger i stort sett i ett litet ju!
Att två längre texter ingår i materialet motiveras med att GBC vill "se om de resonemang jag för kring de sammanslagna texttyperna är tillämpliga också på enskilda texter" (s. 39). Det vore en i och för sig fullt rimlig frågeställning, men avhandlingen kan inte ge svar på den, eftersom inte exakt samma metoder tillämpas på de olika delarna av materialet; för de långa texterna tillkommer bl.a. ett studium av metaforer. Ytterligare en urvals- och analysprincip redovisas senare i avsn. 5.4.1 (s. 73), där fyra enskilda debattinlägg från nejsidan undersöks.
Anteckningen om att frekvensen hos en metafor inte nödvändigtvis är kopplad till dess betydelse som perspektivskapande fenomen (s. 152) är alldeles säkert riktig, men detta gäller faktiskt alla fenomen inom stil- och textanalys! Nu är det dessbättre så att de kvantifieringar som GBC har gjort alla bygger på tolkning av de språkliga elementen. Såvitt jag förstår skulle det inte föreligga några hinder mot att kategorisera också metaforerna i räkningsbara kategorier. Nog kunde man undersöka vilka fenomen som blir föremål för omskrivning (alltså vilka sakleden är), om metaforen är positiv eller negativ, om bildledet är nära sakledet eller fjärran4, vilken typ av metaforer som används etc. etc. När GBC anmärker att "den högsta emotionella temperaturen finns hos Thorsson" (s. 157) förväntar man sig rentav ett mått på denna emotionella temperatur. GBC aktar inte heller för rov att i sammanhanget tala om "starkt negativt laddade metaforer", dock utan att här föra någon diskussion om "emotiv laddning" som på s. 117f. Sådana kvalitativa egenskaper som påpekas i detta avsnitt är naturligtvis i allmänhet oerhört mycket mera intressanta än frekvenser av ett eller annat pronomen. Av metaforerna hade man därför önskat en systematisk klassifikation och analys.
Material
Det framgår, som jag redan antytt, ingenstans i avhandlingen hur ja- och nej-sidan förhåller sig rent kvantitativt i debatten som helhet. I undersökningen är båda sidor ungefär jämnt representerade, men om detta speglar verkligheten framgår inte. Urvalsprinciperna -- som ju är en synnerligen viktig metodologisk aspekt i en korpusundersökning -- behandlas s. 39, men texten där är både svåröverskådlig och otydlig. Att Krigsarkivets klippsamling "Pressklipp svenska kärnvapen" är materialet i sin helhet framgår implicit av slutraden i not 12, s. 38: "För mina syften är dock klippsamlingens material fullt tillräckligt" och bekräftas av bilaga 1, s. 184. Medan kriterierna för materialurvalet förblir oklara redovisas däremot med knappologisk noggranhet hur många klippen i klipparkivet är för varje år.
"Varje urval måste med nödvändighet bli subjektivt" påstår GBC (s. 39) -- men det är ju en sanning med modifikation. Valet av material i sin helhet (som exv. den svenska debatten om atomvapen) är givetvis ett subjektivt val, men urvalet ur detta kunde ju göras slumpmässig. Det finns goda skäl att inte välja materialet slumpmässigt med den frågeställning GBC valt -- att det inte är är lätt att kombinera kravet på objektivitet med kravet på relevans och intressanta resultat är väl känt och omvittnat. Samtidigt gäller ju också, att om urvalet görs ur ett visst perspektiv och vissa texter betraktas som mer relevanta än andra så medför ju det att undersökningen inte kan bli representativ för debatten i dess helhet.
GBC hoppas dock att trots "denna inbyggda subjektivitet" kunna göra ett allsidigt urval (s. 39). Ur texten har jag deducerat följande kriterier:
ALLT MATERIAL VÄLJS UR KLIPPPSAMLINGEN
MELLAN 1952 och 1959
Materialet i avhandlingen omfattar 5% av det totala materialet.
Urvalet är "subjektivt" men "förhoppningsvis allsidigt"
GENRER:
Debatt Ledare Nyhetstexter
för och mot för och mot
Hur nyhetstexterna väljs framgår inte; nyhetstexterna är "oftast" (s. 41) referat av debatter i olika medier. Nyhetstexterna är således ett slags meta-texter till texter som själva ingår i undersökningen, men de faktorer som undersöks hänvisas i sådana fall till den s.k. citatdiskursen och behandlas separat från ursprungsmaterialet. Nyhetstexterna sägs vara för få för att man ska få en rättvisande bild av hur pronomenet vi med innebörden "vi (i) Sverige" i citat används i den genren -- det skulle "behövas ett betydligt större och mångsidigare urval texter" (s. 105). Man kan hävda att antingen skulle denna större textmängd framskaffas (allrahelst med Fowlers intressanta påstående om nyhetsmediernas nyhetsskapande funktion i minnet), eller borde frågeställningen ha avskrivits.
Pronomenet vi
Resonemangen kring identifikationsramar med hjälp av analyser av texter som innehåller pronomenet vi är enligt min mening de mest givande i avhandlingen. Ett viktigt grundläggande ställningstagande är följande: "Den markering av avsändarperspektiv som sker genom pronomenanvändningen är inte alltid medveten för deltagarna i kommunikationssituationen. Så länge avsändaren och mottagaren delar perspektiv förblir markeringen oftast omedveten och okontroversiell. [---] Ett bekant perspektiv, mer eller mindre explicit uttryckt, kan också bidra till att kontroversiella påståenden och argument lättare accepteras av mottagaren. Det är först när avsändarens och mottagarens perspektiv tydligt skiljer sig från varandra som pronomenets perspektivskiljande funktion träder fram. När Sara Lidman ... skriver vi om pacifisterna i Sverige eller när Inga Thorsson använder vi om de socialdemokratiska kvinnorna markerar de en gruppgemenskap som utesluter icke-pacifister respektive män och icke-socialdemokratiska kvinnor. I den mån mottagaren accepterar perspektivet bidrar det till en ökad genomslagskraft för textens argumentering. Olikheter i perspektiv kan däremot, i den mån de blir medvetandegjorda, medverka till att mottagaren ifrågasätter avsändarens påståenden och argument ... (se Urban 1988 s. 72)" (s. 48f.).
"Pronomenfrekvenser är av intresse i min undersökning inte minst i den mån de kan kopplas till syftningen hos pronomen" heter det i inledningen till avsn. 5.2, "Syftning" (s. 53) , men man får väl (som redan nämnts) anta att det är pronominas syftning som är det relevanta i undersökningen och att det alltså endast är genom syftningen som frekvenserna överhuvudtaget eller eventuellt blir av intresse. Detta hade motiverat ett räknande -- om man alls ska räkna -- av korrelaten i stället för av pronomina, men i analysen av man (s. 58ff.) skriver GBC: "Gränsfallen och tolkningsproblemen är många, och i redovisningen av frekvenserna kommer jag inte att hålla isär de olika grupperna av man." (s. 60). Ifråga om vi heter det: "Tolkningssvårigheterna och de många gränsfallen illustrerar mångtydigheten hos pronomenet ..." (s. 101). I ljuset av detta frågar man sig dels varför man överhuvudtaget inkluderas i undersökningen dels -- med tanke på alla gränsfallen -- om räknande verkligen är en meningsfull metod, och sist men inte minst huruvida klassifikationen som ligger till grund för frekvensberäkningarna, dvs. analysen och tolkningen av vi, som står i centrum för undersökningen, är adekvat.
Tolkning
Avhandlingen bearbetar kvantitativt resultat av ett antal tolkningar av referensen i vissa pronomen, framför allt tolkningar av vi. Flera av exemplen visar emellertid att tolkningarna kan ifrågasättas. Således visar analysen av ett referat i DN av ett uttalande av dåvarande chefredaktören i Ny Tid, Kaj Björk (s. 58) hur subtil korrelat-analysen till det skenbart så oskyldiga och okomplicerade pronomenet vi är:
Chefredaktör Björk sade bl.a. att vi ännu inte vet om det blir möjligt att genomföra ett internationellt förbud mot atomvapen. Inte heller vet vi när Sveriges grannar blir fullt rustade med atomvapen. (DN 20.1.1957)
Till skillnad från GBC, som hävdar att båda vi "innefattar avsändaren och (alla) andra" och "har ... en mycket vid, generell betydelse", vill jag hävda att vi har att göra med dels två (åtminstone något) olika korrelat till vi, dels att tolkningen av referensen som 'avsändaren och (alla) andra' är för vid.
Genom presuppositionerna i frasen "om det blir möjligt " i citatet blir referenten till Björks första vi, förutsatt att det inte är fråga om referat eller anföring, 'de som önskar och arbetar för att detta ska bli möjligt'. Det andra vi däremot har vidare referens: här är det alldeles omöjligt att entydigt precisera vem som menas; att Björk själv ingår i vi verkar uppenbart, även om identifikationen inte är lika påtaglig som i det första vi. Därför menar jag i motsats till GBC att vi i Björkuttalandet inte borde kunna vara utbytbara mot man, NB om man accepterar GBC:s tolkning att man skulle eliminera identifikation: "Man kan alltså inte användas för att skapa eller upprätthålla gemenskap och gruppidentitet. Däremot kan det användas just för att undvika den känsla av delaktighet som ett inklusivt vi bidrar till att skapa" (s. 60).
Mot denna uppfattning kan emellertid hävdas, att man mycket väl kan inkludera talaren, exv. det (alltför) vanliga man i referat och anmälningar vilket förekommer också i denna anmälan. Detta man betyder något i stil med 'jag och andra aktuella eller presumtiva läsare'. Rolf Hedquists (1976, s. 166) iakttagelse (ref. s. 60) att man verkar markera individer i en grupp snarare än gruppen är intressant men är med största sannolikhet kontextberoende: det stämmer exempelvis knappast på Lars-Gunnar Andersons exempel (citerat s. 60): "I Kreml överväger man ...", där man kan ersättas av de (anaforiskt) -- vilket är den talspråkliga normalvarianten (eftersom "Kreml" är en metonym för 'Sovjets regering'). Samtidigt som man förvisso kan markera delaktighet (om än inte identifikation?) så kan det emellertid också (som Hans Karlgren visat och som refereras i avhandlingen s. 60) undertrycka information. Också det oansenliga man är alltså ett spännande fält för finsemantisk forskning.
GBC diskuterar några rader ur en artikel av Sara Lidman i DN 5.4 1958 och hävdar att "Sara Lidman använder generellt vi efter att ha refererat atomvapenförespråkarnas åsikt att vi (i Sverige) först skall rusta upp och sedan hoppas på avspänning":
Först ska vi rusta upp -- sen ska vi så småningom hoppas på en storpolitisk avspänning.
Men har vi inte sett hur upprustning förgrymmar människors språk och tankar och känslor? Hur kan vi lita på att det ska komma en tid som är bättre ägnad för fredliga övningar än denna? (s. 59)
"Också här är det möjligt att byta ut textens två generella vi mot man" hävdar GBC (s. 58f.) Enligt min mening skulle man i citatet kunna urskilja tre, kanske rentav fyra olika identifikationsramar till textens fyra instanser av vi :
1: regering(ar) el. stat(er) i den del av världen där talaren finns
2: folken i samma region med större talar-identifikation
3: en grupp insiktsfulla bedömare av tillvaron i vilken talaren ingår
4: kanske "vi alla"?
Eftersom referenterna till vi formar delmängder som ibland men inte alltid är delmängder av varandra, är det förklarligt att avgränsningarna inte alltid blir entydiga: "Den exakta betydelsen viker undan när mottagare försöker formulera den" skriver GBC, och menar väl en kombination av betydelse och referens (s. 53). Desto mer vanskligt, givetvis, att kvantifiera sådana undanglidande tolkningar!
Språk, stil, disposition
Att en del av svårigheten att ibland uppfatta vad GBC menar beror på vissa språkliga egenheter har redan framkommit. GBC gör ingen hemlighet av sitt engagemang i själva ämnet, men ibland blir hennes formuleringar så starka att de förtjänar att klassificeras som perspektivmarkörer. Användningen av delegitimera har kommenterats ovan. På s. 119 sägs att "Stefan Höjelid (1991 s. 11) påpekar att den starkt negativa bilden av Sovjet närmast haft karaktären av djävulsbild, som varken gått att verifiera eller falsifiera". Här vänder jag mig mot valet av ordet påpeka, som kan antas ha en sanningspresupposition knutet till sig och således avslöjar att GBC också menar att djävulsbilden i Sovjet inte går att verifiera. Att den dock vid det här laget är grundligt verifierad synes dock vara ostridigt. (Jag är medveten om att innebörden av djävulsbild kan tänkas vara specifik i den citerade texten.)
Till avsnitt i avhandlingen som borde ha ägnats mer omsorg hör ett resonemang om att namngivna stater i extremfall skulle kunna betecknas med han eller hon men att det saknas exempel på detta i materialet (s. 124). Anledningen är väl rimligtvis att vi helt enkelt inte gör så på svenska . Däremot är det väl gängse på engelska, vilket möjligen förklarar (om än inte rättfärdigar) resonemanget. Det intressanta är att det faktiskt förekommer en mycket apart användning av pers. pron. han som pronomen för "en stormakt" i tre citat. GBC tolkar detta som ex. på "staten som enskild aktör" (s. 124, 125). Det är rimligt; språkligt sett är det exempel på ett mycket märkligt och intressant bruk av pronomen som funnits skäl att följa upp.
I en diskussion om individualisering heter det: "När den agerande staten kopplas samman med uttryck som bli betänksam aktualiseras ett mänskligt subjekt. Att också Sverige är [!] en människa [!] framgår [!] av Thorssons formulering 'Sverige för alltså inte längre sin försvarsdebatt i avskildhet, innanför stängda dörrar och fönster'" (s. 156). Detta är med förlov sagt något överdrivet, men måste väl föras på de mindre genomtänkta formuleringarnas konto, dit också en formulering som "När språket används i politiska sammanhang brukar man tala om 'politiskt språk'" (s. 36) måste föras.
Dispositionen i avhandlingen är svåröverskådlig: vi har sett hur olika syften med avhandlingen och olika definitioner av nyckelbegrepp förekommer på olika ställen under resans gång. Som jag påpekat skymmer diskussioner av mindre relevanta fenomen och ibland mycket väl kända fakta avhandlingens fokus. De i olika avsnitt successivt uppdykande "syftena", frågorna och hypoteserna tyder inte bara på en viss vacklan mellan en idiografisk och en nomotetisk undersökning, utan ger också intryck av att avhandlingen delvis speglar ett forskningsförlopp snarare än att vara en rapport om genomförd och avslutad forskning. Om frågorna och hypoteserna hade presenterats samlat i ett inledande avsnitt i stället för att spridas över avhandlingen hade texten vunnit i stringens.
En tes i avhandligen är att en universell identifikation, som förekommer i debattörernas originaltexter, kan "utplånas helt i ledarsidornas kommentar" (s. 101). För att underbygga den tesen utgår GBC från ett debattinlägg av Tage William-Olsson i GHT 27.2 1958:
De som tar ställning för svenska atomvapen tänker i det förgångnas kategorier. De har inte förstått eller till fullo uppfattat meningen i Einsteins ofta citerade yttrande: "Atombomben har förändrat allting -- blott icke våra tänkesätt. Därför driver vi mot en katastrof utan motstycke. Vi behöver ett helt nytt tänkesätt om mänskligheten skall förbli vid liv".
Till denna artikel och citatet av Einstein refererar en ledarkommentar i samma tidning samma dag:
Vad han [Einstein] i så många ord råder oss till är att förkasta kriget. Uppmaningen är överflödig. Vilken demokratisk stat rustar frivilligt, hur många har gått i krig utan att ha varit angripna? (GHT 27.2. 1958)
GBC:s kommentar lyder:
I William-Olssons text markeras den universella identifikationen genom omnämnandet av 'mänskligheten'. I ledartexten saknas detta slags pronominell inferens. För den som bara läser ledaren erbjuder sig inte någon universell identifikation som naturligt korrelat till textens oss, utan snarare 'vi som följer resonemanget i texten', 'vi avsändaren plus mottagaren' med dess markering av intresse- och åsiktsgemenskap mellan avsändare och mottagare. Utplåningen av den universella identifikationen kan också beskrivas numerärt. I William-Olssons text uppträder vi 'mänskligheten' 2 gånger och vi 'mänskligheten' i citat 3 gånger. Dessutom förekommer generellt vi en gång och generellt vi i citat 6 gånger. I ledaren återstår ingenting av detta. (s. 101f.)
Det hade varit intressant att få veta hur GBC kommer fram till att oss endast refererar till "'vi som följer resonemanget i texten'" och "'vi avsändaren plus mottagaren' med dess markering av intresse- och åsiktsgemenskap mellan avsändare och mottagare". Hur uppstår markeringen av intresse- och åsiktsgemenskapen? Bestäms inte referensen av att uppmaningen anses vara onödig riktad till en demokratisk stat. Oss kan då hävdas syfta till oss i Sverige och andra demokratiska stater. Ytterligare ett indicium för detta ser jag i att ledarkommentaren behandlar Einsteins uttalande, inte William-Olssons. Några indicier som entydigt talar mot att ledarens oss skulle ha ett annat korrelat än Einsteins vi förefaller mig inte dokumenterade. Men även om så skulle vara fallet, kan det väl knappast bli tal om någon "utplåning" av universell identifikation bara för att ledarkommentaren (i just detta avsnitt) begränsar sig till en mindre del av mänskligheten! Det är synd att GBC inte om än aldrig så kort kommenterar de övriga markörer som åskådliggör ledarens perspektiv: att beteckna det stringenta Einsteincitatet med uttrycket "med så många ord" säger ju allt. Uttalandet "Vilken demokratisk stat rustar frivilligt, hur många har gått i krig utan att ha varit angripna?" i en ledare 1958 visar en generande enfald och obegriplig naivitet som tycks ha präglat GHT vid denna tid.
Uppenbarligen bjuder deixis (och främst personliga pronomina) fortfarande på åtskilliga olösta frågor. Den vanliga beskrivning av deiktiska ord är ju att deras betydelse är avgränsbar men att deras referens är obegränsad och helt och hållet beroende på kontexten. GBC:s avhandlingen tyder på att i den samlade innebörden eller referensen hos vi kan finnas ytterligare en dimension, nämligen identifikation. Man kunde hävda att avhandlingen borde ha ägnat större uppmärksamhet åt det problemet, men perspektivet är ju, vilket redan flera gånger understrukits i det föregående, ett annat. Ändock funnes det mera ingående diskussioner om deixis att hänvisa till än Sjögrens Termer i allmän språkvetenskap (s. 59)!
Akribi
Citering och referat verkar i stort sett korrekta, dock tillskrivs Hans Strand en besynnerlig uppfattning när GBC refererar: "Den skillnad som finns mellan ledare och kulturartiklar å ena sidan och kåserier å den andra beskriver han [Strand] som en skillnad i komplexitet" (s. 30). Vad Strand i själva verket skriver är: "Med utgångspunkt i bl a den ovan konstaterade skillnaden mellan sport- och kulturartiklar och -- för all del -- i vanligt sunt förnuft, kan nu följande hypotes formuleras om ämnets betydelse för språkbruket: s k tyngre ämnen kan förväntas leda till ett mer komplext språkbruk än s k lättare ämnen ..." (Strand 1984, s. 134).
Sammanfattning
I slutordet sammanfattas undersökningen stringent och överskådligt: här framkommer att "motståndaren" för atomvapenmotståndarna (inte helt oväntat) inte, som för atomvapenförespråkarna, är en "fiende" i form någon nation utan i stället just atomvapenförespråkarna (s. 170f. ). Dessa två kategorier har dock den gemensamma identifikationsramen att de är svenskar (s. 171). Falsifieringen av hypotesen att debattdeltagare citerar såväl meningsmotståndare som meningsfränder tillhör undersökningens mest intressanta resultat.
Även om stringentare, tydligare och inte minst relevanta definitioner och diskussioner hade varit önskvärda finns det synnerligen intressant teoretiskt stoff i avhandlingen: av pronomenanalysen framgår att frågan om betydelse respektive referens hos deiktiska pronomina öppnar ett synnerligen intressant forskningsområde som knappast ens synes ha påbörjats. Avhandlingens främsta förtjänst är att ha introducerat detta intressanta undersökningsområde och att ha visat att det finns åtskilligt outforskat om referensen hos ett så vanligt pronomen som vi.
Jag nämnde inledningsvis, att BGC:s avhandling jävar fördomen att uppsalanordistiken är mer inriktad på metodfrågor, stringens och akribi än på samhälleligt relevanta problemställningar. Som opponent har det varit min angelägenhet att inte blunda för de svagheter som jag anser vidlåder avhandlingen vad avser teori, metod och stringens. Men denna avhandling verkar att ha ett annat och måhända angelägnare ärende -- kanske rentav det att vilja göra världen lite bättre. Visserligen bestred respondenten på det ivrigaste mina insinuationer i den riktningen under disputationsakten, men jag tillåter mig ändå avsluta denna granskning med detta mitt intryck. Jag vill också gärna tillägga, att jag inte kan inse att det egentligen skulle finnas något mer angeläget!
Litteratur:
Andersson, Jan & Mats Furberg, 1972: Politik och propaganda. Om rästvärvandets semantik. Stockholm.
Anderson, Lars-Gunnar, 1972: Man - ett pronomen. GPTL 15. Göteborg.
Asp, Kent, 1986: Mäktiga massmedier . Studier i politisk opinionsbildning. Stockholm.
Bergman-Claeson, Görel 1994:Vi svenskar, vi människor och bomben. En semantisk analys av identifikationsramar och fiendebilder i pressdebatten om svenskt atomvapen 1952 - 1959. (Skrifter utgivna av institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 36.)
Björklund, Kristina, 1982: Riki och den förtrollade vägen. Studier i Oscar Parlands berättarkonst. Skrifter utg. av Svenska litteratursällskapet i Finland 501. Helsingfors.
Cameron, Deborah et al., 1992: Researching languages. Issues of power and method. London.
Cassirer, Peter, 1978: "Ett hångrin ur det förflutna?" I: Vad sägs? Nio uppsatser om kommunikation. Utg. av B.Karlsson. Lund.
Cassirer, Peter, 1978: "Bedömning av tillförlitlighet som faktor i den kommunikativa kompetensen." I: Kommunikativ kompetens och fackspråk. Utg. av Moira Linnarud och Jan Svartvik.
Cassirer, Peter, 1978: "Palme och Fälldin -- skolexempel på vårt talbeteende". I: Forskning och Framsteg 1978:3
Cassirer, Peter, 1979 "Objektivitet i nyhetstelegram -- en fråga om anföringssatsens placering?" I: Språkform och språknorm. En bok till Bertil Molde. Stockholm.
Cassirer, Peter, 1994: Konsten att manipulera ett sammanträde. 2 uppl., Lund.
Connor-Linton, Jeff, 1988: "Author's style and world-view in nuclear discourse: A quantitative analysis" I: Multilingua 7:1--2
Eco, Umberto, 1971 (1968): Den frånvarande strukturen. Introduktion till den semiotiska forskningen. Lund.
Fowler, Roger & Gunther Kress, 1979: "Critical linguistics". I: Fowler et al., Language and control. London etc.
Höjelid, Stefan, 1991: Sovjetbilden i nordisk press. Svenska, norska och finländska reaktioner på sovjetiskt agerande. Lund Political Studies 67. Lund.
Karlgren, Hans, 1971: "Konsten att undertrycka information". I: Språkvård 1:1971
Maktspråket. Om språket som medel för förtryck. Pockettidningen R 1973:6
Næss, Arne, 1968: Empirisk semantik. Stockholm.
Sjögren, Peter A., 1979: Termer i allmän språkvetenskapitel. Ett systematiskt lexikon. Stockholm.
Strand, Hans, 1984: Nussvenskt tidningsspråk. Kvantitativa studier av reportage i morgon-, kvälls- och veckopress. Stockholm.
Urban, Greg, 1988: "The pronominal pragmatics of nuclear war discourse" I: Multilingua 7:1-2
Wertsch, James, 1987: "Modes of discourse in the nuclear arms debate". I: Current Research on Peace and Violence 2--3: 1987
1 En mycket intressant framställning med samma förtecken men utan explicit anknytning till critical linguistics är Cameron 1992, där intresset fokuserar på könskillnader.
2 Problemet behandlas i en rad rapporter från projektet LEXIKALISK STILISTIK vid institutionen för svenska språket vid Göteborgs universitet, bl.a. i min (ännu opublicerade) artikel "The semantic functor".
3 Här följer en hänvisning till avsn. 3.4, som slutar i en tolkning av Kent Asp (1986) som faktiskt innebär "stöd för en positiv uppfattning om möjligheterna till påverkan genom (massmedie)debatter" (s. 37). Frågan är givetvis vem som här anses kunna bli påverkad. GBC drar inte gränsen tillräckligt tydligt mellan de olika varianter av debatt som vi kan räkna med.
4 Intressanta aspekter på avståndet mellan sakled och bildled och hänvisningar till relevant litteratur finns i Björklund 1982