Upprepning och variation
I diskussionen kring koncentration framgick, att det i En hjältes död förekommer ord och fraser som upprepas eller varieras. Ett mått på ordförrådet i en text kan man få genom att undersöka proportionen mellan formord och innehållsord eller genom att undersöka proportionen mellan upprepade och varierade uttryck. En sådan undersökning kan i sin tur också kasta ljus över homogeniteten eller sammanhållningen av en text. En hög grad av identisk upprepning bör rimligen leda till monotoni, medan en varierad text sannolikt blir mer omväxlande.
I En hjältes död finner vi, som vi har funnit i flera andra avseenden, två i och för sig motstridiga stiltendenser: å ena sidan en i vissa avseenden påtaglig enhetlighet, å den andra variation. Enhetligheten tar sig bl a uttryck i det konsekventa genomförandet av benämnande av "hjälten": han kallas genomgående (en ung) man eller han (med undantag för en ungdom i m. 39 och i dialogpartiet). Vi har också noterat att stadsborna huvudsakligen omtalas med pronominet man. En liknande princip finner vi på det fraseologiska planet, även om det här blir fråga om snarlikhet snarare än om upprepning. Uttrycket iallafall förekommer dock två ggr, båda gångerna efter men; i m. 35 är huvudorden utelämnade på antar jag ganska typiskt talspråksmanér. Likheten mellan m. 5 och 7 har tidigare diskuterats; här ska bara understrykas att meningarna också syntaktiskt-strukturellt är mycket lika. På samma sätt varieras "Det hade ju ... (m. 35) med "Han hade ju ..." (m. 36); "olika problem i tiden" (m. 19) med "den bästa ungdom i tiden" (m. 21); "djärvt gjort" (m. 4) med "smart gjort" (m. 24) och "snart gjort" (m. 32); "tills uppvisningen skulle ske" (m. 10) med "sensationen som skulle komma" (m. 22) och "det som skulle ske" (m. 31). En viss stereotypi ligger väl i att ett små-ord som ju förekommer inte mindre än 7 ggr i texten. Slutligen är också meningsstrukturen ganska enhetlig, som vi tidigare kunnat konstatera.
Mot denna tendens av enhetlighet står variationen av benämningen av "företaget". Visserligen kallas det tre ggr alltsammans och några gånger det, men i övrigt finner vi en ganska rikhaltig provkarta från de allmänna saken, det hela, denna idé, något som detta, något dylikt till (åtminstone något) mer differentierade benämningar som företaget, uppvisningen, sensation, skådespel och rysligheter. Men även dessa sista benämningar har ju ett mycket vitt innehåll; ligger som vi tidigare sett på en hög abstraktionsnivå.
Till variationen hör också den berättartekniska glidningen mellan olika typer an anföring (direkt, indirekt, täckt) och relation.
Ordförråd, frasstruktur och berättarteknik uppvisar således å ena sidan enhetlighet, vilket bör bidra till att ge texten en väl sammanhållen (just enhetlig) karaktär, å den andra sidan variation som förhindrar monotoni och gör texten fängslande. Till det sistnämnda intrycket bidrar givetvis också textens dramatiska uppbyggnad.

Komposition
Novellen är dramatiskt uppbyggd i den meningen att den kan analyseras enligt schemat för det klassiska dramat: exposition (bakgrunden skildras, det förestående introduceras), stegring (spänningen byggs upp), klimax (själva dödsstörtningen) samt peripeti och upplösning (omsvängning i attityden till "företaget" och novellens avtonande). En intressant detalj (inte okänd vare sig i det klassiska dramat eller i modern novellkonst) är att själva klimax, i detta fall dödsstörtningen, inte alls skildras jag har tidigare antagit att detta i hög grad bidrar till textens koncentration.

Textens tidsplan
Vi har redan konstaterat att texten är motiviskt sammanhållen genom frånvaron av parallellhandlingar eller andra utvikningar. Denna sammanhållning kan belysas också ur en tidsaspekt. Berättelsen löper kontinuerligt och utan avbrott fram till "den stora dagen". De återblickar som förekommer syftar alla till konsortiets arrangemang, framåtblickarna syftar alla till den kommande "uppvisningen". Den inledande meningen innehåller i sig redan hela stommen till själva intrigen: den ger bakgrunden ("hade ... engagerat en man"), nuläget ("där man aldrig tyckte sig få nog med förlustelser") och framtidsperspektivet ("skulle balansera ... och därefter falla ner och slå ihjäl sig"). Den avslutande meningen återknyter till och omfattar allt det tidigare passerade genom den vida syftningen i alltsammans. Den formella enkelhet som ligger i denna raka framställning står i kontrast till textens komplicerade innehåll.
De element i texten som för handlingen framåt finns möjligen med undantag för noteringen "det var blott några få dagar tills uppvisningen skulle ske" (m. 10) endast i m. 28: "Så kom äntligen den stora dagen" och med mindre dramatisk verkan i m. 33: "så reste man sig och gav sig på väg hem". Den dramatik texten förmedlar beror alltså inte på en mängd på varandra följande händelser framställda i rafflande tempo utan på kontrasten mellan bakgrundsbeskrivningen och klimax (m. 32) och mellan denna och avslutningen. Denna kontrast är uppbyggd genom variation av intensitetsgrad.

Intensitetsgrad. Lagerkvist bygger upp intensiteten i texten i omgångar det gäller texten i dess helhet såväl som de enskilda avsnitten. Efter introduktionen startar han på en tämligen anspråkslös intensitetsnivå, "Man intresserade sig livligt", som emellertid stegras genom variationen "alla samhällslager, alla kretsar" och når sin kulmen i detta avsnitt i "biljetterna revs bort på några dar" (m. 3). Mot "Tidningarnas intervjuare kastade sig över honom med brinnande iver" i m. 10 kontrasterar den låga intensitetsgraden i intervjun.
Intensiteten stegras också gradvis i det följande textavsnittet, tydligast väl i m. 21 och 25, varpå i likhet med vad vi kunnat konstatera för det första avsnittet följer en avsevärt mindre intensiv avslutning (m. 2627). Mest intensivt är det tredje avsnittet, även här med stegring från "den stora dagen". "packad med folk", "spänningen var oerhörd" till "alla höll andan, uppjagade till det yttersta" (m. 2831). (Att meningsbyggnaden medverkar till denna stegring har redan påpekats.)
Avslutningens låga intensitetsgrad står i påtaglig motsättning till den tidigare uppbyggda spänningen. Härtill bidrar inte minst de modifierande uttrycken: "på sätt och vis", "en viss", "men iallafall", "visst", "egentligen", "när man tänkte rätt efter".
Avslutningens antiklimax på innehållsplanet (stadsbornas besvikelse) speglas således stilistiskt genom den låga intensitetsgrad i vilken denna besvikelse beskrivs.

Sammanfattning
Inledningsvis motiverade jag valet av En hjältes död som textunderlag för en stilanalys med att den samtidigt förmår fängsla genom sin form som den har ett innehåll som kan kasta ljus över vår egen verklighet. Jag har försökt visa att textens innebörd är underförstådd och jag har pekat på att de stildrag som styrker denna förmodan: främst den till absurditet drivna underdriften och frånvaron av berättarkommentar i kombination med berättartekniken (täckt anföring). Vi har också kunnat konstatera att novellen är starkt sammanhållen och begränsad till ett enda huvudmotiv; att enhetlighet på olika plan kombineras med variation och att språket uppvisar såväl talspråksnära som skriftspråkliga drag. Texten är dramatiskt uppbyggd inte minst genom variationen av intensitetsgraden med kulmen strax före klimax och därpå följande antiklimax, och den är engagerande i att den aktiverar läsaren och tvingar honom till en egen tolkning och att dra egna slutsatser utifrån denna.

4. Kommentar till stilbeskrivningen
I beskrivningen av stilen i En hjältes död har jag sökt att belysa texten ur olika infallsvinklar. Det torde ha framgått hur en och samma språkliga företeelse t ex det opersonliga man kan ha stilverkan på olika plan: den kan ge ett talspråkligt intryck samtidigt som dess allmängiltighet i samverkan med andra stilfaktorer har relevans för upplevelsen av textens generella syftning. Eftersom relationerna mellan stilfaktorerna och deras verkan har beskrivits i olika sammanhang det språkliga t ex i termer av talspråklighet, skriftspråklighet, det innehållsliga i termer av koncentration, utdragenhet (vilket senare i sin tur har relaterats till talspråksnärheten) kan det vara skäl att ge en översiktlig sammanfattning i form av en figur där dessa relation er klart framträder.
Figuren avser att schematiskt åskådliggöra vilka slutsatser jag dragit av enskilda textelement och hur dessa låter sig lägga till grund för en texttolkning. Jag har antagit ett generellt system av regler för texttolkning som övergripande styrfaktor. Att det finns institutionaliserade regler kan det knappast råda något tvivel om (några behandlas i de inledande avsnitten) men alla är ännu långtifrån utredda. De slutsatser jag har dragit av materialet kan lämpligen betraktas som hypoteser. I vilken mån de har någon generell räckvidd utanför den analyserande texten (eller texter av liknande art) är omöjligt att avgöra utan omfattande undersökningar .

TABELL 2


I den första kolumnen, Textuella faktorer, finns några exempel på textelement som jag har funnit vara väsentliga för stilen och av vilka några också leder till en tolkning av textens innebörd. I den andra kolumnen, Antagen stilverkan, förtecknas vilken effekt vissa element tillskrivs. Vad denna effekt i sin tur leder till förtecknas i kolumn 3, Tolkning av stilverkan. Om slutsatserna anses skäliga kan man betrakta samtliga i de tre förra kolumnerna anförda textelement och tolkningsförslag som argument för den Specifika texttolkningen som antyds i den fjärde kolumnen.
Själva tokningsprocessen försiggår emellertid ingalunda efter ett sådant rätlinjigt eller enkelriktat schema som figuren representerar. I själva verket påverkar helhetstolkningen tolkningen av delarna i samma mån som delarna påverkar helhetstolkningen. Denna växelverkan är svår att åskådliggöra jag föreställer mig att processen snarast kan liknas vid en spiral.
I läsningens början kan ett textelement (ta som exempel ordet förlustelser i den aktuella texten) tolkas bokstavligt och utan att tillskrivas någon specifik innebörd. Under läsningens gång upptäcker vi emellertid i ljuset av andra textelement att ordet i fråga tycks ha en sådan specifik innebörd. Någonstans under läsningen börjar en helhetstolkning av texten att ta form (i En hjältes död väcks våra misstankar härom sannolikt kontinuerligt för att bekräftas i avslutningen). I ljuset av denna helhetstolkning kommer förlustelser att få en negativ biton och tolkas ironiskt. Samtidigt blir valet av detta ord en bidragande orsak till vårt omdöme om stadsbornas "ideologi". Som ett annat exempel kan vi ta beskrivningen av "hjälten". Att denna lämpligen tolkas inte som beskrivning av en person utan av ett ideal blir rimligt att hävda först i ljuset av tolkningen av texten i dess helhet; samtidigt är beskrivningen en viktig faktor för vår tolkning av textens tendens.
Det kan synas som om vi här har att göra med ett system av cirkelbevis. Med cirkeln har resonemanget den likheten att man går tillbaka till ett element och eventuellt omtolkar dess innebörd i ljuset av ny insikt som man vinner genom att konfrontera den ursprungliga tolkningen med tolkningen av andra textelement. Men en cirkel är i motsats till en spiral sluten, och eftersom vi under läsningen kontinuerligt tillför tolkningen nya element förefaller mig bilden av en spiral mer rättvisande. 25
Att textelementen är sinsemellan interrelaterade och ömsesidigt beroende av varandra i det att de ger varandra sin aktuella innebörd, försvårar givetvis en rekonstruktion och beskrivning av den reella tolkningsprocessen och medför att elementen är svåra att isolera från varandra. Detta har i min beskrivning lett till att jag än utgår från en formellt bestämd språklig kategori (t ex inskjutna satser), än från en antagen stilverkan (t ex koncentration), än från tolkningen av texten som helhet. Men om en sådan beskrivning också kan verka osystematisk speglar den sannolikt ganska väl den psykologiska realitet som den ständiga växelverkan mellan textelementen och mellan texten och läsaren utgör.

5. Andra tolkningsmöjligheter
Min analys av En hjältes död utgick delvis från en tolkning av texten, baserad på kännedom om vissa utomtextuella faktorer framför allt tidpunkten för novellens tillkomst. Det skrivs f n mycket om tolkning och tolkningsstrategier, och ämnet är för stort för att jag ska kunna gå närmare in på det. 26 Jag tror mig dock kunna slå fast att någon förutsättningslös tolkning, helt oberoende av faktorer utanför själva texten, inte är möjlig. Tolkningen kommer alltid att bli beroende av uttolkarens infallsvinkel och förutsättningar. För att gardera sig mot en ensidig tolkning, som kanske är helt privat, måste uttolkaren därför alltid vara beredd att ompröva sina slutsatser och undersöka huruvida en annan infallsvinkel än den man ursprungligen valt kan ge texten en annan innebörd. Några tänkbara aspekter ska därför avslutningsvis anföras.

"För mig är det hela en affär". Den absurda tonen och konsekvensen i framställningen av stadsbornas omedvetenhet har varit den nyckel med vilken jag sökt ge texten en djupare mening. Absurditeten i flera av Lagerkvists tidigare arbeten har lett till jämförelser med Kafka, vars texter har tolkats ur framför allt djuppsykologisk ("freudiansk") och marxistisk synvinkel. Några av den marxistiska litteraturkritikens termer låter sig mycket väl applicera också på En hjältes död: främmandegörningen av individen (tekniskt genom avsaknad av namn, motiviskt genom objekt-görelsen: "hjältens" liv blir en handelsvara), ideologikritiken (via den in absurdum stegrade underdriften), intresset för samtids- och samhällsproblem i stället för individualpsykologi. Hur viktig den ekonomiska motivfaktorn är behöver inte framhållas ännu en gång: jag nöjer mig med att påverka att textens kanske mest konkreta inslag är det exakta angivandet av den summa "hjälten" skall erhålla och erinrar om den cyniska tanken i m. 3637: "Han hade ju ändå bara slagit ihjäl sig. Nog var det dyrt betalt för något som likväl var så enkelt".
Den tidigare diskuterade frasen "skulle falla ner och slå ihjäl sig" kan i sin komprimerade form uttrycka något av manipulationen såväl av "hjälten" som av stadsborna: det ofrivilliga i falla determineras av skulle.

"Kvinnorna tyckte han var härlig". En helt annan infallsvinkel erbjuder en freudianskt inspirerad läsning av texten.27 En sådan skulle väl t ex ta fasta på kyrkspiran som erektionssymbol. Det finns kanske inte så många element i texten som osökt leder till en djuppsykologisk tolkning, men det som finns vill jag ändå anföra snarare för att peka på en ytterligare tolkningsaspekt än för att jag tror att denna i detta fall skulle kunna leda särskilt långt.
När stadsbornas attityder till "hjälten" beskrivs poängterar författaren att "kvinnorna tyckte han var härlig" (m. 24). Efter dödshoppet heter det: "Damerna spände upp sina parasoller för solen" (m. 40). Kvinnor är ju ett ett ord som understryker könstillhörigheten (i motsats till män) damer understryker en social aspekt (motsatsordet kan vara herrar men också andra ord för kvinnor). I sitt aktuella sammanhang förefaller mig härlig som omdöme om en man få uppenbara erotiska konnotationer. I och med dödshoppet neutraliseras emellertid den erotiska spänningen; kvinnorna avkönas och blir till damer. I kombinationen med synen på kyrkspiran som erotisk symbol skulle man då också (möjligen) kunna se själva dödshoppet som uttryck för en sexuell handling.

"Kyrkspiran". De religiösa frågeställningar som Lagerkvist har brottats med i så många av sina verk har föranlett en av mina studenter att tolka in religiös problematik också i En hjältes död. Det enda argument jag kan finna för en sådan tolkning är att "hjälten" kastar sig ner från sin kyrkspira. Detta gör att tolkningen torde förefalla flertalet som föga rimlig även med vetskap om att en texttolkning är otänkbar utan en uttolkares infallsvinkel har vi endast rätt att beteckna en tolkning som rimlig om den är konsistent, dvs om flera textelement stöder den och den inte motsägs av ett system av element som låter sig interpretera annorlunda. Ju fler argument vi kan påvisa för en tolkning, desto rimligare blir den givetvis. Eftersom den religiösa tolkningen som enda argument inom texten kan anföra att "hjälten" kastar sig ner från en kyrkspira medan långt fler argument kan anföras för en annan tolkning, måste vi karakterisera den religiösa tolkningen som privat och därigenom föga rimlig.
Eftersom Lagerkvist emellertid huvudsakligen har brottats med livsåskådningsfrågor är det givetvis relevant att ställa frågan om inte också En hjältes död låter sig fogas in i ett mera allmänt metafysiskt problemkomplex. Möjligen kan man också se novellen "som en symbol för den ohejdade maskinkulturen"28 eller som ett uttryck för tillvarons absurditet och meningslöshet. 29

6. Slutord
Jag skulle kunna föreställa mig att en och annan finner att beskrivningen av stilen i En hjältes död som jag här har utfört den har gått utanför stilistikens "egentliga" område. En stilbeskrivning skulle ha kunnat stanna vid de språkliga iakttagelserna utan att diskutera textens innebörd, kanske rentav utan att diskutera stilverkan överhuvudtaget. Jag har sökt argumentera mot en sådan snävare uppfattning av stilbegreppet i min avhandling, Deskriptiv stilistik och jag hoppas att diskussionen i det föregående har rättfärdigat den vidare användning av begreppet som jag förespråkar i vart fall när det gäller en text som En hjältes död. Jag ser stilistiken snarast som en arbetsmetod med syfte att klarlägga vilka faktorer i en text som har vilken verkan. Stilanalysen blir, om den appliceras på skönlitteratur, en metod i den litterära interpretationens tjänst. Stilistiken söker efter de regler enligt vilka textelementen tolkas och försöker visa hur dessa samverkar till att ge texten dess innebörd och verkan; en stilanalys har till uppgift att blottlägga de faktorer på vilka en interpretation bygger. Därmed inte sagt att stilistiken alltid syftar till en interpretation: det är naturligt att det vi avser med stil varierar med den typ av texter vi analyserar och med den målsättning vi har med analysen.
Vi får heller inte glömma att termen stil är ett kulturbegrepp vars innebörd är en konvention. Lika orimligt som det vore att gräla om hur högt världens lägsta berg är, lika föga fruktbart är det att gräla om vilken utsträckning man bör ge begreppet stil. De teorier som förespråkar att man ska begränsa dess utsträckning att omfatta enbart entydigt formaliserbara språkliga enheter har sin styrka i att en sådan aspekt leder till operationella enheter. Men de har den nackdelen att de inte kan redogöra för stil(!)figurer som ironi eller underdrift och deras effekt och betydelse för textens innebörd. En sådan stilanalys skulle bli bra torftig om den applicerades på en dubbelbottnad framställning som En hjältes död.
Stilanalysen och diskussionen kring denna har visat att texten är mångsidig och på vilket sätt den är det. Den visar hur läsaren strukturerar textens innebörd och hur betydelsefull den enskilde läsarens utgångspunkt är för en tolkning. Den visar likaså vilket komplicerat nätverk av samspel på olika plan en texts helhetsverkan bottnar i, men den visar förhoppningsvis också att det inte är alldeles omöjligt att åskådliggöra detta.

NOTER
(1) Läs därom Lars Gyllenstens essä i BLM 1974:2 och vidare t ex Louis T. Milic, Metaphysical criticism of style. Martin Steinmann, Jr, New rhetorics (New York 1967). Försök att fastställa värderingskriterier dokumenteras i Gunnar Hanssons forskning, se t ex Dikten och läsaren (1959, 1970). Om vetenskaplig objektivitet finns flera nya arbeten, se t ex Göran Hermerén, Värdering och objektivitet (1972); Lars Bergström, En undersökning av innebörden, möjligheten och önskvärdheten av objektivitet i samhällsvetenskapen (1972).
(2) En av de stora svårigheterna man ställs inför vid en analys av en text är att det visserligen finns vissa generella teorier om stilverkan (t ex att upprepning och stegring kan förstärka effekten och att polysyndes gör ett talspråkligt intryck etc) men att vi faktiskt i stort sett saknar någon mera fullständig teori om stilverkan än den som redan är kodifierad i den klassiska grekiska skriften Perì hypsous och i handböcker om retorik. Dessutom skiftar verkan av olika stildrag alltefter den text de förekommer i (kontexten), vilket ytterligare försvårar uppställandet av generella normer mot vilka man kan avläsa verkan av specifika stildrag i specifika texter. Modern språk- och litteraturforskning är emellertid f n mycket intresserad av dessa problem, och det är sannolikt att vi inom en inte alltför fjärran framtid kommer att ha tillgång till exempelvis fler bruksregler än de som diskuteras i texten.
(3) "Det är för övrigt anmärkningsvärt, att just den primitiva läsaren, barnet eller den obildade människan, har minst sinne för tillvaron av en berättare eller författare. För denna naiva tillägnelse är det endast fråga om historien själv, upplevd såsom verklig." (Staffan Björk, Romanens formvärld 5 uppl 1963, s. 12.)
(4) Med manifest innehåll menas textens direkta, "för var och en tillgängliga innehåll". Se Karl Erik Rosengren, Innehållsanalys i Hallberg m fl, Litteraturvetenskap. Nya mål och metoder (1966).
(5) Resonemanget bygger på Erik Rydings Att luras utan att ljuga (1972).
(6) "Om vi ( = mottagarna) vet, att en grupp företeelser normalt förhåller sig på sättet S, och det speciellt påpekas, att en medlem av gruppen (a) vid en viss tidpunkt förhåller sig på sättet S, så antar vi, att a i motsats till majoriteten av gruppen inte brukar uppträda på sättet S." (Ryding, s. 27.)
(7) Ryding, s 47.
(8) Jfr Teleman & Wieselgren, ABC i stilistik (1971) s 60 f.
(9) Se Cassirer, Stilanalys (1972) s 68.
(10) Täckt anföring är en av beteckningarna för en slags mellanform mellan relation (berättarens framställning) och anföring. Den går också under beteckningarna svävande framställning, erlebte Rede, style indirect libre och oratio tecta; se Cassirer, Stilanalys, s 53 ff.
(11) Utlämnandet av att i vissa konstruktioner är typiskt för Lagerkvists språk: det gäller då främst att som infinitivmärke som t ex i m. 26.
(12) Ulla Ahlbeck, Dansk stilistik (3 uppl 1953) s 185 f.
(13) Svårigheten att avgöra vad som varit författarens avsikt är uppenbar. I allmänhet har man nog kallat sin egen tolkning av texten för författarens avsikt. Då vi emellertid som här har indicier i form av stildrag för att författaren verkligen har haft en bestämbar avsikt, förefaller resonemanget befogat.
(14) Det som i stilistisk litteratur inte sällan kallas talspråk är i allmänhet snarare talspråksnära skriftspråk. Lagerkvisttexten är givetvis ytterst medveten konstprosa. Det som här kallas talspråkligt motsvarar alltså snarast vissa talspråksnära element. Om skillnaderna mellan talspråk och skriftspråk se Teleman & Wieselgren, ABC i stilistik, s 78 ff.
(15) Med fundament menas här "satsled annat än subjekt och predikatsverb och vissa bindeord, som inleder en huvudsats och som åstadkommer inversion" (Gösta Holm, Epoker och prosastilar, 1967, s 191 f). Ett vidare fundamentbegrepp, efter den danske grammatikern Paul Diderichsen, innefattar alla element före huvudsatsens finita verb alltså även subjektet. För båda indelningarna finns goda grunder. Med den senare som beräkningsgrund har Anne Marie Wieselgren undersökt ett stort antal svenska texter i sin avhandling Carl-Johans-tidens prosa (1971). En översikt finns ochså i Teleman & Wieselgren, ABC i stilistik, s 119.
(16) Antalet ord/mening varierar mellan 3 och 40. Antal satser/mening mellan 1 och 5. Genomsnittligt antal ord/mening är närmare 15, antal satser/mening närmare 2 och antalet ord/satser närmare 8. Siffror att jämföra med finns i Teleman & Wieselgren, s 110 ff.
(17) C. H. Björnsson, Läsbarhet (1968). Vissa invändningar har rests mot lix- formeln, t ex Margareta Westman i Språkvård 1961:1. Trots detta stämmer lix- beräkningarna väl överens med intuitiva skattningar se Teleman & Wieselgren, ABC i stilistik, s 129 ff.
(18) För jämförelser se Helge Gullberg, Berättarteknik och stil i Per Hallströms prosa (1939) tabellbilagan; Cassirer, Stilen i Hjalmar Söderbergs "Historietter", s 130 ff med tabeller.
(19) Se t ex Peter Hallberg, Statistik i den litterära analysens tjänst. Litteraturvetenskap, nya mål och metoder (1966), och disk i Cassirer, Deskriptiv stilistik (1970) s 27 ff.
(20) Om asyndes och polysyndes se Cassirer, Stilanalys, s 45. De olika typerna av polysyndes har mig veterligen inte undersökts närmare. Det förefaller som om den talspråkliga polysyndesen ofta är förknippad med s k små-ord: och sen ... och då ... och så ..., medan den bibliska karakteriseras av och+ substantiv, inte sällan namn eller pronomen: "Och Mose talade till Israels barn och hövdingarna för deras stamfamiljer gåvo honom alla och var och en av sin stav; och Arons stav var med bland deras stavar. Och Mose ..." (4 Mos 17:8)
Det torde vara svårt att belägga någon stilverkan av asyndes eller polysyndes i sig: möjligen i kombination med andra stilelement. (Se Cassirer, Stilen i Hjalmar Söderbergs "Historietter", s 136 ff.)
(21) M. 2931 kan ses som förberedande satser till m. 32. "Och mannen föll ner, det var snart gjort". Enligt regeln att sista ledet i en uppräkning ska inledas med och kan man se m. 29 ff som en uppräkning, avslutad med m. 32. Därtill bidrar givetvis att m. 2931 beskriver en samtidig bakgrund till händelsen i m. 32. Genom att emellertid börja ett nytt stycke före m. 32 och således isolera den väcker den större uppmärksamhet. Samtidigt skulle det bryta mot språkriktigheten att knyta m. 32 direkt till den föregående, eftersom och då skulle signalera slut på uppräkning i denna samma mening, med dess subjekt (alla) underförstått. Att förekomsten av och i denna ställning är reglerad kommer fram om man laborerar med meningarna och placerar in och mellan dem på olika sätt. (Se vidare Cassirer, Regler för syndes i svenskan, Handlingar rörande sjunde sammankomsten för svenskans beskrivande. Folkmålsstudier XXIII, Åbo 1973).
(22) Formsystemet förefaller oss normalt och torde därför ha förefallit 20-talets läsare för modernt. Vi kan konstatera singular verbböjning (m. 31), en viss inkonsekvens i pronominaliseringen av konsortiet (de i m. 16, det m. 2627), växling mellan dar (m. 3) och dagar (m. 10), sade (inte sa) och den korrekta singulara formen på predikatsfyllnaden efter man värd att framhäva i dag, då denna regel är stadd i upplösning.
(23) En intressant studie över denna fråga är Samuel R. Levin, The Analysis of Compression in Poetry. Foundations of language 7 (1971).
(24) Se Gunnar Andrén, m fl, Vad innehållsanalys påstås vara. Häften för kritiska studier 1972:67, s 16.
(25) Stilspiralen kan jämföras med den s k forskningsspiralen, introducerad i N_ss & Galtung, Innføring i logikk og metodel_re (1967). Ett exempel för historisk vetenskap ger Bernt Schiller i kapitlet Forskningsprocessen i Schiller & Odén, Statistik för historiker (1970). Han anmärker också att "i verkligheten ingriper de olika momenten in i varandra på ett mer intrikat sätt än vad forskningsspiralen anger, men som modell för att demonstrera forskarens tillvägagångssätt är den instruktiv" (s 29).

1122345

För vårt vidkommande skulle stadierna i spiralen kunna vara dessa:
1. Man läser texten kontinuerligt och börjar så småningom förstå vad den handlar om i detta fall att
2. den har en djupare innebörd.
3. Vi har nu en ny förutsättning för tolkning av det följande.
4. Vi prövar tolkningshypotesen i ljuset av texten i dess helhet. (Om t ex inledningens omnämnande av kyrkspiran kommit oss att anta att texten har religiös undermening kommer vi med stöd av det följande sannolikt att ifrågasätta denna tolkning och uppställa en annan.)
5. I ljuset av hela textmaterialet kommer vi (förhoppningsvis) fram till en konsistent tolkning som inte är privat.

(26) En utmärkt introduktion i tolkningsteori är avsnittet Den hermeneutiske dimension i Peter Kemp, Sprogets dimensioner (København 1972).
Se även Johan Lindström, Dialog och förståelse. PUMP-projektet 2. Göteborg 1973. En teoretisk referensram med praktiska exempel ger Carl Lesches uppsats Om psykoanalysens vetenskapsteori, i Häften för kritiska studier 1971:5. En praktisk tillämpning visar Charles Westins avhandling Existens och identitet. Invandrares problem belyses av invandare i svårigheter. (IMFO-gruppen vid pedagogiska institutionen, Stockholm, 1973).
(27) Se t ex Erich Fromm, The forgotten language. An introduction to the understanding of dreams, fairy-tales and myths (New York 1951).
(28) "Den moderna kulturen intar en mycket större plats i Lagerkvists verk än någon hittills har kunnat ana. Hans dikt utgör till stor del en kritik av den. Hur kritiken uppträder förklädd visar en skiss som "En hjältes död" ... där rekordjakten och det meningslösa prestationsbegäret förhånas. Mannen som balanserar på huvudet uppe på kyrkspiran och sedan faller ner och slår ihjäl sig för femhundratusen kronor kan gott tänkas som en symbol för den ohejdade maskinkulturen som höll på att bryta nacken av sig redan under världskriget. Kriget har också bidragit att prägla diktarens livsåskådning: där triumferade den brutala hårdhet och maktdyrkan, som han funnit vara tidens, där segrade maskinen över människan ("Järn och människor"). (Erik Blomberg, Stadens fångar, 1933, s 238.)
(29) "När det absurda elementet inom konsten griper omkring sig så ytterligt häftigt som nu, är detta ett tecken på att världen råkat ur sina fogar, och att man ifrågasätter varje försök att ge den en mening." (Ernst Fischer, Den absurda trädgårdsfesten.) (Marxistiska litteraturanalyser i urval av Kurt Aspelin, 1970, s 314.)

 

DEL 1 | DEL 2 | DEL 3