PETER CASSIRER
StartsidaDEMOKRATINS DÖDGRÄVARE
Debattartikel i G-P
I ett signerat ledarstick i G-P den 27 november kommenterar Anders Wettergren kravet från ett antal lärarstuderande i Uppsala att en kamrat till dem skall avstängas från fortsatt undervisning och således inte få lärarbehörighet. Skälet är att vederbörande har skrivit rasistiska artiklar. Wettergren försvarar rasistens rätt att hysa vilka åsikter han vill och menar att det är först när han visar dem i sin undervisning som han måste stoppas. Visserligen är det svårt att kontrollera vad som sker i klassrummet medger Wettergren men menar ändå att det inte skulle vara omöjligt om skolornas ledning är vaksam och lyhörd.
I teorin är det kanske möjligt att kontrollera vad en lärare gör på sina lektioner. Det skulle kunna ske med hjälp av avlyssning, kontinuerlig övervakning eller angivare bland skolbarnen. I praktiken är det givetvis fullständigt omöjligt. Därmed faller Wettergrens resonemang.
I en tid när skolorna bearbetas systematiskt av rasister som sprider sin smutspropaganda utan att vaksamma och lyhörda skolledare synes kunna göra mycket åt det, kan det vara skäl att fråga sig hur generös demokratin kan kosta på sig att vara mot dem som undergräver den. En blivande lärare som är så engagerad i sin rasistiska åskådning att han skriver artiklar i ämnet är naturligtvis alltid farlig. I en tid som denna, när grogrunden för skenbart hållbara argument för rasistiska åsikter är bättre än på mycket länge, är han livsfarlig. Människans naturlig reaktionsmönster gentemot det främmande och avvikande är rädsla och motvilja. Generositet och medmänslighet är beteenden som vi - ofta mödosamt - måste lära oss. Därför faller Viviane Franzéns infama misstänkliggörande av muslimer nu i så god jord. En lärare med liknande åsikter har sannolikt oerhörda möjligheter att påverka mottagliga ungdomar och att låta en sådan härja fritt i ett klassrum är således minst lika farligt som att låta folk röka i ett ammunitionsupplag.
Att röka i ammunitionsupplag är förbjudet men att tillhöra en rasistisk sammanslutning är tillåtet. Att äga skjutvapen är förbjudet i lag; att använda ord som vapen är i yttrandefrihetens namn tillåtet inom mycket vida gränser.
Yttrandefriheten är en livsnödvändighet, begränsningen av yttrandefriheten likaså. Var gränsen ska gå är givetvis inte lätt att svara på. En hätsk pamflett som på 70-talet kunde te sig som betydelselös och marginell och därigenom harmlös kan i dag vara livsfarlig. En lärare som fällde rasistiska kommentarer skulle sannolikt ha blivit utskrattad på 70-talet. I dag är läget tyvärr ett annat.
Därmed blir också innebörden i begreppet yttrandefrihet en annan. Det finns skäl att värna mer om den i dag än för tjugo år sedan, och det är ingalunda någon paradox att man värnar bäst om yttrandefriheten genom att inskränka den innan de farliga antidemokratiska krafter, som man berett möjlighet att växa sig starka genom att nyanslöst hävda yttrandefrihetens okränkbarhet, stryper den helt och hållet.
Välmenande idealister som vill skydda antidemokrater med ideella deviser om en oföränderlig och okränkbar yttrandefrihet är därför lika farliga som antidemokraterna själva. Med sin tolerans gentemot intoleransen riskerar de att bli demokratins dödgrävare.