CARMEN PÅ SPARLÅGA |
***************************************************************************
Carmen, komponerad av Georges Bizet i komponistens dödsår 1875, är världens mest spelade opera och t.o.m. regissören. som enligt programbladet aldrig hade sett eller hört operan innan han skulle sätta upp den, kände igen nästan varje ton. Den hade premiär på Opéra Comique i Paris, trots att komisk är det sista detta grymma svartsjukedrama är. Anledningen till att den inte spelades på Stora Operan var att den hade talad dialog. Denna dialog ersattes omedelbart efter Bizets död av hans kapellmästare med komponerade recitativartade delar. Det var nog en bra idé inte minst av det skälet att operasångare förr i tiden inte betraktade sin konstart som teater utan som enbart musik (vilket en och annan sk. habitué fortfarande gör). Att texten är genomkomponerad gör det lättare att bibehålla rytmen i föreställningen och överbryggar brotten mellan tal och musik. Dessutom har det på allra sista tiden visat sig att det var Bizet själv som komponerade merparten av dialogen, men dessvärre hann Bizet aldrig göra färdigt den slutgiltiga versionen av sitt stora lyckokast innan han själv dog, så att det finns alternativ inte bara i texten utan också i musiken, även om de inte är av så omfattande art att en normal lyssnare märker några större skillnader. På senare år har många regissörer emellertid återgått till talad dialog, och då har denna dessutom bearbetats med inslag från den kortroman som ligger till grund för storyn av Prosper Merimée (fransk förf. 1803-1870), vilket dock inte stämmer särskilt bra med den musikaliska framställningen av framför allt José.
**********************
Göteborgsoperan dras, som de flesta göteborgare vet, med ett underskott på 12 miljoner kronor. Denna brist försöker teaterns vd Dag Hallberg väga upp med att dra in de fribiljetter som gamla Storans och operans pensionärer tidigare fick i mån av osålda platser. Nu får vi betala 20 kronor för dessa. Det är ett drastiskt och handlingskraftigt initiativ som vi sk veteraner givetvis bär med glädje för att solidariskt bidra till kvaliteten på Göteborgsoperans förställningar. Dessvärre yttrar sig besparingarningsivern också i den senaste uppsättningen av Carmen; det är den enda förklaringen till den i vissa avseenden ganska toftiga verionen som nu spelas. (En ful misstanke kan vara att operaldeningen visar upp sin skrala ekonomi för att få sponsorerna att ytterligare lätta på företagskassorna. I dessa tider där operabesök åter tillhör de etablerade klassernas favoritnöje är ju salongen fylld av en publik som aldrig satte sin fot på gamla Storan.)
Statister i diket
När operan börjar sitter en avdelning soldater och latar sig vid en polisiär militärpostering utanför en tobaksfabrik i ett varmt Sevilla. (Anledningen till att det finns militär där är för att det ska kunna bli en historia så småningom, det finns knappast annars något skäl för att postera någon soldatesk på det fridfulla torget.) Soldaterna kommenterar allt folket som strömmar förbi på torget. Det är bara det att det inte finns nåt folk som strömmar förbi. När sedan en hord gatpojkar dyker upp och skojar med soldaterna och sjunger en berömd melodi för gosskör som tarvar ett tjugotal bra röster, så kommer sju stackars ganska illasjungande pojkar som har väldigt svårt att hålla takten men som ändå beter sig som en kör, vilket innebär att dom behandlas som en oformbar massa av regissören. (På min tid på Storan hette det att man skulle "ställa kören", vilket innebar att man talade om när den skulle in på scen, var den skulle stå och när den skulle ut. Dessbättre har det skett en hel del individualisering av körmedlemmarna inokm operakonsten sen dess, men inte i regissören Wilhelm Carlssons Carmen.)
Lite senare kommer tobaksflickorna ut ur fabriken och sjunger om att deras cigarettrök som stiger till luften är som tillvaron i stort: bara rök. Men inte en enda cigarett syns till, tänd eller otänd. Nästa gång cigarettflickorna kommer ut är dom invecklade i ett, som det heter i texten, vilt slagsmål. "Sluta slåss" ropar soldaterna, vilket verkar mycket förbryllande eftersom det inte är någon på scenen som slåss.
I nästa akt ska zigenerskor i en liten smugglarkrog vid spanska gränsen dansa för soldaterna. Det är bara det att det är endast tre flickor där och dom sitter dessutom på några stolar, som utgör hela möblemanget i krogen. I traditionella Carmen-uppsättningar brukar smugglarflickorna dansa på borden, men på Göteborgsoperan finns inte ett enda bord i restaurangen. Några soldater som dom enligt texten ska dansa för syns inte heller till.
I sista akten ser den upphetsade tjurfäktningspubliken picadorer och espadas och bandilleros tåga förbi till den kända melodin som alla, åtminstone på den gamla goda tiden, kände till, "Jag älskar Carmen, Carmen älskar mig" , även de som inte hade en aning om vad saken egentligen gällde. Men på Göteborgsoperan så förefaller alla dessa espadas och picadorer och bandilleros befinna sig i orkesterdiket. På scenen finns de i vart fall inte. Om man nu av besparingsskäl inte har råd att betala statister och dansare så finns det smartare lösningar än att bara låtsas som om de inte behövs, exempelvis projektioner av olika slag.
Avslagen version
När man väl kommit över irritationen över sådana här förtretliga egendomligheter, som rimligen bara kan ha en enda orsak, nämligen kassabrist, kvarstår en mycket större och ännu egendomligare egendomlighet. För några år sedan gavs Carmen i något nedbantat skick på Göteborgsoperans lilla scen. Då stavades den Carrrmen, och det med all rätt, för det var ett våldsamt bett i den förställningen. Ulrika Tenstam var överväldigande i rollen som den förföriska men lidelsefullt frihetsälskande zigenarflickan som förhäxar korpralen José genom att kasta en blomma på honom när han inte bryr sig om hennes inviter utan bara tänker på den fagra sjuttonåriga Micaela hemma i byn i bergen. Dom flesta herrerna i publiken hade det nog gått att få på fall utan blommor, för inte bara var Tenstams utstrålning sällsynt kongenial med rollen (att spela sexig och sjunga till är säkert inte det lättaste), hela föreställningen svarade upp mot dom tre R-en i titeln.
Samma Ulrika Tenstam på stora scenen är plötsligt mera schablonartat vampig och den omedelbara charm som hon lade som ett samtidigt bedövande och upphetsande nät över salongen hamnar nu, liksom alla de frånvarande statisterna och dansörerna, i diket mellan scen och publik. Därtill kommer att hon pressar ner struphuvudet väl mycket och får en alldeles säregen mörk klang som därigenom berövas den erotiska spänningen som den utstrålade förra gången. I en roll som så dominerar en opera är detta givetvis förödande. Härvidlag lyckas hennes motsvarighet i Lag II, danskan Anette Bod, betydligt bättre. (Uppsättningen ges i två besättningar; detta ord gäller nu inte galna kor utan sångarlag som kallas "besättning" på fackspråk. Operan kallar dem för "Lag I" och "Lag II" som om det vore fotboll eller liknande.) Det visade sig att Lag II till tre fjärdedelar var betydligt bättre än lag I; den fjärde fjärdedelen var densamma i den föreställning jag såg. Vad betrräffar Lag II så skedde detta från tredje balkong, vilket gör att föreställningen tedde sig som en tv-produktion utan närbilder. Därför har jag svårt att bedöma det lagets teatrala insatser.
Carmens moitié i lag I, Lars-Erik Jonsson, är åtskilligt mer Jonsson än José. Hans stofthydda är av gammaldags tenorkaliber, men det är inte hans övriga kvaliteter. Han är mycket trovärdig i första aktens början, där han svärmar för den nordiskt blonda och oskuldsfulla Micaela (och sin mamma!) men när han grips av förhäxningen, passionen och svartsjukan och t.o.m. deserterar för att kunna följa Carmen i hennes smugglarband, blir han föga övertygande. Stora sångare kan ersätta skådespeleriet med sin röst och sin sångkonst, men det kan inte Jonsson. Husets egen tenor Tomas Lind i Lag II var i alla avseenden betydligt bättre.
Den framgångsrike tjurfäktaren Escamillo, som sjunger den berömda toreadorarian, är motpolen till den hetsige och mycket enkla soldaten José: en elegant världsman, en kändis i Sevilla. I den rollen var både Johan Edholm Michael Weinius underdimensionerade såväl sceniskt som sångligt, vilket är desto mera anmärkningsvärt som båda är gäster från Stockholm. Att Göteborgsoperan inte har en basbariton för den rollen är mycket märkligt. Överhuvudtaget så görs alla de stora rollerna av gäster, vilket givetvis inte bidrar till att hjälpa upp ekonomin.
Även Micaela sjungs i Lag I av en gäst; det är en liten men krävande roll som i Henriette Indahls gestaltning blir en lysande juvel i denna ganska slätstrukna uppsättning . Hon har stämma med anmärkningsvart tät men ändå mjuk och böjlig klang av en kvalitet som påminner om Kirsten Flagstad. Om hon förmår att utveckla den rösten kommer hon att bli en av våra många svenska storsångare på världens operascener.
Göteborgsoperan har de senaste åren rätat upp sitt i starten betänkligt svajande skepp. Carmen är tyvärr ett brott i den utvecklingen - förhoppningsvis bara ett tillfälligt.