PETER CASSIRER Startsida   OTRO FÖDDE BROTT Analys

I "novellen" OTRO FÖDDE BROTT, publicerad i Mitt livs novell 1969, kan man göra ett antal stilistiska iakttagelser med teoretisk relevans:

1. Begreppet stilvalör kan åskådliggöras mycket tydligt.

2. En del stilistiska figurer och deras effekt kan demonstreras, bl. a. olika slags upprepningar, klichéer, stegring, dramatik vs. idyll och in medias res.

3. Vikten av att relatera stilbeskrivningen till innehållet och att diskutera textens sub-stilar blir uppenbar vid en analys av novellen.

4. Kombinationen av bestämningsord med starka huvudord ger anledning till reflexioner över sambandet i intensitetsgrad hos huvudordet och bestämningar.

5. Slutligen ger texten anledning att reflektera över förhållandet mellan stil, estetik och etik.

Ingressen.

Inledningen till Otro födde brott är ett vackert exempel på in medias res: den hör hemma i ett avsnitt strax före mitten av texten. Huvudpersonen Marie har just lämnat ett party där hennes pojkvän har gjort henne svartsjuk, och inledningen lämnar inte precis rum för tvivel på hennes sinnesstämning:

Jag var förbannad. Gränslöst, måttlöst förbannad. Hela mitt liv tycktes vara slaget i spillror. Jag kastade handväskan i baksätet och startade bilen, kastade in en växel och körde iväg i rasande fart iväg mot det hemskaste som hänt mig.

Detta och det därpå följande avsnittet låter sig också väl använda för att exemplifiera begreppet stilvalör. Alla de tre faktorerna, värdeladdning, intensitet och aktivitet,1

som emanerar från Osgoods semantiska differential, finns tydligt demonstrerade: det starkt negativa förbannad förstärks av de två i sin tur oerhört starka adverben gränslöst, måttlöst. Kombinationen kan endast ha syftet att förstärka: gränslöst och måttlöst är ju metaforiska synonymer och faller under den retoriska beteckningen tavtologi.2

Att gränslöst och måttlöst är samordnade morfologiska epiforer förstärker sannolikt verkan ytterligare. Detta känsloutspel, som i sin explicitet knappast kunde varit starkare, följs så av en beskrivning av berätterskans sinnesstämning, där metaforen visserligen inte är originell men stark och där syntaxen, liksom i de föregående meningsfragmenten, är stringent och effektiv. Intressant är dock att berätterskan tar med tycktes. Som läsaren blir varse under den följande läsningen motsvarar detta uttryck, som ådagalägger en viss distans till ämnet, knappast stilen i övrigt i texten.

Ännu en upprepning får effektiv verkan när kastade används först i bokstavlig, sedan i överförd betydelse. När vi kommer till körde iväg i rasande fart upplever vi dessutom retrospektivt en känsla av ännu hastigare tempo och aktivitet i kastade in en växel.3

Tankstrecket och ännu en upprepning -- av iväg -- bidrar ytterligare till upptaktens högdramatiska stämning.

Andra stycket

Som utomordentligt skicklig spänningsförstärkare följer efter ingressen ett avsnitt i ett helt annat, ja närmast motsatt stilläge:

Allt hade varit så bra mellan Bengt och mig. På midsommar förlovade vi oss efter att ha haft sällskap ett år. Någon månad senare fick jag glädjebudet jag var med barn. Bengt blev lika glad som jag och i början av augusti flyttade vi ihop i den gulligaste lilla lägenhet. Han hade redan börjat prata om äktenskap och jag var så lycklig, fullkomligt säker på att jag hade funnit min utvalde.

Där ingressen är dramatisk är detta avsnitt närmast jolmigt idylliskt med alla positivt laddade ord: så bra mellan oss, glädjebudet, gulligaste lilla lägenhet, äktenskap och kanske mest iögonfallande, min utvalde. Orden är inte endast positivt laddade, många av dem befinner sig också på en helt annan stilnivå än orden i föregående stycke. Min utvalde var 1969 sannolikt ännu mer omöjligt än det är i dessa dagar. Däremot är det faktum att fästmannen "redan" hade börjat prata om äktenskap när flickvännen sedan en tid är gravid, mer typiskt för tidpunkten då berättelsen trycktes. Notera förresten prata -- 1969 hade det ordet ännu inte ersatt tala i så stor omfattning som idag, och prata och gulligaste bryter den eljest lite högtravande stilnivån i det avsnittet. Desto mer klichéartat idylliskt är att förlovningen ingås på midsommarafton. Kontrasten mellan första och andra utgången bidrar alldeles säkert till att stimulera läsarens intresse och är en av textens främsta (stilistiska) förtjänster.

Den bild man får av Marie i detta senare avsnitt utgör basen för läsarens uppfattning om den unga kvinnan. Det rasande utbrottet i ingressen kan inte i någon högre utsträckning förändra bilden av en synnerligen alldaglig, konventionell, närmast lite pryd person. Läsaren måste dock göra sig beredd på en prima överraskning vad det gäller. Vi kommer till det efter en liten exkurs.

Exkurs: Utkast till teori om beräkning av stilistisk effekt

Om vi antar att styrkefaktorn i ords stilvalör kan nå upp till ett visst mått och om vi här för exemplifieringens skull antar sätter detta mått till 5, skulle väl ord som gränslöst och måttlöst nå upp till denna högsta grad. Förbannad kan ha olika grad av styrka i olika kontexter -- här föreslår jag 4.4

Effekten av denna kombination i texten bör möjligen inte beräknas som summan av de tre ordens intensitetsgrad utan som en funktion; stilvalörens totalsumma för uttrycket gränslöst, måttlöst förbannad skulle i så fall bli inte 14 utan 100 (se också översikten strax nedan). Men parametern och de siffror som jag laborerar med här är inte endast preliminära, de saknar också (ännu så länge) teoretiskt/empiriskt fundament och måste betrakats som en hypotes, men en hypotes som förefaller mig vara väl värd att prövas!5

Parametern måste således anpassas och modifieras utifrån de kollokationsregler i språket som styr intensitetsförhållandet mellan bestämning och huvudord. Ett exempel: i en artikel i DN den 30.10.88, "Snaska, snusk, skvaller" förekommer följande uttryck:

Det tycks man åtminstone mena på Norstedts förlag som nyligen gett ut en mycket gemen och infam biografi om John Lennon

Mycket förefaller mig vara för svagt för att kunna tjäna som bestämning till så starka ord som gemen och infam. Slutsatsen är att det krävs en viss balans i styrkegrad mellan bestämningsordet och huvudordet. Ett mycket starkt huvudord kan endast förstärkas av ett bestämningsord som har ungefär samma eller starkare intensitetsgrad. Man kan således vara mycket ledsen men knappast mycket förtvivlad; inte heller kan något vara mycket avskyvärt. Eftersom intensitetsgraden är så hög i förtvivlad och avskyvärd fordrar sådana starka ord ett starkare bestämningsord som enormt. Om mycket starka ord ska förstärkas och man vill undvika mycket starka bestämningsord, kan man i stället använda en "förstärkande försvagare" eller rentav en negation + svag, negativ bestämning för att uppnå en ironisk förstärkning: ett försvagande ganska i kombination med gement betyder mer gement än gement; på samma sätt är den som är inte så lite förbannad mer förbannad än den som bara är förbannad.

Översikt över stilvalör och effekt hos ord och uttryck i textens två första stycken

STYRKA AKTIVITET VÄRDE EFFEKT

förbannad 4 / -4 -4
gränslöst 5 / / 5
måttlöst 5 / / 5

gränslöst,
måttlöst förbannad 100 / -100 100

kastade (handväskan) 2 3 /
kastade in en växel 3 4 / 12

rasande 4 3 ? 12
rasande fart 4 5 / 20


"hade varit så bra" / / -3 6 -3

förlovning / / +1
förlovning vid midsommar / 1? 1 -17

glädjebudet / / +3 -38

gulligaste -19 / +2 -2
gulligaste lilla (lägenhet) -2 / ? -2 ?

äktenskap / / 2 -210

min utvalde 2 ? 2 -4

*

Tredje till och med sjunde avsnittet

Efter dessa två inledande utgångar följer själva berättelsen. Det följande avsnittet handlar om det party som kommer att spela en stor roll i berättelsen, till vilken Maries bästa väninna Annika har inbjudit:

Hon fyllde år och skulle ha ett party som sent skulle glömmas. Påstod hon. Om hon bara hade anat hur rätt hon skulle få. Jag svarade henne att jag skulle försöka övertala Bengt att följa med.

Stilistikern ställer sig här frågorna varför "Påstod hon" är utbrutet och varför det alls finns med.11

Jag är rädd att det inte finns något bra svar på någon av frågorna utan att vi här står för den första av textens oförklarliga element. Mycket viktig är däremot bilden av Bengt som uppstår genom att Marie anser sig behöva övertala honom att följa med på ett party. Läsaren får ju ett intryck av att Bengt inte gillar att gå ut. När Marie emellertid i nästa stycke berättar att de är bjudna blir Bengt "eld och lågor direkt". Vi får således inte vårt intryck av Bengt som huskatt bekräftat, och står inför inkonsekvens nummer två.

Den passus som nu följer är själva triggern, den utlösande faktorn, för hela novellen. Marie meddelar att de infann sig hos Annika på lördagen något försenade:

Det var nära att vi inte kommit alls för tidigare på dagen hade vi åkt ihop om någon småsak och ingen av oss hade just gjort något för att vi skulle bli sams igen, snarare tvärtom. Hur som helst, hos Annika var det ganska mycket folk och så där allmänt klackarna i taket.

Här står vi inför antingen ytterligare en inkonsekvens eller en psykologiskt realistisk insikt att även idylliskt lyckliga människor kan ryka ihop och att vi är så funtade att vi ibland vill leva ut grälet till dess bittra slut. I vart fall är det faktum att ingen av dem gjort något för att de skulle bli sams det första ledet i den orsakskedja (i vart fall enligt texten) som leder till att ett barn omkommer. På festen är det "så där allmänt klackarna i taket" slår Marie fast med en kliché som hon av någon anledning har försett med bestämningen "så där allmänt", vilken enligt min mening knappast fyller någon som helst funktion. Desto mer iögonfallande är fortsättningen:

Vi hann knappt komma innanför dörren förrän ett praktfullt exemplar av det motsatta könet kom och bjöd upp mig. Jag kunde inte låta bli att ge Bengt ett triumferande ögonkast innan jag följde med killen. Där kunde gott Bengt sitta och tjura, jag tänkte i alla fall ha kul. Jag fick ett mördande ögonkast tillbaka.

Det som här slår läsaren med förfärande brutalitet är Maries beskrivning "praktfullt exemplar av det motsatta könet", vilket ju ger en mycket tydlig bild av hingst genom objektifieringen (exemplar), bestämningen praktfull och framför allt betonandet av könet. Läsaren hukar sig och undrar vad det har blivit av den gulliga flickan i andra utgången. Vi ser i avsnittet också ytterligare ett exempel på Maries förkärlek för ordagrann upprepning: hennes triumferande ögonkast besvaras av Bengts mördande ögonkast. När Marie i nästa utgång tittar sig runt och inte kan finna Bengt, går och pratar med Annika och sedan ännu en gång förgäves "tittar sig runt" efter Bengt, ja då börjar läsaren misstänka att tekniken med upprepning måhända inte i första hand bottnar i en estetisk vilja utan i stilistisk slapphet.

En flicka ser underligt på Marie och berättar att Bengt är uppe i sängkammaren. Hur hon kan veta det (såvida inte sängkammaren är det enda rummet en trappa upp) är måhända inte lika viktigt som Maries reaktion: "Jag kände hur det knöt sig i magen på mig" berättar Marie innan hon springer upp till övervåningen. Att Marie inte lyckas få ihop någon mer originell metafor för sin känsla är förklarligt: vi är dåliga på att beskriva våra känslor.12

Marie rusar uppför trappan och slänger (nu för tredje gången i texten) upp dörren till sängkammaren. Det hon får se bekräftar hennes värsta misstankar: "Bengt i en annan kvinnas armar". Här har vi lämnat realismen med det praktfulla exemplaret bakom oss och befinner oss i 1800-talets nyckelhålsroman. Läsaren får själv fylla i vad metonymin egentligen skall stå för. Mot slutet av texten noterar Marie att Bengt är en man "som bedragit mig med så fruktansvärda följder", vilket innebär att misstankarna går i en viss riktning.

Resten av texten

De fruktansvärda följderna är följande: när Marie har sett Bengt i den andra kvinnans armar rusar hon ut i bilen. Här hör det avsnitt som utgör textens ingress hemma. Halvt förblindad av tårar styr Marie "västerut genom stan". Efterhand byts hennes ilska ut mot förtvivlan: "Bengt, hur kunde du? stammade jag gång på gång fram för mig själv, utan att kunna vänta något svar. [---] Gatubelysningens reflexer mot den regnvåta asfalten var hårda och skoningslösa där de kastades mot mitt ansikte. Jag trampade gasen i botten". Gatubelysningens reflexer förefaller mig vara en filmisk schablon och "västerut genom stan" en mer amerikansk än svensk formulering (jfr go west). Bortsett från dessa randanmärkningar förekommer här textens enda ställe där perspektivet inte till etthundra procent är den berättande Maries eget: i den filmiska schablonen har kameran flyttats ut från Marie. Hade perspektivet kvarhållits skulle hon istället rapporterat om hur gatureflexerna kändes när de kastades i hennes ögon. Som formuleringen nu ser ut förstärker den det filmiska. En återgång till Maries perspektiv följer emellertid redan i nästa utgång med i och med Maries "överkänsliga ögon"; texten har tagit ett språng framåt i tiden:

Jag vaknade upp med en brinnande huvudvärk. Min hjärna registrerade i sitt omtöcknade tillstånd knappt mer än att allt var vitt och att en liten lampa sände sitt koncentrerade ljus rakt i mina just då överkänsliga ögon.

Till de tekniska företräden texten har hör en viss dramatisk koncentration: att platsen för uppvaknandet är ett sjukhus framgår av att allt är vitt och den bestämda formen på doktorn som uppträder. Nästa dag får Marie veta att hon har kört ihjäl en liten pojke som hade gått på vägrenen utan reflexer "och mött sitt öde då jag skulle köra om honom". Läsaren väntas här anta att Marie -- trots att hon var "halvt förblindad" -- skulle ha sett pojken om han bara hade haft reflexer. På det sättet hamnar åtskilligt av skulden på den lille pojkens reflexlösa axlar. Men Marie upplever ändå sin skuld: "En sak brände sig i alla fall fast i mitt huvud. "Dödat ett barn" ekade det hela tiden i min hjärna." Även nästa dag, då hon är klar i huvudet, reflekterar hon över att hon har dödat ett oskyldigt barn, bara för att hon varit så förtvivlad över Bengt.

Jag hade dödat en liten pojke. Bara för att jag var så förtvivlad över Bengt hade jag dödat ett oskyldigt barn. Det var som om någonting dog i mig just då. Någonting vitalt, Jag var fullständigt apatisk, kunde inte känna varken ånger eller skuld, förtvivlan eller hopplöshet, allting var bara en värkande tomhet.

Det aningen löjeväckande i det vitala som har dött kompenseras i någon mån stilistiskt av rytmen i "kunde inte känna varken ånger eller skuld, förtvivlan eller hopplöshet" och ytterligare en upprepning, som dock är verkningsfull (dödat en liten pojke -- dödat ett oskyldigt barn) .

När Bengt dyker upp senare på dagen med en blomsterkvast "släpper det loss" och allt ska bli bra mellan dem igen. Men knappt har Bengt gått, inser Marie att hon "aldrig skulle kunna leva med Bengt igen":

Först när Bengt hade gått förstod jag att jag inte hade gjort rätt. Jag skulle aldrig kunna leva tillsammans med Bengt igen, skulle aldrig kunna föda hans barn. Inte efter det som hänt mellan oss. Det blev en mycket lång eftermiddag innan jag somnade igen.

Redan i nästa mening får hon (ganska praktiskt) missfall:

Dagen därpå fick jag missfall. Nu fanns det inga band som höll mig fast vid Bengt längre. Jag kän de att ingenting skulle kunna få mig att gå tillbaka till honom.

Den enda kommentaren hon yttrar om missfallet rör som vi ser hennes relation med Bengt. Men när Bengt kommer tillbaka dagen innan Marie ska skrivas ut -- denna gång med ett stort fång rosor -- har hon ändå ändrat sig:

Det var dagen innan jag skulle skrivas ut som Bengt kom igen. När jag såg honom stå i dörren med ett stort fång rosor visste jag att jag aldrig skulle kunna göra slut med honom, aldrig kunna tala om för honom att vårt barn inte fanns mer. Jag försökte av hela mitt hjärta, men det gjorde så ont i mig att jag bara inte kunde. Samtidigt visste jag att jag aldrig skulle stå ut ett helt liv tillsammans med en man som bedragit mig med så fruktansvärda följder. Jag kommer och hämtar dig så snart du är utskriven, avgjorde han. Jag tittade ned i golvet, vågade inte möta hans blick.Det blir inte förrrän i övermorgon, ljög jag.

Här ligger bara en futtig rad mellan vissheten om att Marie aldrig kan göra slut med Bengt och samma visshet att hon aldrig skulle stå ut med ett liv tillsammans med honom. Tala om rov för stridiga känslor! I detta avsnitt finner vi också skulden till "brottet" slutgitigt lagd på Bengt: barnets död är förorsakade av Bengts "otrohet". Visserligen är dödsfallet snarare en olyckhändelse,13

och om det inte är en 100%-ig olyckshändelse så ligger ansvaret för den -- trots avsaknaden av reflexer -- alldeles otvetydigt på Marie. Det förefaller mycket sannolikt att den sinnesstämning av vankelmod som Marie ger uttryck för kan förstärka identifikationen hos stora grupper av den tänkta läsekretsen. Denna egenskap i texten vore gynnsam om textens "budskap" inte vore direkt omoralisk. Vi har ju sett hur Marie projicerar ansvaret för olyckan på Bengt och att hon inte ett ögonblick reflekterar på sin egen roll i olyckan och det som föregår den. Hon har inte gjort något för att rätta till missämjan om den lilla småsaken Bengt och hon har "åkt ihop" om, och det är ju sannolikt hennes triumferande ögonkast när hon blir uppbjuden av det praktfulla exemplaret som i sin tur får Bengt att kasta sig i en annan kvinnas armar. Genom att detta inte ens antyds i texten gör den grovt oetisk och genom att berättarperspektivet upprättar läsarens empati med "Marie", så att läsaren uppfattar hennes attityd och beteende som naturligt och därigenom efterföljansvärt gör Otro födde brott till en farlig text.

Slutet

Efter detta avsnitt förflyter åter en tid och i nästa stycke befinner vi oss i nutid. "I går fick jag ett brev" meddelar Marie. Hon har blivit kallad till rättegång i sin förra hemstad angående trafikolyckan. Hon har nämligen, efter att ha blivit utskriven från sjukhuset, samlat ihop sina ägodelar, tagit med sig sin bankbok och flyttat norrut. Här frågar sig läsaren förstås varför det har kommit till åtal och varför Marie särskilt poängterar att hon tog med sig sin bankbok. Något annat hade ju faktiskt varit egendomligt, och enligt Grice's principer om relevans14

borde denna handling ha alldeles särskild vikt. Det har den dock knappast, och påpekandet måste klassificeras som en av textens inkonsekvenser. Att det var andra tider 1969 bevisas av att Marie fick jobb ganska fort. Vad för slags jobb det rör sig om anges inte, och den mycket ospecifika bilden av Marie förstärks. Avsikten med denna synnerligen otydliga beskrivning kan vara önskemålet om att alla läsare och inte minst läsarinnor skall kunna identifiera sig med Marie. Vi kan notera det diffusa "min hemstad" och det inte mindre otydliga "norrut".15

Något oväntat har Marie "nästan glömt Bengt", men hon vet att han kommer att närvara vid rättegången och hennes enda hopp är att kunna vara stark och inte falla för Bengts böner. I textens sista skälvande rader får vi så ytterligare information om Bengt:

Hur domen blir struntar jag i, huvudsaken är att jag kan vara stark och inte falla för Bengts böner. Ett äktenskap oss emellan skulle vara dödsdömt från första stund. Men jag har aldrig haft ork att säga emot honom, han har en nästan hypnotisk makt över mig. Men jag måste stå emot honom. Förr kan jag inte starta ett nytt liv.

Man kan nog tycka att upplysningen om den hypnotiska makten kommer i senaste laget, och den är väl inte heller särskilt konsekvent med Maries skiftande inställning till Bengt under sista delen av novellen, där någon hypnotisk makt inte förekommer.

Komposition och motiven utsträckning i antal rader16

Men att det är förhållandet till Bengt som är textens dominerande tema får vi en bra bild av i översikt över kompositionen i novellen. Här har jag framställt novellens fabel, dvs de imaginära hädelserna i den ordningsföljd de skulle ha utspelats efter i verkligheten. Under de olika momenten har jag angivit i grova tal det antal rader som motivelementet behandlas på:

säga
berätta neutrala
meddela
nämna

konstatera
visa sanna
intyga

tillstå
medge sanna men obehagliga
erkänna

försäkra
hävda
påstå tvivelaktiga
göra gällande


12 Den som vill veta hur det trots allt kan gå till rekommenderas Stig Dagermans Att döda ett barn, som har en viss motivisk likhet med den text vi här diskuterar.

13 Novellens titel förklaras väl av att "Otrohet ledde till en olyckshändelse" knappast är någon fångande rubrik.

14 Se Paul Grice, "Logic and conversation" i Cole & Morgan, eds., Syntax and semantics 3. Speech acts 1975. För diskussion av relevansbegreppet se exv. Dan Sperber & Deirdre Wilson, Relevance. Communication and cognition. Oxford 1986.

15 Liksom det tidigare kommenterade "västerut" är detta med största sannolikhet en osvenskt sätt att beskriva en flyttning till exv. Norrland. Misstanken att texten kan ha en amerikansk förlaga förstärks här,

16 Här avses rader i originaltypografin.

Startsida