Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Det var så länge sedan som jag skrev i dig och allting känns så overkligt. Tredje världskriget är slut. Visst låter det konstigt. Och jag som trodde att det aldrig skulle kunna bli ett nytt världskrig. Och när det väl skedde så har allt känts så overkligt att jag först nu, när allt är över, har börjat förstå att vi har haft ett krig. Allt är över, skriver jag. Men det är nu allting börjar. Nästan alla människor är döda. Det ligger en fruktansvärd lukt över hela Göteborg. Stadens centrum skulle jag inte ens vilja gå nära. Om det luktar så mycket som det gör på Guldheden, hur mycket luktar det då inte i stadens centrum? Det finns ingen mat. Om man nu inte skulle ge sig på att äta lik. Det finns de som har gjort det. Människor har tagit tag i ruttnande lik och släpat dem med sig. För att begrava sina anhöriga. Det var det svar jag fick när jag fick se att min alkoholiserade granne släpades bort. Så länge han levde så hade han inga anhöriga, vad jag vet. Vem orkar tänka på anhöriga? Alla är ändå döda. Och det finns ingen mat.

Hur har vi överlevt det här året? Jag kan inte förstå det. När kriget började. Det var ingen som fattade nånting. Jag tror de flesta reagerade som jag. Man blev passiv på nåt sätt. En förlamande trötthet och skräck grep tag med sina isiga fingrar och kramade mitt inre. Jag låste in mig i lägenheten och väntade. Det förra världskriget måste ha varit mer konkret. Då fanns det bomber som rev ned och förstörde hela hus. Folk gömde sig i skyddsrum, tunnelbanor.. Hur kunde man skydda sig mot det här kriget. Allt var så tyst. Inga bomber som rev hål på tystnaden och slet med sig offer och byggnader. Allt har varit så tyst. Människor har bara ramlat ner och dött. Rykten har gått om epidemier och olika farsoter som har skapats för att hela städer ska dö ut. Det började med att alla i Stockholm dog. Vad ska jag säga? Det var så svårt att tro att kriget hade börjat. Förvirringen var stor. Varför börja med Sverige? Vem låg bakom? Var det en terrorattack? Ingen förstod nånting. Jag började stänga in mig i lägenheten. Tänk, jag som aldrig hade sett ett lik, förutom på Eurovisionen förstås. Plötsligt hittade man döda människor överallt. Äldre, barn, vuxna, kvinnor, barn, även djur. Jag slutade att släppa ut katterna. Simson protesterade naturligtvis. I början krafsade han på dörren varje dag och gnydde. Till slut blev jag vansinnig på honom och gav honom en klatsch så att han åkte genom rummet. Jag vet. Jag är hemsk. Men jag orkade bara inte. Livet kändes bara som ett fruktansvärt helvete och det blev inte bättre för Simsons förebrående jamande. Simson kröp ihop och morrade mot mig. Sen tog han till flykten under soffan

30 januari 2050

Kära dagbok!

Jag slutade lite abrupt förra gången. Jag vet! Men jag kände mig så trött och ledsen. Idag har jag ätit mat. Det känns helt otroligt att jag kan skriva den meningen. Och hur har detta nu kunnat ske. Jo. Jag gick ut och plockade in ett delikat lik och så.. nej jag bara skämtar. Det började med att Leif och jag bråkade. Vi var båda två hungriga till döds. Enda anledningen till att vi har överlevt så här långt är att vi har lagrat upp mat hemma. Helt vete, mjöl, konserver, torrmjölk, torkad frukt, o.s.v. Egentligen är det själviskt att vi har behållit all maten för oss själva och inte delat med oss. Men allting blev så konstigt. Jag låste in mig i lägenheten och efter ett par veckor följde Leif mitt exempel. Vi har suttit här. Passiva, skräckfyllda. Ibland har jag tittat ut genom fönstret och tänkt att allt ser ut som vanligt. Det var tills jag en dag såg grannen ligga död på gården. Han låg där inte länge. Kanske en dag eller så. Och så blev han bortsläpad av två personer. Det var länge sen som jag hade sett nån person, vare sig död eller levande, förutom Leif då. Jag öppnade balkongdörren och ropade till dem. Faktisk kommer jag inte alls ihåg vad jag sa. Men de verkade inte speciellt intresserade. Från fjärde våningen så ser man inte riktigt människors ansikte. Ändå så har jag nåt slags minne inpräntat att jag mötte deras blickar. De tittade slött på mig. Precis som om de hade varit nån slags vandrande lik. Blicken var död. Jag kände att de var precis som de patienter som jag hade haft på mentalsjukhuset, de somrar som jag hade jobbat där. Vi är alla vansinniga. Hur kan man vara annat? Hela världen är ju sjuk.

När liket hade försvunnit från gården var allt sig likt igen. Okej. Det fanns inga lekande barn på gården. Inte heller mammor, eller pappor eller dagmammor. Men på vintern så är det inte alltid barn ute. Jag råkade säga till Leif att allt kändes som vanligt när man tittade ut på gården. Det enda jag saknade var katterna. Det hade varit så många katter på gården. Nu var det helt tomt. Jag frågade Leif om han trodde att alla katterna hade dött av farsoten eller om människor hade ätit upp dem. Leif tittade på mig länge.

- Leila, sa han. Vi måste äta upp katterna.

-Men det finns ju inga, säger jag spontant. Men innerst inne förstår jag vad han menar.

-Leila.. Han lägger händerna på mina axlar. Det är menat som en gest av ömhet, men jag känner mig fångad.

-Le.. Nej, säger jag häftigt. Det är mina barn. Ät upp din Simson om du vill, men Mjaina låter du bli. Hon är min katt.

- Vi måste ta bägge två. Frågan är bara vilken vi ska börja med.

Vi drar lott. Jag känner att jag mår illa. Inte mår jag bättre heller när lotten faller på Mjaina.

-Jag vill inte, jag kan inte. Det går inte. Jag känner hur det svindlar för ögonen. Kanske är det hungern. Det känns som om jag har bly i benen. Ändå säger jag att vi måste gå ut på gården och leta. Kanske finns det en katt ändå. Jag kan tänka mig att äta kattkött. Jag kan nog äta människa också. Men inte Mjaina.

Vi sätter på oss och går ut. Leif är tyst. Vi orkar inte prata. Jag förstår inte hur vi ens orkade gräla. Gården är stor och består att ett bergigt skogsområde. Vi letar överallt. I bergsskrevor, på villatomter i området bredvid, överallt. Jag orkar inte längre. Det svartnar för ögonen och jag känner att jag faller. Jag vaknar upp och ser att Leif står böjd över mig.

- Du måste orka gå hem. Jag orkar inte bära dig. Jag reser mig upp. Famlar. På nåt sätt tar vi oss hem. Jag svimmar i trapphuset. Nästa gång jag vaknar ligger jag på madrassen. Jag är hemma. Leif har gjort nån mat till mig. Jag äter. Det smakar vidrigt.

- Vad är det?

- Det är katt...mat.

Jag känner att det isar inombords. Tänk om det hade varit kattkött - Mjaina.

- Leif, säger jag. Leif. Kan vi inte bara slänga ut katterna och äta upp deras kattmat?

Jag vet redan hans svar innan han har sagt det. Varför ska vi själva svälta, överleva ytterligare några dagar på kattmat och sen äter någon annan upp katterna.

-Vi kan väl släppa dem i botaniska trädgården, i urskogen. Jag begär mycket. Jag vet det. Och konstigt nog går Leif med på det.

Efter ett par dagar känner jag mig mycket bättre. Vi har levt på helt vete och kattmat. Faktum är att jag har börjat vänja mig vid smaken. Det är nästan delikat.

Vi går sakta vägen till botaniska. Katterna följer med som små hundar efter oss. Eftersom det inte går några Eutos på vägarna längre så går det bra att gå hela vägen till Botaniska, på alla vägar, med katterna fritt springande efter.

Matrimony

One I will love and

One it will be

One who will love the total me

Lifelong as a vision

of a ship which sail

but like a ship it´ll be no jail

Joy is something we´ll have together

sorrow is something we´ll also share

And in life we´ll walk together

on the road without no fear

I´ll never look at any other man

and I`ll trust you - I know that I can

We are friend, we´ll always be

We are two, but yet we´re One - you see

I know fate meant - You and Me

Love is beautiful

Love is blind

Love is free

Oh, how painful a love can be

How deep - How high

it can never tie

True love is always free, beautiful, blind and somtimes painful

but never grey

It costs a lot, but I can never say

"better never to love"

co´s then - without loving - my life has never existed.

You´re my lover - what can I say?

You´re my man - please don´t go away

You´re my son - then weep a little

Yoy´re my friend - we´ll smile and giggle

You´re my father - you hold me tight

Whatever you are - it´s alright, alright

Kära besviken hyresgäst!

Vi har talat med våra kära kissar om deras dåliga uppträdande vad gäller att förrätta sina behov. Självklart har vi kattoalett hemma som de kan förrätta sina behov i. Tyvärr så går det inte att tala reson med dem. De säger att de är självständiga varelser som gör vad de behagar. De kan verkligen inte jämföras med (ve, detta hemska ord!) hundar, som kan läras till vett och etikett. Jag måste säga att vi är djupt besvikna på våra små älsklingar, för de har dessutom mage att påstå att vi inte äger dem, utan att vi är deras människor. Sådana är villkoren för alla stackars kattägare. Som en liten tröst kan jag ändå nämna att en av våra katter nämnde att de visst är till glädje för barnen på gården. "Barnen leker med oss och vi går tålmodigt med på deras lekar. Jag har till och med stått ut med att få åka rutschkana med barnen och fastän jag avskydde det så inte så mycket som morrade jag åt barnen. Detta trots att jag hade god lust att ge skit... ops förlåt ... den underbara lilla flickan en liten hm. klapp med tassen. Förutom att glädja barnen så är jag också till stor glädje för äldre, många gånger mycket ensamma människor. Tänk vilken stor glädjekälla jag är ändå. Och tänk på att vi katter håller borta möss, råttor, sorkar och andra stekar, vad ni människor kallar ohyra. Min matte har berättat för mig att vi katter för länge sedan, under någonting som kallas för medeltiden, ansågs vara utav djävulen. Detta gjorde att nästan alla katter mördades. Och vet ni vad. Bara för att det nästan inte fanns några katter kvar då så fick alla stekar, jag menar råttor härja fritt. Och de råttorna förde med sig digerdöden, vilket gjorde att nästan alla människor dog. Så vi katter vi behövs. Både för något som matte kallar för jämvikten i naturen och för att vi skänker en sådan glädje till människor. Vet du vad förresten. Jag är, som du nog har förstått, en vääldigt klok, vacker (fast det hör inte hit förstås) och snäll katt. Så nästa gång som du träffar mig så får du gärna kela med mig. Om du gör det så kommer du snart att märka att du kommer att känna nånting alldeles speciellt runt hjärttrakten. Matte kallar det kärlek, och du kommer att känna dig som en lyckligare människa - bara p.g.a. mig. Bra va! Mjau, Mjau "

Liten, men inte sliten

Så säger jag till dig

När sorgen fyller helt din kropp

Så liten och så utan hopp

Men liten du ska veta detta

Att mammas lilla goa hjärta

Du har ju livet framför dig

Så ren så ny så stark så vig

Ja, andas tillförsiktens glädje

Att livet står ju för din port

Och mamma har ju allting gjort

Så vis är mamma men så sliten

Men du, du är ju bara liten.

Giftsekten

Utmärkande för sekten är att sektmedlemmar sprider gift till sin omgivning. Minst 50 ämnen antas eller vet man innehåller cancerogena ämnen. Med sitt gift orsakar de även värnlösa spädbarns död.

I sektmedlemmarnas spår finns en utbredd kriminalitet; allt ifrån smuggling till mord. Sekten har idag framför allt sin utbredning i u-länder och hos socialgrupp 3. Människor luras genom glamourösa löften av sektledare som tjänar miljarder på att locka nya rekryter till att ansluta sig till en sekt som de sedan inte kan befria sig från. Hälften av sektmedlemmarna dör en förtidig död p.g.a. sitt medlemskap i sekten.

Sektmedlemmarna åtnjuter en särställning i samhället och på flertalet restauranger och inneställen reserveras särskilda platser åt sektmedlemmarna. Andra privilegier som sektmedlemmarna åtnjuter är att vid flera tillfällen på betald arbetstid få gå ifrån sitt arbete för att kunna utföra de ritualer som ett medlemskap i sekten innebär. Framför allt är det gemenskapen med andra sektmedlemmar som lockar nya rekryter. Detta tillsammans med det faktum att framför allt yngre sektmedlemmar åtnjuter statusen att betraktas som "tuff" i omgivningens ögon. Sektmedlemmarna åtnjuter också tillsammans med en annan stor sekt sjukvård till ett värde av 20% av den totala sjukvårdskostnaden.

Sektledarna håvar varje år in tusentals kronor från varje enskild hängiven medlem. Sektmedlemmarnas barn, som kanske inte alltid går i föräldrarnas fotspår genom att själva gå med i sekten, får ofta men under sin uppväxt i form av luftrörsproblem och astma.

För en del sektmedlemmar är denna sekt också inkörsport till en annan och t.o.m. farligare sekt. Denna farligare sekt kan i likhet med giftsekten betraktas mer som ett businessföretag än en religion. Efter vapenindustrin är den farligare sekten den största miljardindustrin i världen.

Har du någonsin mött någon företrädare för denna sekt??

Deras motto är: "Jag kan sluta, men jag vill inte."

Freden är hotad

Duvorna skjuts

Här strax under ditt fönster

Ligger i blodpöl stilla och död

Duvan där livet nyss levde och sjöd

Här strax under ditt fönster

Suttit på din balkong

Skitit väl där nångång

Här ska va rent och städat och fint

Tanterna argt skanderar

Ingen duva på min balkong

De har ju ingen fågelsång

Bara ett kutter om kärlekens gång

Freden är hotad

Människor skjuts

Fjärran i TV-rutan

Ligger i blodpöl stilla och död

Människan där livet nyss levande sjöd

Fjärran i TV-rutan

Tänk om de suttit på min balkong

Du givit kaffe med påtår nångång

Här ska vi solidariska vara

Tanterna suckar och stänger TV:n bara

Deras krig är en främmande sång

Men människans ondska är livets gång

Song of myself

I celebrate myself,
And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.

I loafe and invite my soul,
I lean and loafe at my ease observing a spear of summer grass.

My tongue, every atom of my blood, formed from this soil, this air,
Born here of parents born here from parents the same, and their parents
the same,
I, now thirty seven years old in perfect health begin,
Hoping to cease not till death.

Creeds and schools in abeyance,
Retiring back a while sufficed at what they are, but never forgotten,
I harbor for good or bad, I permit to speak at every hazard,
Nature without check with original energy.

Walt Whitman

http://www.liglobal.com/walt/songofmyself/

A new perspective

The little cares that fretted me,

I lost them yesterday

Among the fields above the sea,

Among the winds at play

Among the lowing of the herds,

The rustling of the trees,

Among the singing of the birds,

The humming of the bees.

The foolish fears of what may happen,

I cast them all away

Among the clover-scented grass,

Among the new.mown hay;

Among the husking of the corn

Where drowsy poppies nod,

Where ill thoughts die

and good are born,

Out in the fields with God.

Elisabeth Barrett Browning

Promise yourself

to be so strong that nothing can disturb your peace of mind

to talk health, happiness and prosperity to every person you meet

to make all your friends fell that there is something in them

to look ath the sunny side of everything

and make your optimism come true

to think only of the best, to work only for the best and expect only the best

to be just as enthusiastic about the success of others as you are about your own

to forget the mistakes of the past and press on to the greater achivements of the future

to wear a cheerful countenance at all times and give every living creature you meet a smile

to give so much time to the improvement of yourself that you have no time to criticize others

to be to large for worry, to noble for anger, to strong for fear and to happy to permit the presence of trouble

Kristone

Till minne av syster Wiscombe

Footprints in the sand

One night I dreamed I was walking Along the beach with the Lord. Many scenes from my life flashed across the sky. In each scene I noticed footprints in the sand. Sometimes there were two sets of footprints. Other times there were one set of footprints. This bothered me because I noticed that During the low periods of my life when I was Suffering from anguish, sorrow, or defeat, I could see only one set of footprints, So I said to the Lord, "You promised me, Lord, that if I followed You, You would walk with me always. But I noticed that during the most trying periods Of my life there have only been One set of prints in the sand. Why, When I have needed You most, You have not been there for me?" The Lord replied, "The times when you have seen only one set of footprints Is when I carried you."

Mary Stevenson

http://www.foot-print.com/ts

http://deseretbook.com/products/2948629/index.html

Solsång

Allsmäktige gode Herre i höjden

din är lovsången, äran och fröjden

och all välsignelsen. Dig allena

tillkomma de, du Allrahögste,

och ingen man är värdig att dig nämna.

Lovad vare du, Herre, för alla dina skapade verk

och särskilt för herr broder solen

som gör dag och med honom ger du oss ljus.

Och skön är han och strålande av stor klarhet

och får av dig sin mening, Allrahögste.

Lovad vare du Herre, för syster månen och stjärnornas skara,

på himlen har du byggt dem kostbara och älskliga och klara.

Lovad vare du, Herre, för broder vinden

och för luften, molnig och ren, och allt slags väderlek,

varmed du ger dina varelser uppehälle.

Lovad vare du, Herre, för syster vattnet

som är mycket nyttigt och ödmjukt och kyskt och dyrbart.

Lovad vare du, Herre, för broder elden

med vilken du upplyser natten,

och han är grann och munter och sund och kraftig.

Lovad vare du, Herre, för vår syster moder jorden

som livnär och leder oss

och alstrar allehande frukter och brokiga blommor och gräs.

Lovad vare du, Herre, för dem som förlåta i din kärleks namn

och uthärda sjukdom och hemsökelse.

Saliga de som framleva i frid

ty av dig, Allrahögste, skola de krönas.

Lovad vare du, Herre, för vår syster den kroppliga döden,

som ingen levande människa kan undfly.

Ve dem som i dödssynd sina liv förspilla

och saliga de som dö i din mycket heliga vilja,

ty den andra döden skall icke göra dem illa.

Loven och prisen min Herre med tacksamhet

och tjänen honom i största ödmjukhet

Franciskus av Assisi

http://www.angelfire.com/ny/SaintFrancisWebring/

6. And God Said No

I asked God to take away my pride, and God said,
"No." He said it was not for him to take away, but for me to give up.
I asked God to make my handicapped child whole, and God said
"No." He said her spirit is whole, her body is only temporary.
I asked God to grant me patience, and God said,
"No. It isn't granted, it is earned.
I asked God to give me happiness, and God said,
"No." He said he gives me blessings; happiness is up to me.
I asked God to spare me pain, and God said,
"No." He said, Suffering draws you apart from worldly cares and brings you closer to me.
I asked God to make my spirit grow, and God said,
"No." He said I must grow on my own, but he will prune me to make me fruitful.
I asked God if he loved me, and God said, "Yes."
He gave me His only Son who died for me, and I will be in Heaven someday,
because, I followed him.
I asked God to help me Love others as much as He loves me, and God said,
"Ah, finally you have the idea."

Anonym

7. Ett barn

Ett barn som får uppleva kritik
lär sig att fördöma

Ett barn som får uppleva fientlighet
lär sig att slåss

Ett barn som görs till åtlöje
utvecklar blyghet

Ett barn som ständigt får uppleva skam
lär sig att känna sig skyldig

Ett barn som behandlas med tolerans
lär sig tålamod

Ett barn som får uppmuntran
lär sig förtroende

Ett barn som får beröm
lär sig att uppskatta

Ett barn som får lära sig rent spel
lär sig rättvisa

Ett barn som accepteras och möts med
vänskap lär sig att känna
kärlek i världen

Dorothy Law Nolte

8. Tankekorn

För att ha verklig behållning av glädjen behöver man någon att dela den med.

Mark Twain

Mycket få människor lever idag. De flesta förbereder sig för att leva i morgon.

Jonathan Swift

Kärleken ser inte med ögonen utan med själen.

William Shakespeare

Hur mycket oftare blir man inte stuken av en ros än bränd av en nässla.

Selma Lagerlöf

Det är klokt att veta vad du letar efter innan du börjar leta.

Nalle Puh

Hela världen är en rad underverk, men vi är så vana vid dem att vi kallar dem vardag.

H. C. Andersen

Man kan inte få allt man önskar sig. Var skulle man göra av det?

Steven Wright

En vän är den som vet allt om dig och ändå tycker om dig.

Elbert Hubbard

Bättre tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Konfucius

Det är aldrig för sent att bli den du skulle kunna bli.

George Elliot

Alla vill leva länge men ingen vill bli gammal

Benjamin Franklin

^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye

http://www.karinboye.se/verk/dikter/dikter/i-rorelse.shtml

DIKTLOGO.JPG (2700 bytes)

Svenska diktringen

[ Join Now | Ring Hub | Random | << Prev | Next >> ]

Diktringen

[ Join Now | Ring Hub | Random | << Prev | Next >> ]