Avgörandet

Avgörandet

Den nedtryckta, undanhållna vreden reste sig
Som en vulkan, som en källa
Flödade över, dränkte allt i sin väg

Ånger över alla tysta år
Då hon låtit sig kuvas
fick henes tunga att förlösas

Likt ett smattrande vapen var vältaligheten då hon sade sitt
Den häpna tystnade runt henne
De förvånade blickarna

Var välgörande för själen
Ett triumfens ögonblick
Deras ögon vidgades

Såg henne som om de aldrig sett på henne förut
Som en människa
Inte endast en användbar person

Såg på henne och lade för första gången
Märke till färgen på hennes hår
Tonen i hennes röst och den fasta blicken

De såg den raka ryggen och de säkra stegen
När hon vände dem ryggen
Och lämnade dem bakom sig