Konsert: Borås 3/10 1982

Den Farliga skönheten

... Djärvast ifråga om att med utsökta bilder till associativ musik inte bara visa skönhet utan att låta den gå över det passande, gnaga och tränga sig på tills den blev nästan smärtsam, var Max Käck i sitt bildspel Ditt Ansikte. Ja, det är befogat att tala om djärvhet, eftersom vi människor av någon anledning skyggar mera för skönheten än för något annat konstnärligt uttrycksmedel. Kanke är det banalt att visa att vi lyckats skapa en ful värld och att den orörda naturen är underbart vacker. Men nog tyckte jag att Max Käck nådde en bit längre än själva demonstrationen. ...

Rolf Haglund, Borås Tidning 4/10 1982

Konsert: Enköping 28/11 1982

Musik som ger hopp

... Främst var det programmets kvantitativa tyngdpunkt, Max Käcks 55 minuter långa "Nästan..." som rev publiken med sig. Och jag tycker också att det är anmärkningsvärt och omedelbart hänförande. "Nästan..." är en intensiv och stundtals rent överväldigande plädering för livet på jorden i bombens och gifternas tid. Och just formatet, den symfoniska bredden och mångfalden i detta verk nyanserar och berikar den lite enkelt hurtfriska utvecklingsoptimismen i Käcks programförklaring.

Men det är inte bara det. Käck är i besittning av en, tror jag, mycket ovanlig dubbelbegåvning just för bild och ljud. Oftast annars i sådana mixedmediaverk utgör det ljudmässiga och det bildmässiga två parallelle förlopp utan någon korrespondens sinsemellan värd att tala om. Så var det inte här. Man hade all anledning att tro på Käcks förklaring att det inte rörde sig om ackompanjerade bildsviter eller illustrerad musik: det hela är både tänkt och realiserat som en enhet, just en bild-ljudkomposition. Så kändes det också: Ljud utlöste bilder och bilder ljud, bilderna fick emotionell och värdemässig betydelse av musiken och musiken saklig konkretion och entydighet av bilderna. Jag tycker detta är ett verkligt betydande verk. ...

Runar Mangs, Dagens Nyheter 6/12 1982

Konsert: Enköping 28/11 1982

Käcks elektroniska bildspel en upplevelse

... Efter pausen kom Max Käcks musik- och bildspel Nästan... Och det var något helt annat! Första delen var ganska konventionell med "normal" musik, till stor del från en välspelad cello. ...

Bilderna och musiken kompletterade och förstärkte varandra. Det var inte fråga om musik satt till bild, eller tvärt om, utan om en helt genomarbetad komposition. Budskapet gick inte att ta fel på: vi måste styra "utvecklingen" åt ett annat håll. ...

"Datorer kan användas både till bildspel och kryssningsrobotar", sade Max Käck i diskussionen efteråt. Måtte det bara bli bildspel!

Artur R. Öjdahl, Enköpingsposten 30/10 1982

Konsert: Eksjö 29/11 1982

Annorlunda musik i Eksjö

... I Max Käcks avslutande stycke Nästan... symboliserade inte bara den mänskliga medmänniskan utan också det nära nog fullständiga blev kulmen på en rik och annorlunda musikkväll. Det stora antalet snabbt växlande bilder attackerades och ifrågasattes av ljuden av olika slag. Käck är också en skicklig instrumentalist både på cello, orgel och piano. Intrycket av en obändigt frambrytande vår med naturen, känslorna och färgerna undgick inte åhörarna. Enormnt många överväldigande bild- och hörselintryck höll spänningen på toppunkten stycket igenom. ...

Åke Sundstedt, Eksjö Tidning 1/12 1982

Konsert: Borås 8/10 2000

Max Käck - nytänd och angelägen

För en gångs skull gick alla framkörda reservstolar åt när Ny Musik på söndagen bjöd på tonsättarporträtt med och av Göteborgs-, numera Rävlandatonsättaren Max Käck, 50 nästa år.

Men han är en tillbakadragen man som nöjde sig med att presentera sig enbart med sin musik och buga sig - två gånger - först efter alla slutapplåderna. Av elva verk var tio uruppföranden.

Detta med tonsättarporträtt är en förträfflig sak. Också i musiken är det som när Picasso mötte primitiv konst. Se ett prov och du fattar ingenting. Se två och du märker skillnaden. Se tre och du är expert. Nu är vi alla, som var där, experter på Max Käcks musik - men också på musikerna som spelade den.

Det är något egendomligt med göteborgsk konstestetik. Vår huvudstad i väst är på sätt och vis också den östligaste. En speciell Västkustrealism tycks gå hand i hand med den konst vi mötte i öststaterna under diktaturens tid: den vänder sig till den enskilde, den talar alltid i små bokstäver, är likgiltig för ytliga effekter och bärs av medkänsla och allvar. Sån är också musiken, och så spelas den.

I Max Käcks musik renodlas dessa kvaliteter. Jag mötte honom en gång som vapendragare till svensk elektroakustisk musiks förste pionjär Rune Lindblad - som en apparaturens Sancho Panza som förtvivlat sökte ge viss ordning åt sin Don Quijotes grillfängeri. Men så insåg Käck att han måste stå på egna ben, läste musikvetenskap och filosofi - och tystnade i åtta års tid. Sen 1994 är han tillbaka, nytänd och angelägen.

Konserten varvade solostycken - vart och ett som psykogram kring instrumentets själ och personlighet - med ensemblestycken i kanonform. En enskild ställd mot en på olika sätt reglerad kollektiv samvaro alltså. Alla nedannämnda musiker gjorde storverk, smått kongeniala tror jag, och inför alla undrade jag hur Stockholmsmusiker agerat i samma roll. Om jag särskilt fäste mig vid det intensivt känsloladdade klarinettstycket Få av bilda, det ömsint trevande Varken eller allt för altflöjt, den kontrastrikt strukturerade Pianosviten och, alldeles speciellt tror jag, den hänsynslöst öppenhjärtiga Gitarrdagboken, så berodde det på att tillvänjningsproceduren vid det laget hunnit verka.

Enda återblicken på det förflutna, den i varje detalj laddade miniatyren Beröring för cello och piano från 1978, och enda djupdykningen i en mer sammansatt form, Ritornell för blåsare och slagverk - som gripande minnesverk över Göteborgskollegan Vladimir Kovar - reste båda nya förväntningar på en sällsynt sympatisk och mänskligt varm, och varsam, tonsättare av stor talang.

Rolf Haglund, Borås Tidning 10/10 2000

Konsert: Göteborg 8/11 2004

Både nytt och nygammalt

... Starkaste inslaget på konserten denna gång var nog annars Max Käcks Sonatkrans. Pianoduon orkade med att vänta ut varje klang i det fritt svävande rum där Käck placerat sina musikaliska linjer. Eftersom det inte fanns en antydan till otålighet i spelet, så lyfte följdriktigt linjerna varandra till en enda valvbåge av stor skönhet. ...

Håkan Dahl, Göteborgsposten 10/9 2004