Tretåig mås (Rissa tridactyla) - för första gången
påvisad häckande i Sverige
Av SVEN MATHIASSON
Den 13 augusti 1967 erhöll Naturhistoriska museet i
Göteborg en telefonförfrågan angående en säregen mås.
Den hade uppmärksammats på den lilla ön Nidingen utanför
Onsalalandet i Nordhalland, och enligt uppgiftslämnaren
uppehöll den sig trots den sena tidpunkten invid bo med
unge. Beskrivningen av ungen stämde med tretåig mås,
varför undertecknad påföljande dag efter kontakt med
fyrmästare V. SJÖSTEDT på Nidingens fyrplats beslöt att
söka kontrollera arttillhörigheten på ort och ställe.
Genom fyrfolkets välvilliga bistånd kunde jag också i
vackert väder, men i frisk vind ta mig ut till ön.
Ön Nidingen ligger 7 km från de sydligaste uddarna på
Onsala- landet och 5 km från den däremellan liggande
större Malön. Ön betecknas ofta såsom skär och dess
storlek är ej heller betydande, maxi- mala längden är
ungefär 1000 m och största bredden 3-400 m. Ön är
låglänt, den uppbygges främst av smärre och större
stenblock, svallgrus och sand samt klappersten.
Vegetationen består av den för det yttre havsbandets
västkustöar normala. Träd och buskage saknas. Den mest
storvuxna vegetationen utgöres av strandråg (Elymus
areanarius) samt kraftiga bestånd av strandkål (Crambe
maritima), samt strandaster (Aster Tripolium) och
marviol (Cakile maritima). Mycket vanliga är
skörbjuggsört (Cochlearia officinalis), gul fetknopp
(Sedum acre), gåsört (Potentilla anserina), mandelblomma
(Saxifraga granulata) samt gulkämpar (Plantago
maritima). På de mera höglänta ängarna växer allehanda
gräs och trift (Armeria maritima). En allmän beskrivning
över ön har gjorts i bokform (CARLSSON 1946).
På ön har Sjöfartsverket anläggningar i form av fyrar
och personal- bostäder åt fyrfolket. Två mäktiga fyrtorn
av äldre datum reser sig likt mäktiga fågelbergsklippor.
De senare erbjuder också den enda, men långsökta
likheten med ett atlantiskt fågelberg.
Detta till trots kunde snart efter ankomsten till ön
konstateras att måsen med unge verkligen var en tretåig
mås. Boplatsen utgjordes av ett sjömärke, vars
cementsockel gjutits på ett större stenblock. På en
avsats vid basen av sockeln låg boet (jfr Fig. 1-3). Det
mätte ca 10 X 30 X 45 cm. Det var byggt av gamla strån
från strandråg, blåstång och ålgräs. Dessutom var dess
inre »murat» på för arten typiskt sätt. Läget vätte mot
SSE. Vid den kvadratiska sockelns mot öster vättande
sida låg ytterligare ett bo, ungefär hälften så stort
som det bebodda.
Då jag nalkades boet låg ungen i detsamma och
föräldrafågeln (endast en syntes under hela vistelsen på
ön, mellan kl. 1400 och 1630) satt på sjömärkets topp.
När jag ytterligare närmade mig boet lyfte den gamla
fågeln, kretsade några varv över mitt huvud, skriade på
artens kacklande maner, men fällde nästan omedelbart på
bokanten invid ungen. Föräldrafågelns närhet utlöste
tiggningsrörelser hos ung- fågeln (jfr Fig. 3), men
någon matning skedde ej.
Fåglarna lät mig nalkas intill ett avstånd av 4-5 meter.
Den gamla fågeln visade vid några tillfällen tecken till
oro, men förhöll sig eljest lugn. Under normala
betingelser saknar den tretåiga måsen genom sitt
skyddande boplatsläge (branta klippstup) i stor
utsträckning fiender av det slag som markhäckande måsar
utsättes för. Man anser att de gamla fåglarnas oräddhet
vid boet, de få aggressiva attackerna, liksom ungarnas
avsaknad av skyddsteckning och tryckande beteenden samt
vitkalkningen av boplatsen genom exkrementer vara tecken
på boplatsmiljöns säkerhet, vilken sålunda minskat
behovet av skyddsbeteenden (jfr LIND 1965).
Ganska snart lade jag märke till att den gamla fågeln
var ring- märkt. Med kikarens hjälp lyckades jag läsa
texten: Museum. . . en- hagen samt siffrorna 56. Trots
att den gamla fågeln ibland förflyttade sig syntes det
omöjligt att uppsnappa flera siffror. Men ungen kom till
hjälp. Den hade vid några tillfällen riktat näbben under
tiggrörelser mot föräldrarnas näbb, nu började den
plocka på ringen och efter en stund vred sig denna
såpass att jag kunde uppfånga siffrorna 1056.
Ytterligare två siffror borde finnas, men de fyra
uppsnappade utgjorde slutsiffrorna. Att det rörde sig om
Zool. Museum, Copenhagen, stod klart och senare besked
därifrån visar att den gamla fågelns fullständiga
ringnummer bör ha varit 501056. I så fall märktes den
som bounge på Nordre Renner i Kattegatt den 25 juni
1963.
Under ringavläsningen hade jag tydligen blivit alltför
närgången och både den gamla och unga fågeln lämnade
boet. Ungen flög mycket bra, men dock något tvekande och
i cirklar. Både den och föräldra- fågeln slog till på en
stor sten vid stranden. Själv retirerade jag till
fyrmästarens bostad, från vilket boet låg på ett avstånd
av endast ca 200 m. Till stranden var avståndet ungefär
75 m. Gamla bobalar och fyrfolkets uppgifter antydde att
marken kring sjömärket och den tretåiga måsens boplats
under sommaren hyst häckande gråtrutar (Larus
argentatus), fiskmåsar (Larus canus) samt en
skrattmåskoloni (Larus ridibundus). Fyrmästaren
kunde också omtala att ungen redan tidigare på morgonen
den 14 augusti, utan att ha blivit störd, gjort en
mindre flygtur. Från kaffebordet i fyrmästarbostaden
kunde jag också snart konstatera båda fåglarnas
återkomst till bobalen, där ungen därefter kvarstannade.
På min anmodan höll man under efter- följande dagar
uppsikt över måsarna. De fanns kvar till den 17 augusti,
men från och med efterföljande dag var de försvunna.
De sålunda insamlade uppgifterna lämnar följande besked
om häckningsförloppet. Den kvarvarande föräldrafågeln
hade en ålder av fyra år. Den tretåiga måsen skrider
normalt till häckning först vid tre-fyra års ålder (COULSON
& WmTE 1958 a o. b.). Inga iakttagelser finns som tyder
på måsarnas närvaro år 1966. Ej heller finns några
iakttagelser kring deras ankomst till boplatsen år 1967.
Eftersom den tretåiga måsen ruvar 27-28 dygn och ungarna
blir flygga vid 4-5 veckors ålder kan man dock med
ledning därav och den här aktuella ungens flygturer den
14 augusti nedräkna äggläggningen till den 21 juni plus
minus en vecka. Tidpunkten är sen. I de danska
Kattegatts- kolonierna lägges äggen normalt redan i
början av maj och kläck- ningen är i full gång i början
av juni (jfr SALOMONSEN 1947, P ALUDAN 1960). Den sena
tidpunkten kan måhända förklaras med föräldra- fågelns
ålder (förstagångshäckarna anländer senare till
häckplatserna), men det kan också röra sig om en omlagd
kull.
Den tretåiga måsen är ett arktiskt faunaelement med en
visserligen
luckförsedd, men dock circumpolär holarktisk
förekomst (jfr V oous ,~ 1960). Den förekommer sålunda
på flera håll längs Nordatlantens kuster. I de västra
delarna sträcker sig utbredningen söderut till St.
Lawrence-bukten (bl.a. New Foundland), i de östra till
Englands kuster och Bretagnes västra uddar. På. den
engelska nordsjökusten är den sparsammare än på atlantkusterna
och den från Ishavet obrutna förekomsten längs norska
kusten upphör vid Kjör, intill Rott (HAF- TORN 1966).
Arten är sålunda ytterst ovanlig som häckfågel inom de
östra delarna av nordsjöområdet och Kattegatt, och
förekomsten där är av ungt datum. Den norska förekomsten
söder om de gamla tillhållen på Runde utanför Alesund,
där fågeln fanns redan i mitten av 1800- . talet (RASOH
1847 enl. WILLGOHS 1955), har sålunda tillkommit efter
1949. Det gäller kolonierna på Utsira (HOLGERSEN 1949)
Sviney, Nordvågsey och Kjer (HAFTORN 1958).
Helgolandskolonien tillkom år 1938, men arten har dock
tidigare häckat på ön till ungefär år 1800, (DRosT
1939). De danska kolonierna i Kattegatt har tillkommit
efter 1940-talet.
Jämsides med spridningen i det geografiska rummet har en
numerärtillväxt skett på de nyetablerade häckplatserna.
Expansionen inom östra delen av Nordsjöområdet under
senare år får dock ej ses som en tidsmässigt isolerad
sentida företeelse, den måste ses mot bak- grunden aven
alltsedan 1800-talet pågående numerärtillväxt. Den under
lång tid sydligaste norska kolonien, på Runde, tillkom
sålunda uppenbarligen omkring år 1844; år 1926
beräknades beståndet till 100000 par och 1956 till
inemot 200000 par. RASOH 1847, LevEN- SKIOLD 1928,
WILLGOHS 1957 in HAFTORN (1958). Helgolandskolonien
omfattade 3 par år 1938, ungefär 200 par 1963 (NIETHAMMER,
KRA- MER & WOLTERS 1964).
År 1941 påträffades den första kolonien i
Kattegattsområdet. Det rörde sig om Il par på Tyvholm
vid Hirsholmene (SALOMONSEN 1941). Snart nog tillväxte
densamma; 1946 räknade den 124 par (SALOMON- SEN 1947),
år 1962 fanns 234 par på Tyvholm, Kovholm och Graes-
holm (POULSEN 1962). I mitten av 1950-talet började
arten ytterligare sprida sig. År 1955 kom den till
Nordre R0nner (CHRISTENSEN & GRAND 1956); från de första
tre paren ökade beståndet till drygt 50 par år 1963
(ROSENDAHL KRISTENSEN 1963). År 1957 slog sig Il par ned
i Skageri havn (DANTOFT 1957), men bosättningen blev ej
var- aktig. Dock häckade den på denna plats år 1967 (N.
O. PREUSS in litt.). Därtill häckade den med Il
par på Deget utanför Fredrikshavn år 1959 (JOENSEN
1961).
L0PPENTHIN (1967) anser att bakgrunden till artens
bosättning i Kattegattsområdet ligger i den under senare
år ökande fartygstrafiken och fiskeverksamheten, vars
avfall förbättrat näringsunderlaget. Den tretåiga måsen
skulle sålunda betraktas som kulturföljare.
Observationer gjorda vid den koloni avarten som finns
bland stadsbebyggelse i Ålesund visar att måsarna i stor
utsträckning söker föda bland avfallsprodukter, vilket
de längre ut på Runde häckande tretåiga må- sarna
synbarligen ej gör. Intressant i sammanhanget är att man
i exkrement från Alesunds-måsarna påträffat
Salmonella, men ej hos de på naturliga marina
produkter levande Runde-måsarna (STElNI- GER 1966).
Att denna framträdande expansionskraft också skulle
kunna resultera i bosättning i vårt land har länge stått
klart, likaså att den första framstöten, såsom nu
belagts genom ringmärkningen, vore att vänta via en av
de redan etablerade Kattegattskolonierna. Ön Ni- dingen
har ju därvid intagit en lämplig position, att
bosättningen nu också skedde där var väl därför ej
förvånande. Dock finns ytterligare öar, som det kan löna
sig att bevaka i detta sammanhang.
Den tretåiga måsen har redan tidigare uppgivits häcka
vid Väst- kusten, men riktigheten därav har ifrågasatts.
Det gäller en uppgift i en beskrivning över ön Tjörns
djurvärld (EKSTRÖM 1850) vari det säges om tretåig mås:
»Ehuru denna Måse varuigen endast träffas här under
senhösten och vintern, blev likväl en skjuten vid boet
d. 12 juli; således häckar han ock någon gång i Tjörns
skärgård». 1800- talets fågelfaunor (NILSSON 1835, 1858,
MALM 1877, SUNDEVALL' 1885) framhåller samtliga att
uppträdandet i Sverige främst är knutet till västkusten
och till vintermånaderna (oktober-mars). Att den ej
visade sig under sommaren påpekas av samtliga
författare. Under vintern kunde den dock uppenbarligen
tidvis uppträda i större antal, såsom fallet var
1848-49, då detta påtalades för Västkusten av SUNDEVALL
(1885) och för Skåne av NILSSON (1858).
Dylika massuppträdanden synes i våra dagar vara normala
under hösten längs västkusten, och synes regelbundet
uppstå i samband med starka, västliga stormar. I slutet
av oktober 1965 noterades sålunda 1223 exemplar (29.10)
och 834 exemplar (31.10) på sydsträck vid Hönö i
Göteborgs norra skärgård (UNGER 1967). Numera ses den
tretåiga måsen också regelbundet vid Västkusten under
sommarhalvåret om än endast i enstaka exemplar eller
smärre antal. Men redan i augusti kan tidvis under
lämpliga vindförhållanden större antal drivas upp mot
kusten. Helt säkert får uppträdandet av dessa sen-
sommarfåglar ses mot tillkomsten av de danska kolonierna
och sättas i samband med nyss timat uppbrott från
häckplatserna.
Vintertidens tretåiga måsar har dock helt säkert delvis
annat ursprung. Aterfynden av ringmärkta danska och
norska tretåiga måsar (PALUDAN 1960, HOLGERSEN 1961)
visar att årets ungfåglar sprider sig över stora delar
av Nordatlanten, fynd föreligger från såväl de västra
som östra delarna därav..
Fynden från västra Atlanten visar att skandinaviska
ungmåsar som sökt sig dit, tillbringar första vintern
vid New Foundland, första sommaren då de ännu ej är
fortplantningsdugliga tillbringar de längre mot norr,
vid Västgrönlands kuster, andra vintern påträffas de
återigen vid New Foundland. De vandrar därigenom på
samma sätt som den västgrönländska
häckfågelpopulationen. De utanför västra Europas kuster
övervintrande måsarnas vandringar är sämre kända;
vinterfynd av Runde-måsar finns från Biskaya-bukten och
västra Medelhavet norrut till Nordsjön. Likaså vet man
ännu föga om de gamla fåglarnas flyttning (jfr HOLGERSEN
op. cit.).
