Film ska visas med glädje
Det började med en cirkus som kom till stan och en farfar, Gunnar Wallgren, som fick för sig att bygga en biograf tillsammans med två cirkusartister. De behövde jobb och någonstans att ställa undan sina djur under vintern.
Biografen byggdes år 1926 i Hofors, med det ståtliga namnet Palladium. Där sitter jag och intervjuar Björn Wallgren. Han är den företagssamme grundarens sonson och ärvde ett brinnande biografengagemang och entreprenörsanda. Sedan 1977 basar Björn över åtta biografer i företaget Björn Biografer AB.
Palladium hade inte mindre än 275 stolar när den byggdes. Idag finns där 131 stolar i den för övrigt intakta salongen med ursprungligt dekor- och marmoreringsmåleri. Man kan riktigt känna historiens vingslag när man sitter nedsjunken i de bekväma fåtöljerna, bortom tid och rum. Tankarna går osökt till den lilla pojken i Cinema Paradiso - som blivit stor...
Björn Wallgren är uppvuxen och bosatt i Hofors, några mil från Falun. Där planerar och samordnar han sin biografverksamhet när han inte åker kors och tvärs över de tre länen Gästrikland, Dalarna och Uppland för att besöka sina biografer: Palladium i Hofors, Roxy/Star i Sandviken, Saga i Ludvika, Wasa Bio i Rättvik, Röda Kvarn i Ockelbo, Folkets Hus i Hedesunda, Folkets Hus i Norrsundet och Tierps Bio.
För en privat biografägare som Björn, som inte har någon kommunal driftsbudget i ryggen, innebar det en enorm lättnad när det nya stödet till lokalt publikarbete infördes år 2000.
– Det var en otrolig befrielse att slippa sitta med köttyxan i nacken och hela tiden ta chansningar med filmbokningar, festivaler, skollovsprogram osv.
Denna nya möjlighet fick så att säga "kreatören" att blomma ut och "profitören" att ta sig en välbehövlig siesta.
Men innan "kreatören" kom till skott fick han plågas lite vid tanken på att bli mer "byråkrat" och tvingas plita ner en ansökan - innan han insåg att det faktiskt finns välutbildade personer, filmkonsulenter, i rikets alla län som kan både det ena och det andra - framförallt att författa skrivelser - och som alltså kan hjälpa en på traven i början.
– Jag sa till filmkonsulenten i Gävleborg att ska jag göra den här ansökan så får du hjälpa mig. Jag vet vart jag vill komma, men jag vet inte hur jag ska fixa det på vägen, hur jag ska formulera det.
Sagt och gjort, Björn träffade filmkonsulenten tillsammans med en handläggare på kommunen och fick igång ett bra samarbete. De gjorde en första ansökan tillsammans. Den användes sedan som utgångsmall för de andra biograferna. Ansökningarna utformades alltefter den respons man fick i den berörda kommunen. Det hela började rulla och snart gjorde Björn sina egna ansökningar av bara farten. – Helt plötsligt tänkte jag: Wow, är jag en sån där byråkrat nu!
Björn Wallgren hade med andra ord insett vikten av att ta hjälp av den film- och bioexpertis som numera finns ute i länen.
– Det är ett samarbete, byråkraten måste komma ut till bion, intressera sig för bion. Genom den här ansökan kommer han eller hon in i bions värld, på orten, och helt plötsligt skapas det en kontakt.
Detta till en början skeptiska närmande till "byråkratin", har dock inte hindrat Björn från att på riksnivå dra sitt strå till stacken gällande film- och biobranschens framtid. Han fick tillfälle att förklara för filmutredaren P O Enquist vad "garantifilmhyra" innebär.
Att närma sig byråkratins högsäte, Svenska Filminstitutet, "statens förlängda arm", har också skett med en viss skepticism. Trots känslan av litenhet inför denna betongkoloss på Gärdet i Stockholm är hans omdöme rent av positivt, genom att man där faktiskt har lite koll just på garantifilmhyra men även parallellkopior, biografens ekonomi, statistik osv. Men det behövs mer kontakt med beslutsfattarna på Gärdet, enligt Björn.
– Det räcker med att man sitter och snackar lite, har lite feedback helt enkelt, kollar av läget. Att verkligheten knackar på och kommer in till dem och snackar lite. Filminstitutet ska ju vara för oss, det är vi som betalar in 10 % av biljettintäkterna, som bland annat går till lönerna till Filminstitutets anställda.
Att träffas i mindre forum tycker Björn är en utmärkt idé för att skapa kontakt, inspiration och utbyte av erfarenheter.
– Många kan bli väldigt tillknäppta i stora biografer medan det vid mer informella möten utkristalliserar sig något annat.
Efter denna inledande temperaturtagning på den kämpande biografägaren, kommer vi in på mer konkret publikarbete, ett ämne som Björn brinner för, det märks på en gång!
Som det organiserade man han är, nämner han först och främst biljettdatorer. De är a och o för att kunna ge bättre och snabbare service, få en nöjd och trogen kundkrets - ett villkor för att få bion att gå runt.
Biljettdatorn, Björns egen konstruktion "Casablanca", har bl.a. inneburit att biljettförsäljning till större grupper underlättas, såsom presentkort till rabatterade priser för personalföreningar, vilket blivit en stor framgång. På Sandvik Steel har denna kulturinsats blivit en sådan framgång att antalet inköpta biljetter förslår, man måste begränsa det.
– Det har varit lätt att administrera med den här biljettdatorn, det är bara att trycka på en knapp så spottar den ut 500 biljetter, numrerade och med personlig text på. Det är kanon!
Det enda problemet med de rabatterade biljetterna är att snittpriserna minskat, till förtret inte minst för filmuthyrarna men även en fråga som en privat biografägare inte kan ignorera.
Genom biljettdatorn kan man också få fram statistik gällande visningarna och kan därmed analysera besöksfrekvensen och få en mer realistisk bild av hur besöksantalet fördelar sig under veckans dagar. Det har visat sig att måndag till torsdag är folk lediga på kvällarna, på fredagar gör man något annat. Då gäller det att satsa. Men vad gäller barnfilmsvisningar har man med datorns hjälp kommit fram till att just fredag klockan 17 är ett hål i familjernas liv. Då finns det ledig tid, det är ingen träning eller andra åtaganden.
– Man är ledig nästa dag och kan gå och handla före eller efter eller gå ut och äta. Familjerna kommer det fredag klockan fem och ser filmen innan lördagen och söndagen som är fulltecknade med ridning, hockey, fotboll, basket, simning osv. – på fredag klockan fem har man ingenting - bara bio!
Björn har funnit att det är den barnfilmsföreställning som har den högsta beläggningen, genomgående på alla orter.
Med hjälp av ett analysprogram i datorn följer han upp exakt hur filmerna fungerar på sin publik, och kan numera nästan precist förutse hur många besökare som skall komma till en viss film.
– Detta gör vi kontinuerligt, för varje filmtitel. Ett exempel som nästan gjorde mig rädd var Dr Dolittle med Eddie Murphy. Vi hade beräknat att 161 personer skulle komma i Hofors – det kom 161!
En minutiös uppföljning av filmernas resultat på biografen tycks alltså vara en av grundförutsättningarna för ett lyckat resultat på bio, enligt Björn. Det har gjort att också insett skollovens potential, framförallt höst- och sportlovet.
- Kör billiga biljettpriser eller utlottningar. Gör stora satsningar så att det märks, ”events”, så att det sätts på kartan!
Och i anslutning till loven, när föräldrarna ofta dras till biografen genom barnens försorg, vad är mer naturligt än att passa på att ha premiär på en ny svensk film som Klassfesten. I Björns fall, var det en stor framgång.
Men datorn gör väl inte allt? Det behövs också mänskliga resurser, för att bolla idéer och få allt att falla på plats? Med nästan ett dussin biografer skulle man kunna tro att Björn omger sig med en stab anställda, men det tycks vara precis tvärtom. Bollplanket är först och främst han själv samt förtrogna han har runt omkring sig och kan prata med. Men mest litar han på sina egna idéer.
För att sortera tankarna, behövs det också helt andra ”avkopplande” aktiviteter, i Björns fall motorcross, som blivit hans andningshål. En hobby som kräver total koncentration och blixtsnabba beslut för annars går det åt skogen, enligt racerfantasten som vill ha lite fart på tillvaron. Det kanske trots allt finns vissa likheter med biobranschen?
Trots planering och koncentration kan det vara ett slitsamt och otacksamt jobb att driva en biograf, det har knappast Björn kunnat undvika att erfara under årens lopp. Framgången ses inte alltid med blida ögon av konkurrenterna, och att man kan bli ett riktigt hatobjekt som hängs ut både på mjölkpallen och Internet, tillhör det mer smärtsamma erfarenheterna i hans verksamhet. Mot detta tycks hans bästa vapen vara en obotlig envishet samt glädjen i att hålla på med det han gör. Framförallt glädjen i att visa film för en publik, biografmaskinistens odelade glädje att visa ”en annan människas bilder, för andra människor”… För trots att han är VD tillhör han biomaskinistsläktet, det är ett som är säkert!
– Vi biografmaskinister är ett väldigt konstigt släkte. Vi gör ju ingenting utan vi finner en glädje, en tillfredsställelse i att visa en annan människas bilder. Vi är jättedeppade om det bara kommer två människor och tycker det är fantastiskt när det kommer 180 personer. Då gör vi filmen till vår egen. Jag tror det är nyckeln till det hela.
Den här envisheten och kaxigheten kom honom till hjälp i ett anfall av jävlar anamma, efter en motig period i Hofors när han tappade farten lite. Man anordnade en filmvecka, gjorde ett annonsblad till hushåll och skolor och bara vräkte ut i brevlådorna. Man hade blandat både säkra och osäkra kort. Denna massiva attack gav resultat – 100 % beläggning i Hofors! Kanske fick någon också smak på de lite osäkrare korten på kuppen, vem vet… Det bröt isen i den svårflörtade hemmapubliken. Ingen blir ju profet i sitt eget land. Björn har t.o.m. på senare år mottagit ”årets kulturpris” i sin hemstad. Till slut brukar uthålligheten bära frukt och Björn tycks ha mycket av den varan. Kanske måste man vara lite ”äventyrlig” också, enligt Björn, ge sig på sådant som man aldrig vågat sig på.
- Men vi har inte gått så långt att vi blivit dumstridiga, då hade vi hellre backat, tillägger Björn lugnande.
Hur klarar man då av ett sådant här hästjobb när dygnet bara bar 24 timmar? Planering och återigen planering. Allt material förarbetas på kontoret i Hofors och ska ligga klart när rushen kommer; program, filmartiklar, popcorn, filmtransporter ”och hela konkarongen”. När det är hektiskt, som under skolloven, måste allt fungera friktionsfritt. Då gäller ofta 20 timmars arbetspass per dygn. Björn omger sig med 2-3 personer på varje bio som extraknäcker vid föreställningarna. Det gäller också att lägga ansträngningarna på rätt sak och att inte hårdnackat klamra sig fast vid felsatsningar. Alla satsningar i publikarbetet har ju inte givit det förväntade resultatet. Då har Björn beslutat sig för att skjuta på det till senare och koncentrerat sig på det som givit resultat.
– Då är det bättre att säga stopp och belägg, nu bränner vi inte stålarna på det här, nu kör vi det race som vi vet fungerar.
Björns framtidsperspektiv är att göra en ansökan om lokalt publikarbete vartannat år. Han anser att en ansökan räcker i två år för att hinna med allt.
– Jag vågar inte smälla på hur mycket som helst, jag måste ju kunna stå för varenda krona, avslutar den energiske biografägaren ständigt på språng. Nyckel till framgång tycks ligga i planering, självdisciplin, uthållighet men framförallt glädje – och så susar Björn iväg till nästa biograf.