Villa Belparc, Göteborg - 22 augusti 2009 Det tål att upprepas! Slottsskogen Goes Progressive är en av de mysigaste festivalerna man kan besöka! Vid en liten damm i gröna Slottsskogen ligger restaurangen Villa Belparc med sin uteservering och hela omgivningen känns oerhört gemytlig. Lägg där till en massa trevliga och avslappnade människor som alla är på plats för att njuta av musiken, sällskapet, maten och drycken. Detta är tionde året i rad som Göteborgs Artrockförening arrangerar festivalen och det är smått fantastiskt att festivalen kunnat överleva så länge med tanke på att inträdet är gratis. Men med lite ideell verksamhet och medlemsavgifter så kommer man långt och Slottsskogen Goes Progressive börjar nu bli ett givet inslag i sommarens festivalplanering för allt fler och fler. För mig var detta blott det andra året på festivalen men som på ett bananskal halkade jag in i verksamheten och hjälpte till lite med att stå i entrén och så vidare. Detta gjorde att jag missade hela Brighteye Brisons spelning men då schemat blev en aning försenat så fick jag i alla fall chansen att se resten av banden denna afton som inleddes med att Wonderland intog den lilla scenen. Detta var blott bandets tredje spelning med eget material men scenvana saknades inte och allt framfördes klanderfritt. Dock tyckte jag deras progressiva rock med emellanåt lite tyngre riff var svårdefinierad. Jag hittade inga referenspunkter överhuvudtaget, vilket i sig är bra då bandet hittat sin egen stil, men samtidigt fanns det ingenting som berörde eller fick mig att reagera. Sen gav inte kompositionerna mig något speciellt att rikta in mina öron på heller vilket i sista ändan gjorde att upplevelsen blev rätt så slätstruken. Det slätstrukna fortsatta med, det i mina öron överskattade, Seventh Wonder. Grabbarna må vara oerhört duktiga på att spela och sångaren har en grym pipa som påminner mycket om Göran Edman men i det stora hela tycker jag bandet är rätt så trista. Progressiv metal överlag tycker jag är rätt så segt för antingen låter det som Symphony X eller så låter det som Dream Theater. Det är svårt för unga band att hitta sin egen identitet i genren idag känns det som. Seventh Wonder funkar dock rätt så bra på senaste skivan för mig men live, då musiken skall lyfta, blev det platt fall. Allt för ofta trampade trummisen igång fötterna likt en tysk power metal-fantast och totalt sett svängde det ingenting. Trumspelet är oerhört viktigt och denna kväll var det rätt så stelt. Det burkiga och basfyllda ljudet gjorde inte saken bättre och allt vad melodier heter försvann. Bandet gav dock järnet och gott om folk öste på framför scenen men i mina öron så kom musiken dom bjöd på knappt upp i någon intressant nivå. Intressantare lät dock finska Jeavestone som bjöd på rak och svängig hård rock med starka refränger för att snabbt och bryskt byta tempo och taktart mitt i låtarna. Riffen var ofta invecklade och takterna bakvända men live lät det oerhört häftigt och underhållande. Dom hade dessutom den bästa ljudbilden så här långt på kvällen vilket gjorde att även tvärflöjten hördes vilket är ett plus. Det är svårt att kategorisera finnarna då det lät rätt så unikt men folkrock med lite Uriah Heep-känsla emellanåt kanske inte är en helt fel beskrivning. Det som drar ner betyget en del är att det inte händer så mycket på scenen och musiken är så pass invecklad att jag aldrig skulle få för mig att lyssna på det i stereon hemma. Live är det roligare dock men det blir lite för stillastående som sagt. Från invecklade finnar till släpiga tyskar! Huvudbandet RPWL bemannar scenen som sista akt och ger oss väl tillrättalagd progressiv rock i ett allt för släpigt tempo vilket gör att spelningen aldrig tar fart. Enda gången det blixtrar till är när dom bakar in lite välkända Scorpions och Status Quo-riffs och refränger vilket säger en hel del tycker jag. Ibland är det dock snyggt Marillion-influerat men det är ett band jag aldrig förstått storheten med och således förstår jag mig inte på RPWL heller. Nej dessa tyskar var verkligen inte min kopp av java! Jag hade ingen koll på de band som skulle spela på festivalen men åkte ner till Göteborg med ett öppet sinne för man kan ju alltid bli överraskad. Det blev jag inte. Men jag hade en oerhört trevlig dag samt kväll och som sagt, det tål att upprepas, Slottsskogen Goes Progressive är en av de mysigaste festivalerna man kan besöka och var du inte där i år? Ja då får du inte missa det nästa år. Wonderland  Seventh Wonder Jeavestone  RPWL
Ulf Classon
|
|