Sonisphere Folkets Park, Hultsfred - 18 juli 2009 Det blir aldrig som man tänkt sig. Helgen som gick är ett lysande bevis på detta. Jag tog först beslutet att inte åka ner till de småländska skogarna och besöka den ambulerande festivalen Sonisphere i Hultsfred men efter att ha fått ett lukrativt erbjudande att köpa biljetter billigt så slog jag och min kamrat slag i saken och åkte ner. Sen var tanken att vi skulle åkt ner tidigt för att hinna se Lamb of God men framförallt Anthrax innan en stunds väntan tog vid och nästa intressanta band skulle gå på. Men så ställer Anthrax in på grund av sjukdom och då tog vi beslutet att helt enkelt skippa Lamb of God till förmån för att kunna sova ut och få lite mer sömn i kroppen då vi ändå skulle köra i tre timmar för att komma hem efter spektaklet. Men väl på plats så hade man sett fram emot en härlig solig eftermiddag men istället fick vi en riktig åskregnskur levererad. Vädret kan man dock inte göra något åt men att ryggen skulle ge upp nästan direkt (min kamrats rygg var trasig redan innan vi kom fram) var en missräkning och således pallade vi inte med att se hela Metallicas spelning vilket vi hade tänkt oss. Oavsett hur jag hade tänkt mig att dagen skulle se ut så fick jag trots allt se en hel del trevliga konserter även om det första bandet vi såg, Mastodon, inte bjöd på någon speciell underhållning. Jag har aldrig kunnat se storheten i amerikanernas progressiva death/thrash metal (finns det någon bra beteckning på deras musik egentligen?) som i mina öron mest känns enformig och tråkig. Vissa musikaliska partier är ibland smått underunderhållande men så fort sångaren Troy Sanders öppnar munnen och låter stämbanden ljuda så faller det pladask! Han har en oerhört irriterande och enformig stämma som jag aldrig lärt mig uppskatta. Men sen skall bandet ha beröm för att dom lyckas få igång publiken och att dom har rätt så bra fart på scenen men har man inte tillräckligt intressant musik så kan man inte vinna mitt gillande ändå. Det har dock nästa band gjort för länge sedan! Machine Head vann min kärlek redan med debuten "Burn My Eyes" och även om kärleken har varit hårt prövad på grund av några mindre bra album så är den nu starkare än någonsin tack vare det senaste eminenta albumet "The Blackening". Bandet har genom åren av turnerande (detta är tydligen deras trehundrade spelning) skapat sig en ordentlig rutin utan att för den skull blir för bekväma. Frontmannen, tillika sångare och gitarristen, Robb Flynn är en mästare på att elda upp publiken som gång på gång försöker dra igång circle-pits för att tillgodose den krävande sångaren som dock bara kräver mer hela tiden. Mellan allt mellansnack levererar dom stenhårda thrashstänkare som "Ten Ton Hammer", "Old" och "The More Things Change" innan alltihop avslutas med allsångsvänliga "Halo" och "Davidian". Så långt är allt värt ett toppbetyg men tyvärr dras betyget ner en aning av allt mellansnack men framför allt ljudet! För att börja med det första poängtappet så hade bandet med lätthet kunnat dra ner på mellansnacket till förmån för ytterligare en eller två låtar och varför ta massa värdefull speltid till att kasta vin till publiken i plastmuggar som ändå spricker när dom tar emot dom? Jag gillar underhållande mellansnack och andra tokerier men på festival där tiden är begränsad så tycker jag man skall ösa på med musik istället. Fast denna afton hade i och för sig det inte spelat någon roll då ljudet är under all kritik. Man skulle kunna tro att Machine Head fått fatt i samma ljudkille som rattade ljudet åt Heaven & Hell på Sweden Rock Festival tidigare i somras för det låter bedrövligt! Basen dränker all musik under så gott som hela spelningen igenom och sången försvinner till ungefär åttio procent av konserten. Dessa detaljer gör att upplevelsen tyvärr falnar trots att dom låtarna som spelas framförs klanderfritt. Det som på förhand såg ut att bli en enbart stenhård tillställning luckrades upp mot slutet av bandbokningstiden med lite rockigare akter. Vilket jag inte klagar på för det är lite av den anledningen som gjorde att jag till slut tog beslutet att åka men mer om det senare för först skall nämligen The Hives ge sig hän på den mindre (men ändå stora) scenen. Min hittills enda upplevelse med bandet live var mycket underhållande så jag såg fram emot kvällens spelning helt klart. Bandet förnekar inte sitt goda rykte som liveband utan sprakar igång direkt i sina vita overaller och när trion "Main Offender", "Walk Idiot Walk" och "Hey Little World" rullas upp så förstår jag dom stora kvällstidningarnas tokhyllningar. Det är nämligen ett sanslöst sväng bandet får till med sina stela och kantiga riff som tillsammans med sångaren Howlin' Pelles otroliga scennärvaro bildar en ostoppbar rockmaskin. Tyvärr är det ju så att även maskiner kan gå på tomgång och det lider The Hives av lite denna kväll. Bandet må ösa på uppe på scenen men det blir lite enformigt och långtråkigt. Det är först i slutet med "Two Timing Touch and Broken Bones" och "Tick Tick Boom" som det sprakar till igen. Det till trots så levererar bandet en riktigt trivsam spelning som dock hade tjänat på ett mer varierat låtmaterial då alla deras låtar tenderar att i längden låta likadant. Då kommer vi till det som till slut gjorde att jag bestämde mig för att åka - The Cult! Jag har aldrig sett detta legendariska rockband och ville ta chansen nu när den fanns för vem vet när Ian Astbury, som för övrigt ser ut som en plufsig Gary Moore, med mannar behagar att komma till våra breddgrader igen. Det börjar inledningsvis lika krampaktiga som sångare Ians tag runt mickstativet men lossnar allt eftersom och när bandet, som fjärde låt, låt drar igång "Sweet Soul Sister" så får vi se början på vad som komma skall. Det är även här som ett otroligt enerverande och jobbigt metalliskt ljud upphör. Under inledningen skar detta missljud genom både ben och märg och vad det var gick inte att lokalisera. Men trots att Ian som sagt krampaktig står vid sitt mickstativ och övriga medlemmar med gitarristen Billy Duffy i spetsen mest håller sig på sina egna små platser på scenen så får dom det att svänga rejält och underhållningsvärdet är högt. Från den stora scenen får vi sen serverat gamla fina hits som "(Here Comes) The Rain", "Fire Woman" och "Wildflower" blandat med nyare låtar som "I Assassin" och "Dirty Little Rockstar" som funkar förvånansvärt bra med tanke på hur trista dom är när man lyssnar på dom på senaste albumet "Born Into This". Men sen, direkt efter "Love Removal Machine", så är det slut! Vi fattar ingenting. Bandet hade lätt kunnat spela i femton-tjugo minuter till, då tiden innan nästa akt tillät det utan problem, men inga extranummer bjuds det på. Jag känner mig lite lurad på konfekten för det är nu som det började brinna till på allvar i Ians röst och bandet började glöda ordentligt. En tre-fyra snabba rökare till hade med lätthet fått plats och kunnat skapa en konsert som definitivt kunnat kvala in bland dom stora tidlösa spelningarna. Snacka om antiklimax! Nåväl, det var bara att ta det som det var och vandra över till den mindre scenen och en lång väntan på att festivalen skummaste bokning Primal Scream skulle äntra Stage 2. Jag kan inte påstå att jag lyssnat speciellt mycket på Bobby Gillespie och hans band. Hitsen har väl man hört men dom gångerna jag gett mig i kast med deras backkatalog har jag alltid slagit bakut direkt då det emellanåt serverats allsköns elektroniskt oljud. Så blir det även då jag nu ser dom live för första gången men nu kan jag faktiskt både se och höra poängen med dom syntetiska missljuden till en början. Det hela inleds dock på skönt rock'n'roll manér med "Can't Go Back" men sen tar de elektroniska effekterna och samplingarna över och ackompanjerar gitarrerna. Trots att detta inte är min kopp av te så blir det faktiskt rätt så njutbart för dom lyckas ändå få in ett visst sväng i musiken och tillsammans med en snygg, men enkel, ljusshow blir det en väldigt njutbar helhet. Men ack den lycka som vara för evigt! Dunderhiten "Jailbird" bryter av och låter ett mer traditionellt musicerande stå i centrum men efter att låtens sista riff är taget så tar larmet vid igen och nu blev det ohållbart! Electronican och det ambienta funkar men bara till en viss grad. Det blir helt enkelt för mycket och vi tar istället en liten rundtur på området i jakt på något att äta men till i princip samtliga matställen var det kö på flera tiotals meter så det fick istället bli att försöka bita ihop och vänta med maten. Vi tar istället plats och inväntar kvällens huvudakt och där ifrån ser vi ljusshowen, men inte bandet, när Primal Scream avslutar sitt set på det mer jordnära rockiga sättet med bland annat "Movin' On Up" och "Rocks" och jag ångrar mig lite att vi inte stod kvar. Men vi hade som sagt, precis som ungefär nittio procent av besökarna, tagit plats för att invänta festivalens höjdpunkt - Metallica! Metallgiganterna tackar den stora skaran människor genom att gå på tjugo minuter efter utsatt tid (har dom inte haft hela dagen på sig att komma i tid hör man flera röster i folkmassan) men så börjar introt till "Battery" ljuda och bandet exploderar ut på scenen. Grabbarna ser pigga och laddade ut. James Hetfields röst låter bättre än på mycket länge och få, om några, speltekniska fel upptäcks genom hela setet. Den stora scenshowen från Globen är, naturligtvis bortskalad, men ändå är det en mäktig syn som möter oss i och med den snygga ljussättningen och fyra stora bildskärmar som gör det lätt för oss längre bak att följa med på vad som händer på den enorma scenen som tycks ha växt då det är dags för bandet att ta den i besittning. Bandet är som en Kalasjnikov, klickar sällan samt skjuter skarpt, och grabbarna laddar direkt om efter öppningen och fyrar av en salva med namnet "Creeping Death" till publikens jubel. Jag jublar dock mest när efterföljande "Fuel", som ackompanjeras av enorma eldpelare, snabbt rullas upp. Jag är nog en av få i den över 40.000-hövdade skaran som anser att bandets två bästa plattor heter "Load" samt "Re-Load" och jag hade inga förhoppningar om att få höra något från denna eran men "Fuel" levereras med den äran! Efter det bjuds vi lite oväntat på "Of Wolf and Man" innan dom olycksbådande tonerna i "Fade to Black" tar vid. Men, åter igen, ack den lycka som vara för evigt. Efter en grymt stark inledning proklamerar nämligen frontmannen James Hetfield att det är dags att spela lite låtar från nya plattan "Death Magnetic". En skiva som i mitt tycke är både seg samt intetsägande och varken "Broken, Beat and Scarred" eller "Cyanide" lever upp live. Det är klart kompetenta metallstycken men det finns varken starka refränger eller några bärande melodier att klänga sig fast vid vilket gör att dessa fyra blir lite småsega då dom även är rätt så långa. Som tur är får vi både en blytung version av "Sad But True" och den alltid lika mäktiga "One" med för kvällen ett fantastiskt pyrotekniskt intro innan nästa dubbel av nya låtar spelas. Vi klarar av både "All Nightmare Long" och "The Day That Never Comes" innan våra ryggar säger ifrån och vill vila, eller i alla fall röra lite på sig. Vi tar därför nu adjö av den visuella delen av Metallicas gig och tar oss nu ett välförtjänt mål mat då köerna nu är så gott som obefintliga samtidigt som vi hör mästerverket "Master of Puppets" samt överraskningen "Dyers Eve" spelas upp. På våran vandring bort till den avlägset belägna parkeringen hör vi sen några av bandets största hits i form av "Nothing Else Matters" och "Enter Sandman" innan vi svagt hör extranumren som inleds med Misfits-cover "Last Caress" innan "Hit the Lights" och "Seek & Destroy" avverkas får knyta samman kalaset. Metallica gör, trots att vi inte ser hela spektaklet, en jävligt stabil insats där låtlistan direkt efteråt kändes lite förutsägbar men som i efterhand ändå kändes tillräckligt unik för att bandet inte skall kännas gammalt och förlegat. Sonisphere bjöd, som ni märker, på musik i högsta klass men även på god stämning och trevliga människor. Men det fanns en del på minuskontot att räkna in helt klart. Visst var det nödvändigt att lösa parkeringsfrågan med 50.000 släppta biljetter och det kalhygge som skapades till parkering var det inget fel på men att behöva vandra i en halvtimme för att komma in till scenerna är inte optimalt och varför gick inte dom tillfälligt insatta bussarna på natten? Och varför var varken parkeringen eller delar av gångvägen belyst? Vem som helst hade kunnat bli nedslagen utan att något sett det. Sen har vi matbiten. Visst fanns det gott om matställen att välja på men tydligen var det inte tillräckligt många då köerna var så långa till samtliga matvagnar så du riskerade att dö av undernäring innan du kommit fram och fått din mat. Sen var det väldigt svårt att hitta några vattenposter. Då all dryck utom alkoholen verkade ta slut för samtliga försäljare halvvägs in på festivaldagen så var det kranvatten man fick ta till för att släcka törsten. Inget fel i det men jag fick gå ut till den enorma toalettstaden var gång min vattenflaska var tom. Sen tycker jag folkparken har förlorat mycket av sin charm då det skövlats träd och buskar lite överallt för att öppna upp för mer besökarna. Visst gick det lättare att komma fram men just mysfaktorn har alltid varit till Hultfredsfestivalens fördel men nu när stora Sonisphere drog in så var inget heligt verkade det som. Men, som sagt, musiken vi bjöds på var ju riktigt strålande och kommer festivalen tillbaka nästa år med en lika stark line-up så är jag förmodligen där då också. Mastodon Machine Head The Hives The Cult Primal Scream Metallica Ulf Classon

< Tillbaka