Rockweekend Kilafors, 9-11 juli 2009 Ja vart skall man börja? Årets upplaga av Rockweekend är mitt första möte med festivalen och samhället Kilafors där arrangemanget är placerat. Mina intryck är många och klagomålen likaså för det var många fel och brister tycker jag. Visst, festivalen har inte funnits i så många år och man har flyttat till ett helt nytt område men att skifta i spelschemat radikalt utan att skylta med detta ordentligt? Det får inte hända! Nu hade jag turen att bo hemma hos en kamrat så jag hade tillgång till Internet men hur skulle alla dom som ville se Paradise Lost på campingen få reda på att deras konsert tidigarelagts? Eller det faktum att det endast fanns några enstaka vattenposter men dom syntes inte eller var inte utmärkta med en skylt så man såg dom! Och varför var det så få toaletter och varför var tömningen av dom så bristfällig? Varför var det så trångt i gången till öltältet så det var kaos där på kvällarna när alla skulle stå där av någon anledning? Frågorna och klagomålen är många men dom, tillsammans med beröm också såklart, har jag redan skickat vidare till festivalledningen så låt oss istället ta en titt på anledningen till varför jag åkte upp! Anledningen stavas naturligtvis musik även om mycket snack kom att handla om det urusla vädret som drog in över landet med lera och gegga över så gott som hela festivalområdet som resultat. Festivalledningen skall dock ha beröm för den halm som lades ut på området under fredagen och som förmodligen bidrog till att marken sen på lördagen var fast och gångbar på dom flesta ställen. Torsdag 9 juli Regn, lera och musik. Efter att på onsdagen bilat till Stockholm och därifrån tagit tåget till Gävle för att inkvartera oss hos en kompis så var det torsdag och innan vi kunde bege oss till området fick jag och mina vänner snällt inhandla ett par stövlar och naturligtvis lite malthaltiga drycker innan vi kunde halka in på Rockweekend årgång 2009. Vi inleder med att ta regnskydd inne i Rockklassikertältet där Billion Dollar Babies precis börjat spela. Grabbarna innehar helt klart rätt attityd och deras småglammiga och hårda rock'n'roll passar sig ypperligt till dagens första öl. En hel del folk har dessutom samlats för att se dalakillarna vilket är kul och det ser även bandet ut att ha på scenen. Detta är kanske inte jag skulle köpa i en skivaffär men jag rycks helt klart med i deras svängiga musik. Nästa band upp på samma scen köper jag definitivt skivor med för Machinery är absolut ett av Sveriges bästa band - synd bara att så få vet om det! Fast med lite mer turnerande kan det börja hända saker för allt efter som grabbarna spelade så fylldes ytan framför scenen på och till slut var det riktigt många som jublade när dom spelat klart. Kul för deras blandning av thrash och death metal, som är inlindat i en progressiv skrud, bör kunna tilltala fans av tillexempel Nevermore även om Machinery låter helt unika enligt min åsikt. Hursomhelst så sköter sig bandet finfint på scenen och även om sångaren Michel Isberg ser lite vilsen ut emellanåt utan sin gitarr så känns det proffsigt och välarrangerat. Det jag dock inte gillar är att dom, enligt mig, inte spelar två av sin bästa låtar men det är väl en parantes i sammanhanget då dom låtarna vi fick, med inledande "Cold" och avslutande "I Divine" som höjdpunkterna, alla är starka och medryckande. Konserterna på den lilla tältscenen fortsätter och jag hade inga planer på att se Umeåbaserade April Divine innan festivalen men då tak över huvudet och sittplats med sikt över scenen erbjöds så fick jag väl ge bandet en chans. Visst är grabbarna duktiga men musiken som dom spelar tilltalar mig inte speciellt mycket. Modern popmetall med gott om glättiga melodier har aldrig varit min melodi och när dom dessutom spelar Seals klassiker "Kiss From a Rose" så vet jag inte riktigt vad jag ska tro för även om jag inte är ett fan av den låten så tycker jag inte bandet gör den bra. Nåväl, April Divine funkade i alla fall som bakgrundsmusik till några öl i goda vänner lag. Nu bar det av ut till en av dom två stora scenerna för första gången för att kolla in Bollnäsgrabbarna i Tad Morose som man skulle kunna säga gör en liten comeback efter några år av strul. Nya i ledet är bassisten Tommi Karpanen som tidigare lirat med Morgana Lefay och sångaren Ronny Hemlin som även sköter det vokala i Steel Attack. Ronnys mer power metal-liknande röst ger ett helt annat liv till bandets heavy metal utan att det för den delen blir ett helt nytt band men det låter onekligen lite mer annorlunda nu än när Urban Breed lade sin röst på kompositionerna. Om du frågar mig så tycker jag det är till det bättre för jag håller helt klart Hemlin som en av landets bästa sångare i genren utan tvekan. Men bandet har det dock tufft. Inte nog med att vädrets makter är emot dom så folk inte vill lämna det skyddande öltältet så tycker jag scenen är för stor för bandet denna afton. Dom har säkert inga problem att fylla scenen men med en så här pass lite skara åskådare så blev det lite öde framför den enorma scenen. Bandet får dock igång dom som är på plats och allsången under "No Mercy" är lite småmäktig även om Hemlin byter ut texten till "No Pussy" på slutet. Dessutom gästade Charles Rytkönen från Morgana Lefay på avslutande "Matters of the Dark" vilket var lite kul. Nu tog det i att regna igen så vi flydde in i öltältet där Göteborgarna i Dreamland började spela och jag kan inte påstå att jag förstod varför det stod folk framför scenen som uppenbarligen gillade det dom hörde. Dom bjöd på oengagerande power metal som man hört hundra gånger för mycket vid det här laget och inte en enda låt kändes intressant. Visst hade bandet bra fart under fötterna och sångaren lät okay men jag blev lika berörd av Dreamlands musik som jag blir av att stirra på en betonggrå vägg. Nej då berörde nästa band mig mer och det är Bollnäsgänget Overload som överraskade från tältscenen genom att bjuda på härligt driven klassisk heavy metal med stänk av såväl både thrash som Motörhead. Jag kanske inte kan komma ihåg någon speciell refräng, melodi eller liknande men med en öl han i hand så njöt jag av bandets fart och spelglädje vilket verkade smitta av sig på mer än mig. Som tur håller sig regnet borta då det avslutande racet med band skall inta dom största scenerna och vi halkar ut i leran lagom till att mina barndomshjältar i Dia Psalma börjar spela och det är här som min penna ger upp i vätan så mina anteckningar är lite småsuddiga resten av kvällen. Men Ulke och hans gäng är allt annat än suddiga och spelar upp den ena klassikern efter den andra som tillexempel "Hon Får...", "Tro Rätt, Tro Fel" och "Vi Svartnar" men även nya låtar som "Kalle Iskall" funkade finfint. Bandet var på ett härligt spelhumör och så var även publiken som hela tiden ställde upp på allsång. Kort och gott så gjorde Dia Psalma ett kanongig som jag sent kommer att glömma. Oförglömligt är också den konsert som Testament bjöd på härnäst. Thrash-veteranerna levererar ett hit-betonat set med en sådan övertygelse som får dom flesta andra band på festivalen att framstå som nybörjare. Mycket av detta är Chuck Billys förtjänst som är en av dom få sångare som jag sett genom åren som enbart med sin närvaro tar över hela scenen och så fort han tar sina första toner så reser sig gåshuden över hela kroppen. Hans avgrundsvrål kan väcka döda men ikväll ger den liv åt klassiker som "D.N.R.", "Into the Pit" och "Disciples of the Watch" som får utgöra topptrion för mig denna afton men avslutningen med "The Formation of Damnation" är inte bara stenhård utan visar även prov på ett band som tror så pass mycket på sitt material att dom kan avsluta ett set med titelspåret från sin senaste platta. Som sagt - ett oförglömligt gig. Meningen var att vi skulle avsluta kvällen med att se D-A-D som var sista bandet ut men vätan, leran, värk i fötterna och en timmes bilfärd hem fick oss att skippa danskarna och istället lade vi allt krut på det näst sista bandet för dagen. Detta band var inga mindre än W.A.S.P. som de gånger jag sett dom tidigare inte imponerat på mig men denna kväll var det andra bullar som stod på menyn minsann! Blackie och hans kumpaner spelar upp ett set som inleds med den tunga duon "On Your Knees" och "Inside the Electric Circus" och tar vägen via starka kort som "Wild Child" och "Chainsaw Charlie" innan det hela avslutas med stenhårda trion "I Wanna Be Somebody", "Heavens Hung In Black" samt "Blind In Texas"! Enda missen som jag ser det är att dom inte spelade "Fuck Like a Beast" men så är det min favorit med bandet också. Men det är en petitess i sammanhanget för bandet levererade alla låtar med ett härligt driv och Blackie är i högform denna kyliga kväll! Mer kan jag inte begära egentligen. Nu var det bara att försöka ta sig igenom lermassorna och den hägrande bilen så man fick av sig stövlarna och sen vidare hem till vårat, för helgen tillfälliga, hem som var torrt och varmt! Betyg: Billion Dollar Babies Machinery April Divine Tad Morose Dreamland Overload Dia Psalma Testament W.A.S.P. Fredag 10 juli Badbollar och kycklingfötter. Att fredagen skulle komma att bli lerig förstod man med tanke på lervällingen dagen innan men att det skulle vara uppehåll så gott som hela dagen kom som en liten överraskning. En glad sådan. En glad överraskning stod även Pure Mania för som blev första akten för oss att bevittna denna dag. Detta återförenade band, som är smått kultförklarat i närområdet till festivalen, hade sin storhetstid i början på nittiotalet och bjöd upp till en för många härligt nostalgisk spelning runt middagstid. Det var inte många på plats framför stora scenen men bandet bjöd trots allt upp till dans med sin medryckande punkrock som även bär spår av lite gubbrockriff emellanåt. Bandets gästas även av Gasoline Queens energisk gitarrist innan dom avslutar alltihop med en cover på Roxettes klassiker "The Look". Nu blev det att placera sig i ölområdet för att blicka ut över scenen där dom kaxiga brudarna i Crucified Barbara började lira efter ett tag. Bandet har helt klart fått ihop ett hyfsat låtmaterial i och med nya skivan men i längden blir det lite segt tycker jag. Visst är det ett bra drag på tjejerna när dom fläskar fram sina heavy metal-riff men efter några låtar så känns det som man hört det förut och då i bättre tappning. Jag har helt klart upplevt bandet intressantare vid tidigare konserter jag bevittnade med dom så vad dom gör för fel denna afton vet jag inte men för mig funkar det inte. Funkar verkar det inte göra för Paradise Lost heller som ser ovanligt oinspirerade ut. Jag kan i och förstå dom då det, tack vare festivalens tillkortakommande med utannonseringen av schemaändringen, är en av dom minsta publikskarorna under dessa tre dagar som samlats framför den stora scenen för att se dysterkvistarna från England. Fast frågan är hur roligt det hade varit med en större publik ändå för bandet är inte berömda för sina livliga scenshower direkt. Det är stelt, stillastående och oinspirerat men ändå räddar dom sig själva från ett fiasko tack vare en varierad och stark setlist där många gamla låtar får andas frisk luft. Inledande trion med "Hallowed Land", "Erased" och "Embers Fire" är till och med smått fantastisk. Fast det kan ha och göra med att detta är mitt första möte med bandet i livesammanhang också i och för sig. Nästa band ut är dock inte första gången jag bevittnar! Göteborgarna i Mustasch är ett flitigt turnerande band och det avspeglar sig i en säkerhet och spelglädje på scen som få svenska band innehar idag. Det gör att dom utan problem kan ställa upp med ungefär samma setlist som dom senaste gångerna jag sett dom utan att det blir enformigt. Fast med hits som "Down in Black", "Black City" och "Double Nature" kan man nog inte misslyckas i och för sig. Har man sen motorkäften Ralf Gyllenhammar vid micken så vet man att det kommer ett och annat underhållande mellansnack under konsertens gång. Han är dock seg i början men sen kommer Riff-Raffe, eller Pappa som han kallar sig själv, igång och bjuder publiken på Jack Daniels och badbollar. Badbollar undrar ni? Ja mitt under konserten, när dom dessutom lirar "6:36" och "I Lied" som inte ingick i Metaltown-giget några veckor tidigare, så reser sig en enorm kran över publikhavet. I kranens topp hänger ett jättenät fullt med Jack Daniels-badbollar som på Raffes order släpps ut över publiken. Snacka om bollhav och snacka om att detta var ett kanongig! Fast det har man ju vants sig vid att Mustasch levererar vid det här laget. Från ett kanongig till ett annat! Tyska heavy metal-kungarna i U.D.O. sätter ribban direkt med att dra igång "Metal Heart" som första låt och allsången redan i öppningslåten är ett faktum! Sen fortsätter bandet att leverera ett pärlband av klassiska heavy metal-dänger som tillexempel "They Want War", "24/7" och "Animal House" men det är Accept-låtarna som drar ner mest jubel. Lite tråkigt om jag får säga vad jag tycker men visst, inte ens jag kan motstå allsången i "Princess of the Dawn" och "Balls to the Wall". Att dom sen avslutar med "I'm a Rebel" kommer som en överraskning då det ser ut som bandet gått av scenen för gott. Men den gamla slagdängan livar upp och hela spelningen gav mig energi att leva på fram till kvällens höjdpunkt för min del. Sist ut är Sator denna kväll/natt men dom struntade vi i för jag hade förmodligen inte kunnat ta in deras musik efter att hela helgens höjdpunkt Chickenfoot spelat klart. Jag har sett fram emot att se Chickenfoot ända sedan jag hörde deras debut tidigare i år och sen efter att dom blivit klara för festivalen. Jag har fastnat för deras raka och okonstlade men ändå lekfulla och tillbakalutade rock och skivan har snurrat mer i min stereo än någon annan skiva har gjort på många år. Väntan känns olidlig där jag står framför scenen men förmodligen står jag nog där bara några minuter innan Sammy, Michel, Joe och Chad stegar in på scenen. Bandet betar sen av flera av låtarna från debutalstret på ett självklart sätt men hur svårt kan det vara? Bandet har i sångaren Sammy Hagar själva essensen av hur en rocksångare skall låta och vara, i Michael Anthony har dom en gravt underskattad bassist som vars spel får det att svänga tungt och stabilt men ändå med en melodiös ådra hela tiden och i Joe Satriani har dom en av världen skickligaste gitarrister som nu, äntligen, kommer till sin rätt i och med att han ingår i ett band och får vara den gitarrhjälte han egentligen är. Men grundstommen i bandet som gör att alla dom andra har något tryggt att luta sig mot och som får bandet att svänga likt en serpentinväg i alperna heter Chad Smith! Detta unikum till trumslagare! Han har ett sådant driv och sväng i sitt spel att till och med den mest hårdföre svartmetallaren står och stampar takten. Chad är dessutom på köpet en otroligt spontan och glad människa! Som när han råkar träffa en tjej längst fram i publiken med en trumpinne i pannan. Då hoppar han snabbt ner i det leriga fotodiket, pussar bort det onda på den lyckliga tjejen innan han klättrar upp igen och fortsätter med nästa låt. Han drar sig inte för att lämna trummorna och hjälpa till med att få publiken att vifta med armarna i balladen "Learning to Fall". Han drar även igång ett spontant och bluesigt jam där han själv sjunger vilket gör att Sammy skrattandes och skakandes på huvudet lämnar scenen då han inte får vara med. Chad Smith är kort och gott en av mina nya favorittrummisar! Bandet som helhet är en ostoppbar rockmaskin känns det som när dom tar oss genom låtar som svängiga "Soap on a Rope" och "Sexy Little Thing" publikfriaren "Oh Yeah!" och tempoväxlande "Get it Up". När dessutom alla låtarna avslutas med små minijam så blir dom inte bara längre utan även annorlunda mot skivan vilket är kul. Framförallt känns samtliga jam helt spontana och ärliga vilket dom två jammen innan "Turning Left" och "Future in the Past" vittnar om. Alltihop avslutas med Deep Purples gamla örhänge "Highway Star" och jag saknar inte Jon Lords hammondspel för fem öre! Även det kan tillskrivas Chad Smith vars trumspel är så energiskt och intensivt att inte ens mäster Ian Paice hade kunnat matcha det. Jag hade enorma förväntningar på spelningen och allt infriades! Lägg även till ett kanonbra ljud för att vara på en festival och en enkel men effektiv ljussättning så får ni en perfekt inramning till en, kanske inte perfekt men ändå inte långt ifrån, konsert. Lycklig, trött och, ja, lycklig så smiter vi förbi Sator som precis ska börja spela och beger oss hem för lite välförtjänt vila. Det hade varit kul att se Sator men som sagt, det skulle nog inte ge mig någonting, för jag var helt emotionellt dränerad efter att Sammy och hans gäng spelat klart. Betyg: Pure Mania Crucified Barbara Paradise Lost Mustasch U.D.O. Chickenfoot Lördag 11 juli Från pop till svartmetall. Lördagen inleds med solksken och poprock som gjorde mig glad! Mind O.D., med rötterna lite här och där i vårat avlånga land, passade in på Rockweekend, för att citera bandets bassist Freddy Zielinski, lika mycket som Tore Skogman på Wacken Open Air. Bandets rockiga pop är väl kanske inte det första folk åker till en hårdrocksfestival för att lyssna på vilket antalet framför scenen vittnade om. Vi var först bara två stycken och som mest var vi hela fem stycken som stöttade bandet. Det var i och för sig en hel del folk i öltältet där bandet spelade så helt öde var det inte men det är lite synd att ett sådant här bra band inte får den uppmärksamhet dom förtjänar hårdrock eller inte. Bandet har en härlig fart på scenen och i Johan Fagrell har bandet en sångare med både utstrålning och en bra röst. Dessutom har dom lyckats knåpa ihop ett gäng riktigt starka låtar som svänger finfint emellanåt och faktiskt, på ett sätt, gjorde mig glad. Speciellt glad blev jag dock inte av efterföljande trio band som inleddes med dom progressiva rockarna/metallarna i Wolverine. Bandets medlemmar är mycket kompetenta på sina instrument tillika strupar men musiken blir i längden seg, enformig och tråkig. Jag har för mig att jag tyckte det lät helt okay sist jag såg dom men denna gång lossnade det inte. Sen var det Memory Gardens tur att försöka pigga upp mig men lyckades inte. Jag har aldrig orkat ge mig i kast med deras musik men tydligen skall dom spela någon form av doom men personligen tyckte jag det gick för fort för att det skall vara doom och låtarna var dessutom tråkiga. Det kändes mer som progressiv amerikansk heavy metal i mina öron men det är förmodligen fel om du frågar den insatte. Men att Scar Symmetry skulle spela något annat än melodiös modern metal med stänk av Göteborg och popmelodier var det inget snack om. Synd bara det inte lät något vidare. Dels har dom bytt ut sin förra sångare mot två mickförare där en sköter den förhatliga rena sången och den andra growlet, den sistnämnda gör det dock godkänt, dels så har dom inte låtmaterial nog att hålla för en hel konsert. Avslutande duon "Retaliator" och "The Illusionist" håller klart godkänd klass men dessförinnan är det mest segt och långtråkigt. Bättre blev det då istället när min husgud med band gick på scen. Dan Swanö och hans Nightingale gav oss en dos progressiv rock som var välbehövlig mitt i allt metallmangel och trots den skrala uppslutningen framför scenen verkade grabbarna glada och hittade spelglädjen direkt. Inledande "Nightfall Overture" sitter där den ska och efterföljande "A Raincheck on My Demise" sitter som en smäck med sin starka refräng. Bäst för dagen måste jag ändå utnämna "Alonely" och "Glory Days" som både levererades på bästa möjliga sätt och faktiskt framkallade lite gåshud hos mig. Avslutningen med Edge of Sanitys "Black Tears" är lika given som amen i kyrkan och kom som en perfekt avslutning till ännu ett kanongig av kung Swanö och hans mannar! Nu var det meningen att jag skulle ta en paus från banden på scen men så blev det inte då man kunde både se och höra helt okay från ölområdet. Inte mig emot men med tanke på att jag hade rödmarkerat (är lika med att undvika) både Hot Leg och H.E.A.T. på min spelordning så var det inte självklart att jag skulle ägna dessa två band en tanke ens. Men nu fick jag bevittna båda två och först ut var Justin Hawkins heta ben att göra mig illamående. Jag har absolut inga problem med bandets småglättiga sjuttio/åttiotalsrock som är en reinkarnation av Hawkins forna band The Darkness, fast nu är det mer AC/DC och mindre glam, men vad lider Hawkins av? Hans falsettsång är olidligt jobbig att lyssna på och förstör ett annars rätt så skönt sväng. Jag förstår inte vad folk ser i hans sång och vad folk ser i H.E.A.T.s musik vet jag inte heller. Visst är bandet kompetent och kompositionerna är väl framförda men det spelar ingen roll hur mycket du tvättar en gris för det kommer alltid vara en gris ändå. Dessutom spelar det ingen roll hur välspelat det är för håller inte låtarna högre klass än ett källarbands så blir det inte roligt ändå. Tur då att amerikanska Queensr˙che kom och överraskade oss! Dom gångerna jag sett bandet tidigare har varit rätt så mediokra tillställningar och även om det visuella inte var mycket att hurra över denna gång heller så var låtlistan desto roligare! Att inledningen bestod av fyra spår från plattan "Rage For Order" överraskade nog inte bara mig och mina kamrater utan alla andra i publiken och att dom skulle utesluta låtar från "Operation Mindcrime" helt hade nog ingen räknat med. Istället lades det lite krut på nya plattan "American Soldier" i mitten av setet och det är där som det blir segt tycker jag men under andra halvan av konserten ryckte dom upp sig och lade tonvikten på "Empire"-plattan. Just valet av låtar tyckte jag var ett lyckat drag och Geoff Tate sjöng ovanligt bra men, som sagt, det visuella kunde ha varit roligare att skåda. Skoj att kolla på var inte heller Edguy som annars är ett band jag brukar kunna ha en rolig stund med när jag ser dom. Men det roliga med Edguy har avtagit i takt med att deras skivor bara blir tråkigare och tråkigare enligt mitt tycke. Sen har jag nog tröttnat lite på Tobias Sammet och hans klämkäcka personlighet. Men det var en hel del folk som uppenbarligen inte tyckte som jag och stämde gladeligen upp i allsång i låtar som "Lavatory Love Machine", "Vain Glory Opera" och "Babylon". Någon vidare allsång blev det inte när norska Dimmu Borgir spelade men det blev desto elakare istället. Jag har vid tidigare bevittningar av bandets konserter blivit besviken för ljudet har alltid varit emot bandets mångfacetterade black metal men inte denna gången. Ljudet var kalas och ljussättningen som In Flames ljustekniker mixade ihop var smått magnifik till elaka låtar som "The Serpentine Offering", "The Sacrilegious Scorn" och avslutande infernot "Progenies of the Great Apocalypse". Det är rått, elakt och både Satyricon och Immortal må vara ondare på scen men ikväll visar Dimmu Borgir varför dom har kommit att bli världen största black metal-band. En mer välarrangerad black metal-konsert har jag nog aldrig sett tidigare. Dock känns det svårt att sätta en fullpoängare på denna spelning då jag ibland kan finna bandets musik lite småtråkig i längden. Alla låtar går helt enkelt inte hem hos mig. Men så är det. Man kan inte gilla allt till hundra procent. Men en fyra i betyg måste väl duga va? Nu kändes det som festival nått sitt slut. Dimmu Borgir har gett oss en välinramad avslutning så det kändes verkligen som det var över - men det var det ju inte! Sist ut var nämligen norrmännens raka motsats - Napalm Death! Visst spelar båda brutal musik men där norrmännen är mer av allt så är engelsmännen i grindcore-veteranerna Napalm Death avskalade, råa och brutala. Någon ljusshow är inte att tänka på och mest underhållande är gastaren Mark "Barney" Greenway då han aldrig tycks kunna stå stilla. Man kan säga vad man vill om bandets musik på skiva men live är det riktigt underhållande även om vi tröttnar efter halva spelningen och hellre vill hem och sova. Napalm Death kanske inte var den ultimata avslutaren på en sådan här festival men dom var definitivt ett av dom roligaste banden jag såg. Trött och väldigt nöjd med helgen beger vi så oss för sista gången hemåt från Kilafors och Rockweekend - för denna gången! Betyg: Mind O.D. Wolverine Memory Garden Scar Symmetry Nightingale Hot Leg H.E.A.T. Queensr˙che Edguy Dimmu Borgir Napalm Death Mitt första möte med Rockweekend var, trots flera arrangemangsmissar, en väldigt trevlig och rolig upplevelse. Framförallt, som ni kanske märker på dom många höga betygen, så var det fantasiskt musik som presenterades på dom olika scenerna! Dessutom var ljudet fantastiskt bra överlag vilket bidrog en hel del. Kan bara festivalledningen fixa till dom små barnsjukdomarna som festivalen led av i år så kommer nästa års festival bli lika lyckad som årets - det är jag säker på. Ulf Classon

< Tillbaka