Metaltown Frihamnen, Göteborg - 26-27 juni 2009 Att Göteborg är Sveriges (och världens?) metallhuvudstad nummer ett råder det ingen tvekan om numera. Inte nog med att celebriteter som LG Petrov (Entombed), Tompa Lindberg (At the Gates) och Mikael Stanne (Dark Tranquillity), för att nämna några få, minglade omkring så har festivalledningen för Metaltown sopat bort i stort sett allt vad rock heter från årets laguppställning. Vi som även uppskattar ett fett rockriff emellanåt fick i och för kungliga Mustasch och svängiga Bullet att njuta av men annars var det stenhård metall (snabb som långsam, gammal som ny) för hela slanten. Jag kan heller inte påstå att jag var speciellt lockad av att åka ner då det inte fanns så värst många band som jag verkligen ville se. Men antalet band jag kunde tänka mig att se var desto fler och dom flesta av mina vänner skulle åka så när jag fick biljetten i födelsedagspresent så var det klart. Fast jag hade nog åkt ändå när jag fått se att The Haunted var bokade. Hursomhelst så ska jag nu ge er en liten tillbakablick på dom få banden jag lyckades kolla in mellan varven. Det var så att säga rätt så blött även om solen sken som aldrig förr och värmen var smått outhärdlig. Fredag 26 juni Efter att ha skippat ett antal band på grund av en omänskligt lång kö till biljettinbytet så vinglar vi in på området lagom till att retrothrasharna i Municipal Waste drar igång sitt moshande i Close-Up-tältet och hej vad det gick undan! Jag har knappt lyssnat på bandet och aldrig sett dom live men jag måste säga att både öron och ögon fick sig en rejält trevlig upplevelse. Det är full fart på scenen och dom 80-talsminnande thrashriffen står som spön i backen där en och annan mosh-pit rullas upp. Själv går jag igång rejält och njuter för fulla muggar och antecknar "köp allt" i mitt anteckningsblock så det är väl bara att lyda sitt eget omdöme och skicka iväg en beställning. Inte lång tid efter att Municipal Waste slutat lira så går danska Hatesphere upp på samma scen och även dom imponerar. Jag har lyssnat på deras härliga death/thrash ett tag nu men aldrig fått se dom live så jag går igång rätt så rejält även denna gång. Bandet börjar direkt med ett rejält ös och det ena The Haunted-osande riffet efter det andra hamras fram medan den nye sångaren/vrålaren Jonathan Albrechtsen fräser och spottar fram lyriken. Kort och gott ett smått strålande gig helt enkelt. Nu var det snart dags för überhypade Volbeat att inta största scenen och jag såg verkligen fram emot att se dom för första gången då deras Elvis-möter-Metallica rock/metal är riktigt njutbar emellanåt. Man har ju även hört enbart gott om deras liveframträdanden så förväntningarna var ju så klart höga men tyvärr kan jag inte påstå att bandet övertygade på mig. Visst besitter inledande låtar som "Guitar Gangsters and Cadillac Blood", "Hallelujah Goat" och "Radio Girl" ett fint sväng och det rycker lite i högerbenet men mer är det tyvärr inte. Bandet känns stelt och då låtarna kan låta lite lika emellanåt så smälter dom samman till en enda lång låt vilket gör att det blir rätt tjatigt efter ett tag. Jag tröttnar så pass mycket på bandet så jag styr istället mina steg ut från festivalområdet, lägger mig på en gräsplätt i skuggan, öppnar en öl och lyssnar på Neil Young i min MP3-spelare istället. Livet kändes helt plötsligt mycket enklare. Men den lycka som varar för evigt! Mina vänner kom och samlade ihop mig lagom till att hinna in för att se niomannaorkestern Slipknot gå på scen ch avsluta kvällen. Jag har sett Slipknot tidigare och då som nu lyckas dom piska upp ett grymt tempo med inledande låtar som "(SIC)", "Eyeless" och min personliga favorit "Wait and Bleed". Som vanligt är det hela tiden en kaosartad stämning på scenen med så många musiker på en och samma gång och man har ibland svårt att ta in allt (kan det även bero på min egen alkoholhalt i blodet mån tro?). Problemet som jag uppfattar det som denna afton är att bandet tuffar på i ett makligt tempo och blixtrar sällan till. Det är först i slutet med "People = Shit" och lite senare "Spit it Out" som blodtrycket höjs och bandet lyckas komma igång i mina ögon. Men då är kalaset slut för denna kväll och bandet hedrar just bortgångne Michael Jackson genom att spela hans "Beat It" som outro. Trött men trots allt tillfredställd med Slipknots uppvisning drar vi oss hemåt för att hämta krafter inför morgondagen prövningar. Betyg: Municipal Waste Hatesphere Volbeat Slipknot Lördag 27 juni Lagom bakis och naturligtvis då lagom seg anländer vi i tid till att världens bästa band skall gå på. Att festivalledningen väljer att placera The Haunted tidigt vilket resulterar i kort speltid ser jag enbart som ett enda stor jävla hån mot ett av dom mest inflytelserika banden i Sverige just nu. Bandet skulle ju naturligtvis ha spelat i slutet på dagen men dom tar seden dit dom kommer, öppnar spjällen, och levererar som bara The Haunted kan. Mästervokalisten Peter Dolving är på ett strålande humör och har jobbat fram både en grandios skäggväxt och en något större lekamen än vanligt vilket bara bygger på hans pondus. Han spottar och vrålar lika övertygande som vanligt och dom gångerna det skall pratas mellan låtarna är det underhållande som vanligt. Bandet sparkar igång med "Little Cage", "The Drowning" och "Trespass" i ett hejdlöst tempo innan dom fortsätter att mangla oss med moderna thrash-hits som "Moronic Colossus", "The Flood", "D.O.A.", "Trenches" och naturligtvis mästerliga "99" innan dom knyter ihop säcken med "Dark Intensions" (att så många kan bli så extas över ett intro), "Bury Your Dead" och naturligtvis blodtryckshöjaren "Hate Song". Allt förpackat i ett betonghårt paket som levereras med sådan precision att man blir helt knockad. Det enda jag kan klaga på är naturligtvis längden på konserten, det dåliga ljudet på sologitarrerna men även det faktum att det nu är länge sedan dom spelade "God Puppet". Gitarristen Jensen lovade mig några få riff från låten när jag terroriserade han kvällen innan i öltältet men inte ens det fick jag. Sen hade jag hoppats på någon ny låt men bandet kanske inte har kommit så långt i låtskrivandet på nya skivan än. Helt utpumpade efter The Haunted gig och solens värmande strålar tog vi nu våran tillflykt till utsidan av festivalen och skuggan. Jag hade velat se All That Remains men orkade helt enkelt inte så nästa band att kolla in fick bli japanska Girugämesh på tältscenen. Fråga mig inte varför men hela gänget ville se dom så jag hängde på. Det jag fick serverat för mig var naturligtvis vad man kan vänta sig av ett J-Rock-band vilket innefattar det mesta inom musikväg. Just Girugämesh verkar ha anammat den amerikanska nu-metallen som nu mest känns förlegad med sina samplingar och tunga maskinella riff. Det låter riktigt jävla illa och för att citera en kamrat till mig så kan man sammanfatta det så här; "Detta är ju skadligt för en hårdrockare att lyssna på". Det visuella var det dock inget fel på men ville man se en freakshow fanns det andra alternativ. Nej vi tröttnade efter bara ett par låtar och styrde istället stegen mot en bra plats i öltältet där vi kunde avnjuta kungarna i Mustasch som skulle gå på lite senare. Mustasch är ett sådant band som inte verkar kunna påverka mig negativt. Trots att Riff-Raffe verkar ovanligt nykter och bandet är rätt stillastående samt mellansnacket är på en mer sansad nivå än vanligt så kan jag inte låta bli att dras med i svängiga nummer som "Dogwash", "Parasite" och "Monday Warrior" eller varför inte någon av dom största hitsen som "Down in Black", "Black City" och "Double Nature". Man kan helt enkelt inte låta bli att stampa takten. Dock kan jag känna att det börjar bli dags för bandet att presentera lite nytt material för setlisten behöver en liten uppfräschning för att det skall hålla i längden. Efter Mustasch blev det en sista paus ute i skuggan sen fick jag snällt följa med på sista akten för festivalen. Jag hade kunnat välja Cult of Luna men till och med dom är sämre än Marilyn Manson. Jag förstår inte vad folk ser i denna mans (för det är en man va?) musik. Jag hittar inga minnesvärda melodier, inga medryckande riff och låtarna känns bara platta och intetsägande. Dessutom kan karl'n inte sjunga för fem öre! Jag har i och för sig aldrig varit speciellt förtjust i det industriella i musik och i Mansons fall blir det ju bara ytterligare ett irritationsmoment att lägga till musiken. Men som om inte musiken skulle tjäna på att någon drog ur strömkontakten så får jag upplevelsen av att Manson är uppenbarligt påverkad av någon illegal substans. Han är arrogant, berättar om hur coolt det är att knarka trots att det förekommer en hel del minderåriga i publiken och han verkar helt enkelt inte vilja vara där han är för tillfället. Det kan vara en del av hans image som skall chocka och vara kontroversiell men jag tycker mest det känns blasé, töntigt och barnsligt. Jag har sett gatstenar som är mer uppseendeväckande än det här. Behöver jag säga att jag lämnade skiten innan det var över? Jag var inte ensam om att ta till flykten för det var en strid ström som lämnade området medan Manson körde sina sista låtar. Betyg: The Haunted Mustasch Marilyn Manson Metaltown var som vanligt en oerhört trevlig tillställning men fasen vet om dom inte har blivit så stora som dom kan bli nu för 20.000 personer på den ytan som festivalen utgör är i mesta laget. Inte nog med att flera som kom i god tid till festivalen första dagen missade dom första banden på grund av det sega köandet så var det helt omöjligt att hitta sig någon sittplats inne på området. Sen får det gärna hyras in portabla pissoarer till nästa år för det känns lite onödigt att behöva stå i kö till en bajamaja enbart för att slå en drill. Men dom ska ha beröm för sin väskinlämning som är riktigt bra om man nu vill ha med sig grejer som man inte vill bära runt på men som kan komma till användning. Sen är den musikaliska inriktningen inget att klaga på men något mer rockband får gärna bokas så man kan variera sig lite och boka gärna The Haunted igen men ge dom då för fasen en tid som är mer respektabel för ett metalband av den digniteten! Ulf Classon

< Tillbaka