Ullevi, Göteborg - 21 juni 2009 Det märks att det börjar närma sig slutet på en lång turné. Den nu över sextio år gamle och rosslige sångaren Brian Johnsons röst låter nämligen plågad, hes och emellanåt otydlig efter ett ihärdigt turnerande. Det märks även mellan låtarna. Där han vanligtvis tjoar och pratar med oss i publiken är han nu tyst och vilar sin hals. Detta gör emellanåt att det blir onödiga pauser mellan låtarna och sällan presenterar Brian låten för oss innan första riffet drar igång. Men det hindrar honom inte från att dra igång allsångsklassiker som "Dirty Deeds Done Dirt Cheap", "You Shook Me All Night Long" och "T.N.T." eller att sjunga lite raspig blues till Angus riffande innan "The Jack" drar igång. Men för oss som var i Globen tidigare detta år så gör det inte så mycket att Brian inte talar om för oss vad som komma skall för låtlistan är nämligen identiskt med den i Globen på när som på en stark och svängig "Dog Eat Dog" som klämts in mellan blytunga "War Machine" och för aftonen rätt så svala popflirten "Anything Goes". Just dom nya numren, fem till antalet, hade bandet kunnat dra ner på nu när Black Ice-turnén dragit sig ut på dom stora utomhusarenorna. Jag gillar nya skivan skarpt men min entusiasm verkar inte delas med den 57,205 lungstarka åskådarskaran som ger bandet en rätt så tyst uppskattning då dessa låttitlar kommer på tal. Vi hade nog mer velat ha en elektrisk "High Voltage", en värmehöjande "Heatseeker" eller en elak "Ballbreaker". Just dom två senaste albumen innan "Black Ice" ratas alltså helt även denna gång och det ser jag som en stor skam. Men trots allt bjuder AC/DC, som alltid, på världen bästa rockshow. Det finns få, om någon, som slår bandet på fingrarna när det skall framföras stenhård och skitig rock'n'roll. Jag vet inte varför men jag blir alltid lika lycklig när jag hör Brians hesa stämma, Angus känsliga men ovårdade anslag på gitarren, Phil Rudds enkla men taktfasta trumspel samt Cliff och Malcolms trofasta rytmsväng. Sen spelar det ingen roll att det alltid ser likadant ut. Malcolm och Cliff SKA stå still och endast när det skall köras gå fram några steg till mikrofonerna och sen tillbaka. Phil Rudd SKA spela så enkelt han kan så inte hans kedjerökning störs och Angus SKA strippa i "The Jack", han SKA spela ett ointressant långt solo in "Let There Be Rock" och han SKA hoppa i slutet på varje låt. Uppblåsbara Rosie SKA visa upp sina behag i "Whole Lotta Rosie", djävulsklockan SKA klämta i "Hells Bells" och kanonerna SKA bombardera oss i avslutande "For Those About to Rock (We Salute You)". Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser det för det är ALLTID underhållande. Det som dock stör en aning denna, lite kylslagna, kväll i Göteborg och gör att bandet tappar en poäng från den Globen-spelning jag bevittnade är, naturligtvis, stackars Brians röst, motviljan att ändra lite mer i setlisten men även ljudets tillkortakommande. Nya Ullevi är inget ljudmässigt mästerfenomen och även om ljudteknikern lyckades bra denna afton så finns där mer att önska för att få en mer njutbar upplevelse. Ta Angus långa solo tillexempel vars första halva dränks i det mullrande kompet. Men vad gör sådana petitesser när vi får en hitkavalkad av sällan skådat mått, en show få kan mäta sig med och det ett enormt fyrverkeri i alla dess färger efter det att sista kanonsalvan saluterat oss. Jag kan bara lyfta på hatten, tacka och konstatera att AC/DC är universums bästa band och kommer så förbli. Men innan Angus och kompani tog scenen i besittning så blev vi uppvärmda av två mycket kompetenta band som dock led fruktansvärt på grund av det dåliga ljudet. Sämst ljud fick unga svenska fenomenet Bullet vars låtar var svåra att hålla isär även för en som kan dom. Men dom skötte sig trots allt bra på den enorma scenen och visar prov på att det inte spelar någon roll om man spelar inför tolv personer eller inför ett halvsatt Ullevi. Kontrasterna på dom två gångerna jag sett bandet är alltså stora men bandet röjer på som om det vore livet och deras AC/DC-osande hårdrock verkar gå hem hos en hel del i publiken. Ut som nummer två innan huvudbandet är samma band som på hela turnén och irländska The Answer gör, trots det emellanåt usla ljudet, ett kanongig. Låt er nu inte luras av det betyg jag ger bandet för i jämförelse med AC/DC så har inte The Answer mycket att hämta denna kväll men då huvudakten beräknas efter en helt egen mätsticka så kan alltså betygen hamna på samma siffra. Hursomhelst så verkar bandet ha hittat sin plats på den stora scenen och rör sig nu hyfsat vant och med en sångare som Cormac Neeson i spetsen så är mycket vunnit. Han har börjat ta för sig mer sen sist jag såg bandet i Globen och han har en riktigt skön och personlig röst. Lägg där till ett Led Zeppelin-minnande låtmaterial som är ovanligt starkt i dagens rockklimat så får du ett härligt svängande gäng vars retrorock gick hem oväntat bra på Ullevi denna kväll. Men kvällens kungar var, som ni förstår, AC/DC och vi får verkligen hoppas att alla elaka rykten om att detta är bandets sista turné - är just bara rykten. Bullet  The Answer  AC/DC
Ulf Classon
|
|