Norje, 4-5-6 jun 2009 Torsdag 4 juni Har vid ett flertal tillfällen missat eller valt bort dessa danskar. Nu var det dock dags att bevittna vårt grannlands stora rockexport. Att Volbeat blivit gigantiskt stora i Sverige vittnade den enorma uppslutningen på. Och att bandets sköna blandning av diverse musikgenrar gick hem hos publiken är en underdrift. Men varför envisades frontmannen Michael Poulsen med att prata engelska? Schlagerkändisarna i H.E.A.T hade efter ett år av publikframgångar och stort mediauppmärksamhet uppgraderats från förra årets framträdande på lilla Gibson-tältet till Zepplinscenen. För ett år sedan bevittnade jag en utmärkt spelning av ett hungrigt band. Årets spelning var tyvärr två rejäla kliv nedåt på karriärsstegen och kan bara summeras som fullständigt bedrövlig. Oinspirerat och nerlusat med inövade posér. Största syndaren var sångaren Kenny Leckremo vars sång var bedrövlig denna afton. Den sprack ideligen och de höga tonerna var inte att tänka på. Ett rejält break är vad både band och publik skulle behöva. Hinner se en halvtimme med doomlegenderna i Candlemass. "Nya" sångaren Robert Lowe gör faktiskt ett utmärkt jobb och saknaden efter Messiah blir överraskande liten. Skyndar bort för att se amerikanska AOR-bandet Tyketto. Stundtals riktigt underhållande när bandet fläskar på med klassiker så som "Strength in numbers" och "Forever young". Dock väl smörigt när sångaren Danny Vaughn plockar fram den akustiska gitarren, ler med gnistrande, vita tänder sitt mest sockersöta leende och framför bandets mer sliskiga alster. Som helhet saknas dock bredden av klasslåtar vilket föranleder att tilldelade 90 minuter upplevs som väl tilltagna. ZZ Top inleder lovande med "Got Me Under Pressure". Sedan trillar bandet ner i ett mörkt hål och lallar bluesrock i närmre en timme. Mina förhoppningar om att få höra bandets hits besannas först med halvtimmen kvar då man som avslutning snabbt betar av sex publikfavoriter. Och det är först då stora delar av publiken varknar till liv. Fram tills dessa har responsen varit mer än lovligt sval. Under samlingsnamnet "Over The Rainbow" döljer sig ett gäng artister som tidigare figurerat i olika versioner av Rainbow. Lägg därtill gitarrlegenden Ritchie Blackmores son Jürgen och lineupen är komplett. Förvisso bryskt avpoleterade som ett simpelt coverband av de äldsta, mest trogna Rainbow-puritanerna. Men för oss övriga som tidigare aldrig bevittnat bandet live gavs här tillfälle att få uppleva en riktigt skön sammanfattning av bandets hela musikaliska karriär. Alltid lika välfrisserade, host-host, Joe Lynn Turner och energiknippet Bobby Rondinelli, som tycks ha åtta armar, är sköna bandpersonligheter som garanterar trevliga 90 minuter. Resultatet är lysande för att vara ett, hmm, coverband. "Vem köper en orientalisk matta på en festival". Följande citat måste vara SRF09´s mest lysande. Hurvida Dee Snider i Twisted Sister missförstod eller var ironisk över reklamskylten för "orientalisk mat" kan kvitta. Humor på hög nivå! Att det dessutom var just Dee var knappast en tillfällighet. Bättre, roligare, mer underhållande - listan med superlativ kan göras oändlig - frontman finns inte. Lägg därtill jubileumsframförandet av hela "Stay Hungry"-albumet. Dessutom var bandet mer samspelta än under senaste besöket på festivalen för sex år sedan. Och slutligen påstods detta var sista vändan iförda smink, bara en sådan sak. Årets SRF-spelning. Betyg: Volbeat 
H.E.A.T 
Tyketto 
ZZ Top
Over The Rainbow 
Twisted Sister 
Fredag 5 juni Var en av få som faktiskt fick träffa Lita Ford personligen under hennes första besök i Sverige på över 20 år. Tyvärr visade hon sig vara en, på ren svenska, riktig kärring. Tvär, folkskygg och rent ut sagt otrevlig. Dessvärre visade sig inte heller hennes spelningen vara särdeles kul. Otight, avsaknad av ett naturligt driv i showen och faktiskt verkade Lita vara oinspirerad. Undrar varför Lita beslutat sig för att göra comeback inom musikbranschen när viljan inte verkar finnas där? Kul i alla fall att få höra en del av hennes gamla klassiker från 80-talet. Första timmen av UFO är trevlig underhållning. Sedan kommer regnet. Ösregnet! Missar således den säkerligen alldeles lysande avslutningen med "Lights Out", "Rock Bottom", "Doctor Doctor" och "Shoot Shoot". Då sitter jag redan dyblöt i presstältet där Lemmy håller hov. Inget dåligt substitut, men ändå. När regnmolnen flytt står Foreigner för festivalens stora överraskning. Mycket av superlativen kan tillskrivas "nya" sångaren Kelly Hansen som imponerar, stort. Att dessutom få återse fenomenale Brian Tischy bakom trummorna var kul. Men bandets stora tillgång är givetvis låtarna. Vilka låtar! Men superballaden "I Want to Know What Love Is" i all ära. Var fanns "Say you will"? Motörhead är alltid Motörhead. Har dom någonsin gjort en dålig spelning? Säkert. Men jag har aldrig varit närvarande på någon av dem. Årets SRF-gig motsvarar både mina och övriga i publikens förväntningar. Att vi dessutom får återse Bomber-ljusriggen är en ren bonus. Att den åter (för vilken gång i ordningen?) dammats av för ändamålet hade jag missat. Enda klagomålet är möjligtvis att det i mångt och mycket var samma setlist som vid senaste Sverige-besöket. Årets tragikomiska inslag på SRF09 står en familjefar i 30-35 års åldern för. Han har, i mina ögon, oansvarligt släpat med sig sina små barn till festivalen. Strax innan Motörhead skall gå på scenen tilltalar nämnda person mig tämligen irriterat. "Du får flytta på dig!". "Mina barn kommer inte att se något när du står framför dom", fortsätter han. När jag påtalar att någon av festivalens övriga 35.000 besökare lär ta min plats om jag flyttar på mig faller inte i god jord. Ordväxlingen tilltar. Väljer dock att bara gå därifrån tillslut. Inget barn skall behöva se sin pappa bete sig så omoget och provocerande. Nykter dessutom. Har aldrig riktigt förstått mig på In Flames. Visst, de gånger jag sett dem tidigare har de alltid varit riktigt tighta. Dessvärre har deras musik aldrig riktigt tilltalat mig. Således stannar jag inte hela spelningen och missar en upphaussad show med tillhörande grandiosa fyrverkeri. Något måste göteborgarna dock göra rätt. För när jag lämnar festivalområdet till tonerna av "Only for the Weak" fullkommligt skakar marken så som om en enorm buffelhjord skenade förbi. Ett gigantiskt publikhav med hoppande fans skapar total anarki över hela festivalområdet, från kravallräcket till långt, långt bak över fältet. Göteborgarna kan sin sak. Något är det som jag uppenbarligen inte hajat. Betyg: Lita Ford
UFO
Foreigner
Motörhead
In Flames
Lördag 6 juni Tre år sedan senaste SRF-besöket för Journey. Då utskällda för att sångarens röst hördes i PA:et trots att micken stora delar av konserten var avslagen. Nytillkomne sångaren Arnel Pineda, från Filippinerna (!!!), hittade både on-knappen på micken och fick det dessutom att låta riktigt trevligt. Att Forbidden i tidernas begynnelse var bland de mest respekterade banden inom Bay Area-thrashen kan inte ha undgått någon som kan genren. Extra kul att få höra hela "Twisted Into Form". Sångaren Russ Anderson lyckades få igång publiken längst fram. Men bakom den främsta klicken folk vid scenen blev det snabbt glest i leden. Men var fanns publiken? Lockade Electric Boys mer måntro? Elaka röster viskade om att Justin Hawkins, ex The Darkness, knarkat sönder både röst och sig själv. Rykten som visade sig vara allt annat än sanna. Hans nya band Hot Leg visade sig vara en helt ok musikalisk upplevelse. Kvällens stora begivenhet är han dock otvivelaktigt. Med humorn som ledstjärna ömsom roar han publiken, häcklar den och manövrerar den med van hand genom tilldelade scenminuter. Jag ser bara leende ansikten i publiken genom hela spelningen. Imponerande! Europe har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Inget snack om varför. Med den låtskatten att gräva ur och Joey Tempest som frontman. Det nyare låtmaterialet drar dock ner helhetsintrycket. Det är inte på långa vägar lika underhållande som det klassiska. Underhållande är det dock att bevittna överförfriskade damer runt 40-strecket som envisas med att dansa till musiken. Vare sig de kan dansa eller inte. Hade jag inte varit mörkrädd skulle jag kilat bort till "domedagskullen" och bevittnat Immortal istället. Två år är en för kort tid att reprisera en headliner. Ja, om inte headlinern heter Heaven & Hell vill säga, då är det ett gränsfall. Givetvis lyckades man inte upprepa den magiska spelningen från 2007. Innan var det längden det diskuterades och nu kan vi lägga till åldern. Man kan dock, som vanligt, inte sluta att imponeras av Ronnie James Dio. En av mina absoluta favoritartister. Alltid lika trevlig när man träffar honom och en artist av yppersta rang. Årets spelning var imponerande, men som sagt, inte lika bra som senast. Betyg: Journey
Forbidden
Hot Leg
Europe
Heaven & Hell
Steve Mårtensson
|
|