Globen, Stockholm - 7 mars 2009 Egentligen skulle det här ha blivit en recension av båda kvällarna i Stockholm, men eftersom söndagens konsert ställdes in pga James Hetfields hälsotillstånd, blir det bara lördagens begivenhet som recenseras. Senast jag såg dessa herrar live var på Ullevi 2004 under deras "St Anger"-turné och det var en mindre besvikelse. Nu skriver vi 2009 och "Death magnetic" har visat att bandet fortfarande kan prestera ganska bra efter alla dessa år och debaklet "St Anger" är glömt. Tidigare under lördagen sitter jag ner och snackar med The Sword's Trivett Wingo och han överöser bandet och främst Lars Ulrich med lovord. Tyvärr missar jag The Swords framträdande trots snabb taxifärd och det retar mig något. Machine Head Istället blir det Machine Head som får inleda kvällen för mig. Jag har länge sett fram emot att se dem live och därför är besvikelsen stor när det visar sig att ljudet är bedrövligt högt och nyansfritt. Det blir bara ett enda långt muller där låtarna med viss ansträngning kan urskiljas. Det riffas som aldrig förr, men det geniala och melodiska mörker som återfinns på bandets hyllade plattor, försvinner snabbt denna kväll i Globen. De inleder med "Clenching the fists of dissent" och den formidabla "Imperium", men det mesta faller platt i en enda stor mullervägg. Inte ens avslutande "Davidian", med den numera klassiska raden "Let freedom ring with a shotgun blast", förmår beröra på något större vis. Nej, jag är fullt övertgad om att Robb Flynn och gänget kan bättre och när man är så långt upp i hårdrockshierarkin som de är, ska det inte vara möjligt att få till ett så taskigt ljud. Betyg: 
Metallica Huvudbandet då? Ja, efter tidigare nämnda Ullevikonsert har mina förväntningar varit lika med noll, men ta mig tusan om inte Metallica har tuggat i sig rejält med vitaminer och fått fart på adrenalinet. Från inledande "That was just your life" och lasershow, till avslutande "Seek and destroy" och svarta badbollar regnande från ljusriggen, är det en show så tight och mästerlig och kraftfull att jag bara ler och njuter under den mer än två timmar långa konserten. Det som mest förvånar är att det nya materialet låter så otroligt bra live. Flertalet av de nya låtarna, som exempelvis "The end of the line" och "The day that never comes", låter redan klassiska och har ett helt annat driv på scen än på platta. Som tredje låt slänger bandet in den monstruösa "Harvester of sorrow" och det är blytungt. Riktigt, riktigt blytungt. Samspelet med publiken är storslaget och allsången i flertalet av bandets örhängen är minst sagt öronbedövande. Den rektangulära scenen och den häftiga ljusshowen gör hela framträdanet till något av det bästa jag någonsin sett. Till och med de Spinal Tap-aktiga kistorna, som är en del av ljusriggen, fungerar och bidrar till helhetsintrycket. Dessutom sjunger Hetfield riktigt bra, även om några av de högre tonerna fått sänkas något. "Master of puppets" får mig att rysa av välbehag och "Nothing else matters" framförs delvis av Hetfield själv och ger låten en ny dimension. Avslutande "Seek and destroy" sitter som ett smäck, även om de svarta badbollarna ger det hela en viss komisk effekt i stundens allvar. Metallica 2009 är ett band i toppform och visar ännu en gång att gammal är äldst. Betyg: 
Niclas Müller-Hansen Machine Head setlist: 1. Clenching the fists of dissent 2. Imperium 3. Halo 4. Beautiful mourning 5. Descend the shades of night 6. Davidian Metallica setlist: 1. That was just your life 2. The end of the line 3. Harvester of sorrow 4. No remorse 5. One 6. Broken, beat and scarred 7. Cyanide 8. Sad but true 9. Turn the page 10. All nightmare long 11. The day that never comes 12. Master of puppets 13. Fight fire with fire 14. Nothing else matters 15. Enter sandman 16. Helpless 17. Jump in the fire 18. Seek and destroy
|
|