Globen, Stockholm - 20 februari 2009 The Answer Ett par minuter försenad kommer jag in i Globens sfäriska miljö men just i tid för att hinna se slutet på förbandet The Answers första låt för kvällen. Dessa unga irländare har utan tvekan dragit en vinstlott då man fick äran att öppna för världens största rockband och dessa kaxiga grabbar tar definitivt chansen att visa upp sig. Musikaliskt skulle man kunna kalla dom för ett Led Zeppelin på LSD och det är ett skönt retrosväng dom försöker få igång publiken med. Tyvärr är nog bandets musik rätt så okänd för den stora massan och publiken ser mest uttråkade ut och vill att huvudbandet skall äntra scenen. Men bandet verkar strunta i den något stela åskådarskaran och ger järnet hela tiden och trots att scenen är några storlekar för stor för bandet i dagsläget så gör dom sitt bästa med att fylla ut den och lyckas faktiskt rätt bra. Setlistan för kvällen är en välhängd mix av låtar från bandets debut "Rise" och dess uppföljare "Everyday Demons" som släpps i slutet på denna månaden. Dom nya låtarna kändes starka och kommer säkert bli lika stora livefavoriter som samtliga låtar från förstlingsverket. Kort och gott så gjorde The Answer ett kanongig men då inte publiken bjuder till så blir det lite avslaget tyvärr. Betyg: 
AC/DC Lamporna släcks och ett intro börjar rulla på den stora vita duken som visar upp en animerad film med ett skenande tåg, Angus Young och lättklädda tjejer. Lite småbuskis är det känns det som men samtidigt ett lysande bevis på att sex och rock'n'roll går hand i hand. Filmen slutar och AC/DC med Angus i spetsen kommer ut på scenen ivrigt riffandes på "Rock N Roll Train" från senaste albumet och skärmen där filmen visats delas i två och ut på scenen dundrar ett enormt lokomotiv som frustar och ryker. Hela Globen tycks koka och det verkar som allas förväntan väller ut ur deras kroppar likt enorma glädjetjut. Bandet spar inte på krutet utan fortsätter rappt med min absoluta AC/DC-favorit, "Hell Ain't a Bad Place to Be", och hur denna låt kan vara så sorgligt sällan spelad live förstår jag inte då det är en given livefavorit. Men bandet spar som sagt inte på krutet i början utan sparkar igång en rivig version av "Back in Black" och jublet ser inte ut att kunna sluta. Har AC/DC egentligen gjort ett mer tidlöst riff? Med lite eftertanke så har dom kanske det men var gång Malcom slår an på strängarna så är det som det går elektriska stötar genom publiken och nu har bandet värmt upp och inget kan stoppa detta skenande tåg. Det skulle kunna verka som ett självmordsförsök att slänga in en ny låt direkt efter denna urladdning men "Big Jack" funkar faktiskt riktigt bra live trots den lite småtjatiga refrängen. Men den som misströstar och inte gillar det nyare materialet blir säkert gladare när riffet till "Dirty Deeds Done Dirt Cheap" ekar ur högtalarna och kvällens första ordentliga allsång är ett faktum. Publikens skrålande blir inte lägre när ytterligare en gammal goding dammas av i form av "Shot Down in Flames" och bandets lyfter sig ytterligare en nivå. Det blir tyst, lamporna är släckta en kort sekund och det går nästan att ta på stämningen inne i Globen. Vad skall komma härnäst? Som en blixt från en klar himmel tänds allt upp och Angus levererar ett av dom mest klassiska riffen i bandets karriär och snart skanderar 14.353 personer "Thunder" i en mäktig kör. "Thunderstruck" är inget mindre än en monumental arenarockstänkare som alltid får en på gott humör och det är lite synd att kvällens svalaste punkt kommer direkt efter att sista blixten laddats ur över oss. "Black Ice" må vara en helt okay låt på skiva men live kommer den inte alls till sin rätt och blir i det hela taget rätt så tam. Men det gör ingenting för låtlistan denna afton är så välavvägd så en liten dipp gör ingenting för kan man följa upp en lite klenare låt med, som i kvällens fall, "The Jack" så kan man inte misslyckas. Detta, AC/DC's bluesigaste stycke musik, är alltid en höjdare live och hur många människor idag kan få en hel arena (med mestadels män) att jubla åt en gammal gubbe som strippar? Angus lilla strippnummer är alltid lika uppskattat och denna gång var hans kalsonger prydda med bandets logotyp istället för Sveriges flagga som förra gången dom var här för åtta år sedan. Nu släcks ljuset än en gång och en förväntansfull publik jublar ikapp när dom välkända tonerna från bandets helvetesklocka börjar klämta samtidigt som den sakta sänks ner över scenen till tonerna av Angus lika välkända intromelodi. Detta är kvällens mäktigaste stund och med en sådan här låt kan man inte misslyckas. Efter en sådan överväldigande upplevelse så känns förmodligen vilken annan låt slätstruken och den annars så starka "Shoot to Thrill" lyckas tyvärr inte lyfta då den får äran att följa upp helvetesklockorna. Vem trodde då att en låt från senaste albumet skulle få bandet på rätt köl igen och faktiskt stå ut som en av kvällens starkaste stunder? "War Machine" är hur tung som helst och jag vet inte vad det är men jag upplever denna låten som oerhört mäktig. Riffet är ett av dom tyngsta bandet har skrapat ihop på länge och live får riffet verkligen den hjälpen det behöver för att framhäva sig själv. På skiva kan det nämligen kännas lite tunt men nu går det inte att värja sig från denna maskin till band som är på krigsstigen. Efter en sådan mangling känns faktiskt nästa låt "Anything Goes", även den från senaste albumet, med sitt lite lättare och poppigare sound riktigt skön att vila öronen med. Säga vad man vill om bandets försök till att göra en poplåt men jag tycker i alla fall den svänger något hejdlöst bra och passar väl in bland alla megaklassiker. Nu är det slut med överraskningar och en genomtight "You Shook Me All Night Long" är startskottet på en hitkavalkad av sällan skådat mått. Ett öronbedövande "Oy, oy, oy" ekar inne i den fullsatta arenan när "T.N.T." framförs. Jag har nog aldrig hört en samlad skara människor gasta högt tillsammans innan. Mäktigt är bara förnamnet. Efter detta kommer kvinnan vi alla väntat på. Rosie! Hon grenslar lokomotivet och stampar taktfast med i sin egen signaturmelodi "Whole Lotta Rosie" och har hon varit vackrare? Världens största uppblåsbara docka är alltid lika välkommen och allsången till hennes hyllning vill inte ta slut. Allsången fortsätter med "Let There Be Rock" som denna afton är lite mer elektrisk än vanligtvis av någon anledning. Det nästan glöder om Angus gitarr då han i ett förlängt solo i mitten på låten ligger och sprattlar på en upphöjd plattform och kränger fram den ena magiska tonen efter den andra. Bandet lämnar scenen och efter en kort stund anländer bandet för kvällens extranummer och först upp på scen är Angus som kommer ur ett rykande hål i mitten på scenen. Detta mäktiga inträde mynnar ut i "Highway to Hell" som man aldrig kan tröttna på och direkt på den avslutar bandet kvällen med den sedvanliga "For Those About to Rock (We Salute You)" vars kanoner alltid är lika coola att skåda. Bandet lämnar scenen med en tiofaldig salut och arenan tänds upp. AC/DC har frälst oss för denna gång och jag tror inte någon lämnar Globen besviken denna kväll. Vad är det som gör AC/DC så löjigt bra? Allt är ju mer eller mindre rätt så förutsägbart. Helvetesklockan klämtar, Rosie bystar upp sig, Angus strippar, Brian har på sig sin keps, Malcom och Cliff står på varsin sida av Phils trumset och kanonerna smäller av. Bandet spelar inga medleyn för att få med fler låtar för att blidga fansen och dom enda gångerna dom ändrar på en låt är när Angus skall lira solo. Men det är nog just det som är grejen men AC/DC för man vet vad man får och det man får är alltid djävulskt bra! Bandet är nämligen bäst i världen på att leverera en förstklassig rock'n'roll-show och då spelar det nog ingen roll att det är lite förutsägbart tror jag. Sen skulle man kunna tro att bandet, som nu börjar bli lite till åren, skulle vara trötta gamla gubbar men så är det inte heller. Visst dom kanske inte studsar runt lika mycket som förr men det är fortfarande fullt ös och även om Brian inte riktigt kan ta alla dom höga tonerna/skriken så sjunger han nu bättre än på länge. Man skulle kortfattat säga att AC/DC är fortfarande världens bästa rock'n'roll-band och dom ger oss fortfarande världens bästa rock'n'roll-show och ni som har biljett till söndagens spelningen kan jag bara gratulera. Själv har jag redan ställt in mig mentalt på bandets kommande spelning på Ullevi i sommar och då kan vi förmodligen förvänta oss samma förutsägbara AC/DC men då större samt bättre och förhoppningsvis är allt precis som vanligt i AC/DC-land. Betyg: 
Ulf Classon AC/DC setlist: Rock N Roll Train Hell Ain't a Bad Place to Be Back in Black Big Jack Dirty Deeds Done Dirt Cheap Shot Down in Flames Thunderstruck Black Ice The Jack Hells Bells Shoot to Thrill War Machine Anything Goes You Shook Me All Night Long T.N.T. Whole Lotta Rosie Let There Be Rock Extranummer: Highway to Hell For Those About to Rock (We Salute You)
|
|