Kinnarps Arena, Jönköping - 5 december 2008 Färs o Frosta Sparbank Arena, Lund - 6 december 2008 Wembley Arena, London - 13 december 2008 Ja då var det dags igen att bevittna de engelska rockrävarna igen och denna gång så har de för första gången gjort en avstickare till Danmark och Sverige under sin årliga "UK Christmas Tour". Första giget för min del blev i Jönköping i en utsålt Kinnarps Arena fredagen den 5:e dec. Jag tog bilen till Jönköping från Karlshamn strax efter lunch för att stråla samman med lite polare på hotellet. Vi skulle först ner på Olearys för att ta några öl och lyssna lite på Status Quiz som både skulle lira innan konserten och på ett afterparty efter Quo´s gig. Där var väldigt mycket folk och vi satt där ett tag, lyssnade, drack öl och mådde allmänt väldigt bra. Quo skulle gå på ca 20.30 så vi tog en taxi ut till arenan kl 19 och det var redan rätt mycket folk på plats. Vi drack ett par öl och fick sedan bra platser ganska nära scenen. Kl 20.30 så hörde man de välkända tonerna till POMM och som sig bör så dundrar numera förutsägbara men underbara CAROLINE igång. Måste få säga att Caroline måste vara en av rockvärldens absolut bästa öppningslåtar någonsin. Publiken är på topp och Status Quo är som oftast i högform. The Wanderer rivs av av bara farten och därefter tunga Rain och publiken gungar i hela Kinnarps Arena. Det märks att Jönköpingspubliken är svältfödd på stora internationella rockband för det är ett enormt tryck i arenan. Efter detta öppningspaket så är det dags för Francis numera traditionella "Good Evening And Welcome To The Show". Turnen som de valt att kalla "Pictures 40 Years Of Hits" pga att det är 40 år sedan de fick sin första hit "Pictures Of Matchstick Men" skulle enligt förhandsinfo innehålla en massa låtar som de inte spelat på länge och det kan man väl säga att det stämde verkligen. Efter lite snack med publiken på sitt alltid charmiga sätt så presenterade Francis "Don´t Drive My Car" och därefter kom de två klassikerna Mean Girl och Softer Ride. Nu var det bra tryck på både publik och "gubbarna" och nya Beginning Of The End är en lysande "livelåt". Konserten håller högt tempo och det är tungt, tajt och högt. Jag vet att det finns många som inte håller med mig men STATUS QUO live 2008/2009 har aldrig låtit bättre och aldrig varit mer samspelta. Francis presenterar kvällens absoluta höjdare, en blytung version av "Is There A Better Way", där Rick får ta hand om sången. Det funkar men man hör lite att hans sjukdom för några år sen har satt sina spår på halsen. Proposinmedlyt levereras och "Big Fat Mama" som alltid varit en av de stora favoriterna är ju bara så bra att taket nästan lyfter i Kinnarps Arena. Vi får även höra Matchstick Man Ice In The Sun och In my Chair. Denna konsert är så grymt bra som den bara kan bli och publiken är med hela tiden. När QUO efter nästan 2 timmar lämnar scenen efter att ha levererat "Roll Over Lay Down", "Down Down", "Whatever You Want" plus lite till så har man bara ett stort leende på läpparna och det beror på att man inom ett dygn skall få avnjuta detta en gång till och inom en vecka få en dos till i London. Konserten är en solklar 5-poängare. Efter giget beger vi oss sen ner till Olearys igen för att fortsätta att lyssna på god musik och avnjuta några bärs till. Värmlands stoltheter Status Quiz drar på för fulla muggar och jag måste tillstå att de gör ett jäkla bra jobb. De er oss Quofans lite av de låtar som originalet inte lirar nu. Vi får bland annat höra Blue Eyed Lady, Backwater och en grym version av "I Saw The Light". Quiz lirade till en bit in på småtimmarna och sen var det dags att gå till hotellet för några timmars sömn inför morgondagens resa till Lund. Tog det lugnt på hotellet på lördagen innan man strax efter middag satte sig i bilen för att köra vidare till Lund och konserten i nya "Färs o Frosta Sparbank Arena". Checkade in på Hotel Lundia vid tretiden och några andra polare slöt upp inför kvällens konsert. Vi hade bokat bord på Glorias för 40 personer och vi begav oss dit kl 15.30 och hade kul där tills vi skulle bege oss mot kvällens gig. Tyvärr var det inte alls lika mycket biljetter sålda till giget i Lund men vi drog ut till arenan vid halvåtta tiden och där kan man väl säg att det trots att det bara var ca 2000 personer var rena kaoset. Köer i barer och restauranger så man fick typ stå i en halvtimme för att överhuvudtaget kunna bli serverad. Logistiken var katastrofal men det var ju inte så mycket att göra åt det. Vid samma tid som kvällen innan så larmade QUO igång igen och trots att det var betydligt mindre med folk så var det inget som syntes på de engelska gentlemännen. De levererar ytterligare ett fantastiskt gig som är i stort sett samma som kvällen innan men kanske ytterligare snäppet bättre, alltså 5+. Efter ett makalöst gig så beger vi oss tillbaka till Glorias och har en helkväll/natt på krogen vilket var skitkul men dessvärre dyrt. När man beställer in 4 st fina 4:or whisky och sen får reda på att de kostar 147 kr centilitern har man lätt att hålla sig för skratt. Men vill man ligga på topp så kostar det har jag ju hört!!! Vid 0400-tiden blir det en kebabtallrik och sen masa sig till hotellet för sömn. Efter en sen frukost så var det bara att sätta sig i bilen och bege sig hem mot Blekinge igen. Dags att börja ladda inför den stora händelsen nästkommande lördag på Wembley Arena i London...nämligen gig nr 100 med "The Mighty Quo". På torsdagen den 11:e dec så sätter jag och min ständige vapendragare "Kapten" oss på tåget i Karlshamn för att åka direkt till Kastrup för att där sammanstråla med ytterligare några polare. Kl 13.20 lyfter planet mot Heathrow och London. Allt går bra och kl 14.20 engelsk tid landar vi. Därefter tar vi tunnelbanan till Paddington och går till vårt numera andra hem i London, Westpoint Hotel. Denna dag blir en runda på en massa pubar. Fredag morgon så beger vi oss in till Oxford Street och som vanligt en massa besök i skivaffärer, lite andra trevliga butiker och en och annan pub. På kvällen åker vi ut till en pub i Kent som heter "The Jolly Fenham" för att lyssna på två "Quoband", dock inte coverband utan band som spelar egna låtar men med mycket Quostuk. Först ut är tyska "Railroad" som är riktigt duktiga. Det är rätt gott om folk på plats och de gör ett kanongig. Efter dem så är det dags för franska "Predatör" som är kusligt lika Quo som de lät på 70-talet och sångaren låter nästa exakt som Francis lät då. Vi har riktigt kul där och även om taxin som vi bokat aldrig kom, och att vi fick vara kvar i nästan två timmar på natten för att få tag på taxi, så var vi riktigt nöjda. Speciellt som puben höll öppet för oss och bjöd på dricka tills taxin kom. Sen var det dags för den stora dagen. Efter frukost så satt vi på rummet och tog det lugnt innan vi vid ettiden tog taxi ut till Wembley och puben "Greyhound" som blivit tradition att besöka varje gång innan man är på Wembley Arena. Som vanligt så lirar State Of Quo (numera Stated Quo) i ca fyra timmar på eftermiddagen innan Quo går på Wembley Arena. Här träffar man alltid all världens människor och några har man nu träffat varje gång nu i ca 15-års tid. SQ är grymt bra och de ger oss "4500times" i över 20 min, vi får höra "Someones Learning", "Somethings Going On In My Head", "April, Spring, Summer & Wednesdays", "Spinning Wheel Blues", "Lakky Lady", "Runaway" plus en massa annat godis. Strax före kl 18.00 börjar vi fyra som åkte ihop att bege oss mot Wembley Arena. Jag hade ju min vana troget lyckats att nästla in mig i det allra heligaste så jag hade ju dagen till ära sett till att vi hade "Backstagepass" till Quo´s Private Hospitality Bar. Vi fick våra pass vid entren och sen begav vi oss dit. När vi kommer in så var den förste jag träffar på Francis Rossi som hälsade och pratade ett tag med mig. Han visste om att det var gig nr 100 för mig denna kväll och smålog lite mot mig. Därefter träffade jag Rhino, Matt och Andy men inte Rick. Vi tog för oss lite av plockmaten samt drack ett par glas vin och mådde prima. Därefter träffade jag Mike Hrano som är ansvarig för fancluben och all mercandise och pratade lite om framtida projekt. Det är ju faktiskt så att Quo använder mitt varumärke Didriksons på både turnejackor, piketröjor och övriga Streetjackor. Det är man ju rätt stolt över. Jag fick i praktiken välja ut vad jag ville ha av de nya mercandiseprogrammet och det blev ju en hel del. Nu började klockan närma sig halv åtta och förbandet som denna kväll var inga mindre än Mannfred Manns Earth Band. De skulle strax gå på så vi begav oss till våra platser som denna jubileumskväll var i första raden på ett som vanligt totalt utsålt Wembley Arena. Eftersom det är stolar på Wembley så är det ju perfekt att man kan komma en minut innan konserten drar igång och ta sin plats även om ingen sitter ner under själva giget. MMEB gör ett kanongig på knappt en timme och vi får höra Mighty Quinn, Redemption Song, Blinded By The Light, Martha´s Madmen och naturligtvis Davy´s On The Road Again.Fantastiskt bra, synd bara att publiken under giget var så satans tråkig och satt ner hela tiden. Nu var klockan knappt nio och Wembley Arena släcks ner. Spänningen stiger och stämningen höjs. Wembley vrålar QUOOOOOOOOOOO och gig nr 100 drar igång och jag är nog i sjunde himmelen. Hela arenan kokar, gungar och vrålar. Alla står upp och Parfitt står bredbent på scenen och nästa slaktar sin vita Fender. Francis går runt och petar på guran och tittar nöjt ut över människohavet som fullkomligt skriker ut sin glädje över att än en gång få se ett av världens mest hårdjobbande band någonsin leverera. För det gör dom och volymen måste vara något av det högsta någonsin på en Quokonsert. Caroline går mot sitt slut och Wanderer kommer för att sen övergå i Rain. Denna kväll känns faktiskt ännu grymmare och det är kanske inte så konstigt eftersom det är 100:e gången man står framför "The Kings Of Boogierock". Det kunde man inte tro när man såg dem första gången i mitten av 70-talet. Det märks att Francis är märkbart tagen av den enorma publikmängden och det fantastiska gensvaret som de får. Han tittar ner ett par ggr mot mig och ger mig tummen upp. Någonstans i mitten av setet så kommer plötsligt en lampa ner över mig och Francis kollar ner och säger "Fantastic 100th gig tonight". Känns oerhört mäktigt och man har svårt att hålla tillbaka tårarna en stund som denna. Fortsättningsvis så står och hoppar man bara med en stort leende över hela ansiktet. Setlisten är samma som i Jönköping och Lund förutom att de spelar Burning Bridges i extranumret. Det enda man denna kväll kan tycka är lite egendomligt, och faktiskt under hela sista halvan av turnen, är att de inte spelat nya singeln "It´s Christmas Time" live en enda gång. Ca 23.00 lämnar Quo scenen och vi går tillbaka upp i Hospitallity baren och träffar bandet ytterligare en gång samt även gamle bandmedlemmen Bob Young. Därefter drar vi vidare till en speciell Quomiddag på en närliggande restaurang där festen fortsätter tills en bit in på söndagen. Efter taxi till hotellet och sömn så bär det tidigt på söndagsmorgonen av mot Heathrow och flyg tillbaks till gamla Svedala. Ytterligare en fantastiskt trevlig resa till London och en sak är säker; det kommer att bli fler resor så länge gubbarna håller på. Jönköping:  Lund: Wembley:
Stefan "4500timesswede" Nilsson Setlist: Caroline The Wanderer Rain Don't Drive My Car Mean Girl Softer Ride Beginning Of The End Is There A Better Way Proposing Medley Big Fat Mama Matchstick Men Ice In The Sun The Oriental Creeping Up On You In My Chair Living On An Island In The Army Now Drum Solo Roll Over Lay Down Down Down Whatever You Want Rocking All Over The World Junior's Wailing (+ Burning Bridges på Wembley) R&R Music/Bye Bye Johnny
|
|