Annexet, Stockholm - 23 november 2008 Mastodon Efter att ha slirat fram i snökaoset, hittat en duglig parkeringsplats och frusit in i märgen, släntrar jag in på Annexet 2 minuter innan Atlantabaserade Mastodon intar scenen. Det är öronbedövande bra och det är intressant att en 12-strängad gitarr, bas och trummor kan få till en så kompakt ljudvägg. Brent Hinds får till det ganska bra trots att Bill Keliher saknas på den här rundan. Under min intervju med trummisen Brann Doiler tidigare under dagen, jämför han sitt band på skämt med Rush och Cream. Två andra "power trios", men visst svänger det förbannat bra om dessa herrar. Tyngden är markant och mellansnacket lika med noll. Bandet spelar i exakt 30 minuter och sedan är det inte mer med det. Mastodon är utan tvekan kvällens mest intressanta band och också det bästa skulle det komma att visa sig. Betyg: 
Amon Amarth Näst på tur var sedan svenska vikingarockens kungar, Amon Amarth. Jag har bara upplevt dem en gång tidigare, Sweden Rock i dagsljus, och var då inte alltför imponerad. Denna kväll är intrycket mer positivt, även om hela vikingagrejen är på gränsen till ett saftigt "Spinal Tap moment". Inledningen är tung och överväldigande och när sångaren Johan Haegg tar i med det absoluta basmullret kan få mäta sig med denne skäggige frontman. Skägg ja! Det är inte många som kan stoltsera med liknande ansiktsbehåring och Haeggs dito får Billy Gibbosn och Dusty Hill i ZZ Top att framstå som små fjuniga tonårskillar. LG Petrov rumlar in på scenen och gästvrålar i "Guardians of Asgaard". Han ser ut som vanligt med sitt tunna, stripiga hår och sin tröja med nummer 666 tryckt på bröstet. Hans avslutning med orden "Heavy metal alltid" känns, tja, kul... Amon Amarth är mästare på mullrande riff och jag finner mig själv stå och gunga med i både nya "Twilight of the thunder god" och "Cry of the black birds". Haegg är smått majestätisk, men när han släpper sin mörka stämma och istället kraxar fram texterna blir jag inte lika imponerad. Det låter mest bara anstängt och förtar en del av helhetsintrycket. Bäst är dock killen som smyger in snett framför mig inför sista låten och bara tokheadbangar och lufttrummar så hans dreadlocks nästan lossnar. Avslutningsvis en fråga: Hur orkar man snurra så mycket på skallen som bandet oavbrutet gör? Betyg: 
Trivium Amerikanska Trivium tillhör inte undertecknads favoriter. Senast jag såg dem, på lilla Klubben, blev jag mest uttråkad och tyvärr är det inte mycket roligare den här kvällen. Dessutom blir det en lätt komisk vinkling på spektaklet när sångaren ser ut som en korsning av Cronos i Venom och en rumpnisse i Ronja Rövardotter. "Into the mouth of hell we march" från senaste alstret "Shogun" faller ganska platt, även om det lilla Maidenbreaket i mitten piggar upp. Bandet skuttar friskt runt på scenen, men jag tycker inte att Triviums musik berör på någon punkt. Soundet är splittrat och det blir mest bara en oändlig väntan på huvudbandet Betyg: 
Slayer Kungarna av tyngd går på scen prick klockan 21.25 och jag slås snabbt av likheterna med In Flames gig några veckor tidigare på samma plats. Skillnaden är dock att In Flames scendbygge var så mycket snyggare och effektfullare. Slayer har ett vitt skynke framför scenen, precis som göteborgarna och det projiceras pentagram och skuggbilder. När skynket väl faller uppenbarar sig en form av tv-skärm som ser ut att bestå av mindre lampor. På denna skärm visas allehanda mindre kul bilder av krig och elände, men där In Flames lyckas, misslyckas Slayer. Effekten av denna skärm blir lika med noll och det hela ser mest ut som grafiken på någon gammal Commodore 64. Inledningsvis får man nästan gissa sig till vad filmsekvenserna ska visa och bäst blir det bara när Slayerloggan blinkar förbi. Tom Araya är fåordig mellan låtarna och nya "Psychopathy red" tycker jag inte riktigt går hem. Dock är ju gamla slagdängor som "Chemical warfare" och "Gosts of war" lika bra som alltid, men jag tycker aldrig att Slayer biter sig fast så aggressivt som de kan göra. Det blir aldrig häpnadsväckande bra, utan mest en dag på jobbet, så att säga. Det är absolut inte dåligt, men inte heller riktigt fulländat. Betyg:
Niclas Müller-Hansen
|
|