Annexet, Stockholm 29 oktober 2008 Sonic Syndicate In Flames svänger förbi de svenska breddgarderna på sin Europaturné och med sig har man ett gäng falkenbergare och en kvartett fransmän. Sonic Syndicate var först ut denna onsdagskväll och själv släntarar jag in på Annexet mot slutet av deras framträdande. Bandet är inget jag personligen lyssnar på och läser man på diverse forum på nätet verkar många ha mindre positiva saker att säga om dem. Effekten med två sångare är dock bra i mitt tycke och även om musiken inte alltid tillhör den mest intressanta lyckas de ändå få med sig det fullsatta Annexet. Poserna sitter där och visst finns det ett riff eller två som tilltalar även mig, men på det stora hela lämnar Sonic Syndicate en hel del att önska. Bandet lämnar scenen till överlag glada tillrop och själv väntar jag otåligt på Gojira. Betyg: 
Gojira Kvart över åtta äntarar Gojira scenen och inleder med "Oroborus" från senaste alstret "The way of all flesh". Själv är jag en novis när det kommer till bandets musik. Tidigare under dagen hade jag nöjet att sitta ner med sångaren Joe och prata om allt från det amerikanska valet till ett eventuellt soloalbum. En ärlig och jordnära fransman med många tankar och idéer om världen vi lever i. Även om deras musik lyckas linda in en på skiva, är det inte fullt lika lätt att charmas av dem live. Överlag blir det lite för brötigt och sångerna har en tendens att mest flyta ihop med varandra. Joe slänger ur sig ett "Tack som fan!", som faktiskt låter tämligen genuint, men jag hade nog en aningens för höga förväntningar denna kväll. Dessutom slänger man in ett trumsolo mitt i setet och detta är något som är och förblir ytterst ennerverande för undertecknad. Om du nu endast har 45 minuter att övertyga en publik med, varför då ödsla tid met något så enormt tråkigt som ett trumsolo? Dock bjuds det på en del höjdpunkter som exempelvis "Flying whales" och avslutande "The heaviest matter of the universe". Så trots en del brister och ett livesound som inte direkt imponerade, går ändå Gojira av med flaggan i topp. Betyg: 
In Flames Huvudbandet då? Ja, säg vad man vill om dessa göteborgare, men bjuda på en liveshow utöver det vanliga kan de. Öppningen med skuggbilderna av bandmedlemmarna mot den stora vita duken som hänger framför scenen är fantastisk. "The chosen pessimist" släpper lös besten och sedan kastas man in i en visuell helhetsupplevelse där musiken blir den perfekta inramningen. Personligen är jag ingen större fantast av bandet på skiva, men finner dem desto intressantare som liveakt och frågan är om det finns nåfot svenskt band, eller utländskt för den delen, som just nu kan slå dem på fingrarna. Showen är enkel, men ändå sofistikerad och man hänförs snabbt av ljuset och ljudet. Det är enelt sagt, vrålsnyggt. "Satellites and astronauts" visar att de faktiskt kan skriva sjukt bra låtar och när de ger sig i kast med "Eraser", som aldrig spelats live" läggs alla bitar på plats. Låten spelas speciellt för Expressens Martin Carlsson som under en längre tid lobbat hårt för att bandet skulle spela den live. Anders Fridén småpratar en del och framstår, som alltid, som lite småkufig. Han berättar en anekdot eller två och nämner också att varenda en i publiken är älskad. Trevligt. In Flames är stora nu och jag har nog inte riktigt insett det tidigare. När jag står på golvet i Annexet och tittar ut över den saligt blandade publiken, så känns det lite småtrevligt. Det är ängsliga tonårspojkar med lika ängsliga flickvänner, vänsterfeminister och blonderade 25-åringar med handväskan i högsta hugg och givetvis de tatuerade killarna med sprängande biceps och piercing i läppen. Ja, In Flames är folkliga, trots Fridéns avgrundsvrål. Till och med mamman som övervakar sin tioåriga son bredvid mig, gungar med huvudet i takt och det är väl ett gott betyg om något. Kanske inte så farligt, men ändå. In Flames 2008 regerar! Betyg: 
Niclas Müller-Hansen
|
|