Kulturbolaget, Malmö - 17 maj 2008 På självaste nationaldagen för våra lusekoftebärande grannar så satte jag mig i en bil ihop med en god kamrat och åkte ner till Malmö och Skånefinal i den världsomspännande talangtävlingen Emergenza. Denna final är bara ett litet steg i den enorma cirkus som Emergenza är och innan man står där som segrare i hela världen, med en USA-turné som pris bland annat, så har du varit tvungen att vinna många finaler av alla de slag. Vi stressar inte utan tar god tid på oss med incheckningen på hotellet och några pilsner rann ner i våra torra strupar och sålunda missar vi dom tre första akterna för kvällen. Men det gjorde förmodligen ingenting konstaterade vi senare när vinnaren korades. Vi i publiken fick nämligen rösta fram dom sju främsta banden innan en jury tog vid och utsåg bästa akt för aftonen och av dom tre första ut på scen var inget band med bland dom sju. Har jag för mig i alla fall och skulle jag ha fel så ber jag härmed om ursäkt. Nåväl, vi hinner i alla fall i tid till att Edge of a Circle presenteras och det är för detta band som vi gjort den långa resan ner till Malmö denna helg. Våran kamrat Jacob Gunnarsson är ny sångare i bandet och då han är rätt färsk på dom lite "större" scenerna så måste vi ju åka och ge han vårat stöd. Det lilla jag hört innan med bandet på deras hemsida är skön halvprogressiv rock/metal men jag blir lite rädd när gitarristen och bassisten tar scenen i besittning i sina Nikki Sixx-frisyrer. Som tur är uteblir Mötley Crüe-sleazen och istället blir det skönt proggig musik med härliga riff, snygga vändningar bland takterna och träffsäkra melodier. Låtarna är välkomponerade och inbjuder inte bara till musikalisk briljans av medlemmarna i bandet utan även till publikfrieri med headbanging och handklappning. Det är även första gången jag får äran att uppleva min vän Jacob på en stor scen och han sjöng fantastiskt bra. Han har en mer rockorienterad röst som passar perfekt in i bandets ljudbild och jag kan knappt vänta tills jag får höra den på skiva. Det är dock lite smålurigt att stå och lyssna på en sångare som man känt i evigheter men som man aldrig hört framföra sin röst professionellt innan. Men han gjorde det bra och jag är stolt över min vän. Det känns dock som om han är lite ovan vid scenen och ibland blir det lite stelt, men det tror jag kommer att försvinna ganska snart då detta är blott hans andra spelning med bandet. Jag hade inga som helst förväntningar på bandet och tack vare det så blev nog upplevelsen större än väntat. Jag drog med i bandets musik och stod mest och njöt under den lilla stunden som Edge of a Circle förfogade över. Jag tror vi kommer få höra mycket mer från det här bandet i framtiden då dom både hittat ett eget sound samt att dom gör det grymt bra. Näst ut på scen var bandet Red Dog som var helt okay men fastnade i mellanmjölkens land emellanåt. Det svängde till ibland om deras moderna rock som blandats upp med lite funk och Tom Morello-minnande solon men någon större revolution var det inte måste jag säga. Jag rycks dock med emellanåt och även om jag inte har för avsikt att kolla upp bandet närmare så tycker jag dom gjorde ett bra framträdande. Att bassisten med sin lilla tofs där bak och långa snedlugg där fram såg precis ut som en porrstjärna från 80-talet (har tyvärr glömt hans namn) tycker jag bara var ett roligt plus. Då svängde det bättre om efterföljande orkester vid namn Lovehandles som med tung bluesrock och Led Zepplin-osande riff fick det att svänga fint. Dessa herrar höjde medelåldern avsevärt och kunde utan problem vara föräldrar till vem som helst i dom andra banden men dom visade att med åldern kommer även rutinen. Dom visade på god scenvana och stod för kvällens fetaste sydstatssväng och deras tunga rock gick hem hos dom flesta kändes det som. Dock såg en del av dom lite väl gubbiga ut och visst är cowboyhatt coolt men då skall man inte köra samma modell som allas våran Zebulon Macahan. Skinnväst är inte heller att rekommendera för den delen. Men dom lirade skön musik trots allt och öltarmen fick sig ett ryck vilket alltid är ett gott tecken. Kvällens första bottennapp står Chains för och med sina urlakade riff sänker dom nivån rejält. Inte för att imagen spelar någon större roll men det ser ut som att dom vill spela Skid Row-rock men bjuder oss istället på smörig och melodiös 80-tals hårdrock/metal med försök till allsångsrefränger som dock blir fruktlös. Jag har väldigt svårt för denna typ av hårdrock men det verkade i överlag som att deras musik inte gick hem hos merparten av publiken. Då blir kontrasten total när U.W.O. drar igång strax efter. Denna explosiva trio lirar en härlig retrorock med drag åt så skilda akter som Rush och Wolfmother. Till en början i alla fall, sen trillar 25-öringen ner i skallen på mig och jag utbrister Clutch rakt i örat på min kamrat. Dessa tre komponenter tillsammans med tre grymt duktiga musiker bildar ett hejdlöst sväng som nästan får mig att skandera världens nästa stora rocksensation. Jag lyckas dock hejda mig innan detta sker och sansar mig men intrycket består av att U.W.O. har något stort på gång och jag skall så fort jag kan kolla upp dessa herrar och följa deras utveckling. Nu börjar en seg period på kvällen då det ena sega bandet efter det andra framträder. Soma Cruz börjar denna nedåtgående spiral med slätstruken modern tung rock utan varken melodier eller identitet. Totalt intetsägande om du frågar mig. Royal Republic fortsätter färden neråt med småkaxig The Hives-rock utan den attityd som krävs för denna sortens musik. Vid ett par tillfällen blir det till och med lite punkrock men då i den sämre skolan. Jag och min kamrat tar nu till flykten och tar oss lite luft utomhus - hur mycket luft man nu kan få i en rökruta? Därifrån hör vi bandet mala på med sin musik utan att imponera för fem öre. Förväntningarna höjdes dock när Simsoak äntrade scenen med en hel drös rödklädda människor i vad som närmast kan kallas se ut som ett kollektiv. Saxofon och doatjejer på scen är nytt för kvällen och man visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig. Bandet drar igång någon form av funkig skarock och det svänger helt okay men så kommer det in två vitklädda killar och börjar rappa och breakdansa. En underlig form av funk/ska/hiphop rullar sen upp tillsammans med massa dans på scen. Jag tycker det är bedrövligt dåligt och även om jag inte är inne på denna musik/kultur för fem öre så är det inte bra. Dom har dock mycket vänner i publiken som hejar på men frågan är om dom gör det för att det är polare eller för att dom verkligen tycker det är bra. Nivån höjs lite i och med sista bandet för kvällen och The Recon är helt okay att lyssna på men som avslutare var dom lite tama. In kommer ett band med bland annat två akustiska gitarrer vilket är lite kul och musiken speglas därför efter det också. Killarna sätter igång och rockig pop möter oss ute i publiken. Sångaren är trumfkortet i bandet och han sjunger riktigt bra, så pass bra så jag tror nästan att vi får höra mer av han i framtiden antingen i band eller solo. Musiken drar sen lite åt reggaehållet och jag får UB40-vibbar medan min kamrat lite senare kläcker att det minsann låter lite som australiensarna i Men at Work. Sen vet jag inte vad som händer men det blir väldigt mycket Pearl Jam i slutet men på ett eget litet sätt vilket är bra. Trots att killarna är duktiga och verkligen hittat ett rätt så eget sound så håller inte låtarna tillräckligt hög klass för att jag skall våga mig på en hyllning. Nu räknades publikens röster och sju band kallades upp på scenen. Vilka dessa sju var har jag inget minne av men att Royal Republic skulle gå och vinna hela skiten trodde jag aldrig. Det var det enda bandet som spelade under den tiden jag befann mig i lokalen som fick mig att lämna den samma. Antagligen kände dom juryn eller något i den stilen för både låtmässigt och spelskicklighet så utmanövrerades dom av både Edge of a Circle och U.W.O. med hästlängder. Nu tog efterfesten vid men vi var rätt på örat båda två så vi bestämde oss för att bege oss hem mot hotellet istället. Innan vi var framme hade vi både hunnit äta världens äckligaste kebab (det sämsta på en tysk metalfestival är rena lyxmåltiden jämfört med detta) och sett hur skånska tjejer låser upp ett cykellås. Först skall man tydligen sparka tio gånger på låset innan man provar om nyckeln funkar. Ett par kommentarer till från våran sida och hon hade förmodligen klöst ögonen ur oss för hon var rejält förbannad på detta stackars cykellås. Väl tillbaka på hotellet så var kudden oerhört mjuk och fin denna natt så vi somnade sött båda två och där tar även denna berättelse sitt slut. Detta var en oerhört trevlig utflykt för våran del och säga vad man vill om Skåne men dom har en hel del intressanta musikakter att kolla upp helt klart. Ulf Classon Edge of A Circle  Red Dog  Lovehandles  Chains  U.W.O. Soma Cruz Royal Republic Simsoak The Recon
|
|