Sticky Fingers, Göteborg - 4 maj 2008 Glyder Det är söndag, jag är fortfarande seg efter fredagens festande, solen skiner och soffan är väldigt lockande denna dag. Då ringer en polare och undrar om jag skall med till Göteborg och kolla in Gotthard och Glyder på Sticky Fingers. Utan att tveka svarade jag ja då jag längtat länge efter att få se Glyder live. Gotthard däremot är inget favoritband men det får väl funka tänker jag. Väl inne på Sticky började folket strömma till och det var en hel del folk som kollade på det tämligen okända förbandet Glyder. Irländarna fick dagen till ära trängas på en väldigt liten yta på scenen då dom fått rigga upp sin utrustning framför Gotthards grejor. Men trots den något snåla ytan så gjorde bandet vad dom kunde för att röra på sig och för att få igång publiken. En publik som tyvärr var väldigt sval med sitt gensvar. Först i slutet började folk fatta och klappade i takt till musiken. Just bandets musik, med sina klara Thin Lizzy-vibbar, passar ypperligt på en liten klubbscen som denna. Det är sväng, det är svett och det är ett förbannat gott driv i bandets musik som lämpar sig perfekt att stå med en pilsner i handen och gunga med till. Låtar från bandets båda skivor spelades men tonvikten låg på det nyare materialet. Ett material som jag trodde skulle få svårt att stå på egna ben live men som visade sig svänga på fint. Bäst för kvällen var dock "Pretty Useless People" och "Stargazer" från första alstret men det kan ju bero på att man lyssnat en hel del mer på dom än dom nya låtarna. Glyder imponerade med en skön energi uppe på scenen och hela bandet kändes piggt men vad trumsolot skulle vara bra för har jag ingen aning om. Det blir liksom bara konstigt om en kille sitter och bankar osammanhängande på sina pukor och cymbaler medan hans bandkamrater står still och ser på. Gitarristerna kändes heta och solona som dom levererade från sina Les Paul-plankor satt där dom skulle. Bassisten, tillika sångaren, fick till ett snyggt sväng och hans röst blir bara bättre tycker jag. Phil Lynott-passagerna finns kvar då han använder sig av en liknande sångteknik som den gamle legendaren men det är bara charmigt tycker jag. Tyvärr var varken scenens yta, ljussättningen eller publikens kunnande till bandets fördel så ibland tyckte jag nästan lite synd om grabbarna som fick kämpa i motvind med en publik som bara väntade på Gotthard. Jag skulle tro att deras kommande spelning på Sweden Rock Festival kommer bli mer uppskattad i så fall. Då är om inte annat publiken mer på hugget än en söndag i Göteborg skulle jag tro. Vi fick även en premiärspelning på bandets hyllning till just Sweden Rock Festival, "Fill Your Head With Rock". Glyder är ett av tjugo band som skall spela på årets festival och som har spelat in varsin låt med just den titeln som är festivalens slogan och som skall släppas på en skiva i samband med festivalen. Efter Glyders uppvisning så får dom andra banden svårt att toppa dom skulle jag tro. Irländarna fick till ett hejdlöst sväng komplett med slidegitarr, gitarrsolodueller och allsång. En kommande livefavorit om inte annat för oss svenskar. Betyg: 
Gotthard Efter en grymt trevlig spelning med Glyder så såg jag inte alls fram emot schweizarna i Gotthard men då mina vänner ville se dom så fick jag snällt stanna kvar. Jag har aldrig fastnat för Gotthards snälla och melodiösa hårdrock som allt för ofta inlindas i sockervadd så jag hade inga förhoppningar att detta skulle bli någon minnesvärd tillställning. Jag var helt klart inställd på att risa rejält men det gick inte. Gotthard är nämligen för proffsiga för att man skall kunna klaga. Det är ett rutinerat gäng som äntrar scenen och levererar sin underhållning till publiken. Detta trots att både keyboardisten och bassisten gör första giget ihop med bandet som ersättare åt ordinarie medlemmar som är tillfälligt borta av olika anledningar. Det är när bandet riffar på och får det att gunga inne på Sticky Fingers som dom är riktigt bra och jag är klart imponerad. I alla fall till en början för sen blir det lite för mycket samma sak helt tiden, låtarna skiljer sig inte mycket åt. Det känns för tillrättalagt, för vanligt och alldeles för endimensionellt för att jag skall gå igång på det. När bandet sen spelar den ena sega balladen efter den andra så tröttnar jag snabbt. En eller två ballader på sin höjd kan funka men Gotthard bjuder på ett helt gäng sega och sockriga ballader. Eller som min kamrat sa efter spelningen - "Det måste vara lite ostigt när ett band från Schweiz spelar". Sen kan man ju undra vad dom skall spela solon för. Trumsolot är bland det sämsta jag upplevt på länge och gitarrsolo - var det ens ett solo? Annars tycker jag musikerna skötte sig bra men det är som sagt ett rutinerat gäng det här och dom vet verkligen vad publiken vill ha. Det är yviga poser, skämtsamt snack med publiken och allsångsflirtar. Sångaren, grymt duktig förövrigt, måste ha studerat en och annan video med både Aerosmiths Steven Tyler och Whitesnakes David Coverdale för nästan alla hans rörelse kan härröras till dessa två scendomptörer. Inget ont i det men det känns lite tillgjort emellanåt. Gotthard varken växte eller sjönk i mina ögon, dom bjöd bitvis på ordentlig underhållning men så sockrade dom till det och det blev väldigt smörigt emellanåt. Håll er till riffrocken istället grabbar! Sen är det lite talande när bästa låten med Gotthard för kvällen inte var deras egna. Dom framförde nämligen Deep Purples "Hush" på ett mycket allsångsvänligt sätt men det finns bara ett band som kan göra låten rättvisa och det är Deep Purple själva. Men Gotthard överraskade i alla fall på mig med den låten. Detta var dock Glyders kväll för mig och dom imponerade stort trots förutsättningarna. Jag kan knappt vänta tills jag får se dom i sommar på en större scen. Gotthard däremot kan lika gärna stanna hemma och försöka glömma sina sega ballader innan dom hälsar på nästa gång. Betyg: 
Ulf Classon
|
|