Debaser Medis, Stockholm - 9 april 2008 Glider in sent på Debaser denna afton och upptäcker att intresset för detta "nya" amerikanska band är stort. En eklektisk blandning av människor bestående av stureplanspajaser, regelrätta hårdrockare med Slayertröjor och så de där emokidsen. De som tagit över Sergels torg och mest ser allmänt vilsna ut och i ständigt behov av att bli sedda. Nåväl, Oceansize från de brittiska öarna hinner jag bara se en liten glimt av och visst låter det ok, men låtarna tenderar att vara några minuter för långa och att uppleva dem live bjuder inte på några större överraskningar. Dock är senaste given "Frames" en ganska tilltalande skapelse som fått snurra på jobbet både en och två gånger det senaste halvåret. Hur står det till med Coheed and Cambria då? Detta band som jag inte har någon större koll på och endast snappat upp lite av via Youtube. Jodå, gasen trycks i botten i och med öppningslåten "No world for tomorrow" och det låter inte helt tokigt. Fansen längst fram vet inte till sig av glädje och frontmannen Claudio Sanchez skakar på sitt enorma afrokrull och jag mpåster erkänna att man blir lite smått imponerad av hans frisyr. Det kan inte vara lätt på morgonen och vakna upp med hår precis överallt i ansiktet. Snabbt konstaterar jag att detta band som för mig är tämligen okänt, är oerhört svårt att kategorisera. Nu ska man väl inte egentligen utgå från en viss kategori, men oftast tenderar man ju att göra det vare sig man vill eller ej. Ena sekunden röjer man på i progressiva riff i stil med Dream Theater och bandet känns relativt intressant, för att i nästa mer luta sig åt popmelodier och den i mina ögon totalt meningslösa emogenren. Hur som haver verkar publiken äta upp allt med hull och hår, men något erkännande från bandet kommer inte. Ett eller två "thank you" slängs ut och sedan är det inte mer med det. I "Devil in Jersey city" lyckas man väva in en habil version av Iron Maidens "The Trooper", vilket givetvis går hem. Ett kul grepp som fungerar bra. Något annat som även fungerar bra denna afton är de två körsångerskorna. De skänker en extra dimension till bandets sound och är påtagligt delaktiga i denna musikmaskin kvällen igenom. Coheed and Cambria känns ena sekunden som ett band värt att titta närmare på, men samtidigt känns delar av materialet mindre intressant. Dock står det bortom alla tvivel att det är ett gäng mycket kompetenta musiker som denna kväll frälser stockholmspubliken. Kanske är jag för gammal, men jag hade gärna sett att man fokuserade mer på de tyngre partierna istället för att flumma ut i de mer glada popmelodierna. Intrycket blir något desillusionerat för undertecknad, men det kan ju som sagt bero på åldern. Betyg: 
Niclas Müller-Hansen
|
|