Debaser Medis, Stockholm 13 februari 2008 Enda anledningen till att jag bevittnade detta gamla LA-band på deras besök i huvudstaden, var för min intervju med sångaren Jack Russel. Jag lyssnade aldrig på bandet under storhetsdagarna, trots min fanatiska fascination av hela spandexscenen då det begav sig. Ett svagt minne av att någon polare hade en platta med dem finns lagrat långt bak i minnesbanken, men den enda låt som någonsin fastnade är "Face the day". För övrigt en förbannat bra låt. Stockholm var kallt den här kvällen och efter att ha genomlidit det urblåsta kallsnacket om "pussies, bitches och nailing a virgin", från bandets manager, fick jag tid att sitta ned med en trevlig och ytterst sympatisk sångare. Han är en sliten version av den Jack Russel som studsade runt med sin blonda man på scener världen över under deras storhetstid. Kulmagen putar under t-shirten och håret består mest av lite tesar här och där, men han gav ett genuint intryck och påpekade vid flera tillfällen att han bara ville lira rock and roll, inte rädda världen. Men mer om den pratstunden i den kommande intervjun. Great White intar scenen tjugo i tio till ljudet av musiken från "Hajen" och drar igång med "Desert moon". En helt ok låt som dock endast får mig att tänka på D.A.D. Efter det följer "Old rose motel" från "Psycho city". Därefter blir det en presentation av bandet och den medlem som ser fräschast ut är utan tvekan Sean McNabb, som påminner en hel del om Ian Astbury i The Cult. Han levererar för övrigt en full godkänd version av Robin Trowers "Day of the eagle" och får möjlighet att visa upp en relativt rivig röst. "Face the day" drar ned applåder och högljudd allsång från publiken. Publiken ja? Det är inte många människor som letat sig fram till Medborgarplatsen denna sena onsdagskväll. Jag gissar på lite mer än ett hundratal, men manfallet vägs upp av hängivenhet, vilket gör intryck på herr Russel, som gång på gång tackar för den lilla uppslutningen. Titellåten från senaste given "Back to the rhythm" är mycket bra och bandet har med den hittat en bra blandning av gammalt och nytt. "Paradise" låter riktigt illa medan "Kill that red rooster" från Mark Kendalls soloplatta är ett hyfsat kul bluesnummer. Men sämst denna kväll är Michael Lardies sånginsats i "Lovin´ kind". Enda anledningen till att en sådan släpig och tunn skapelse spelas live måste ha att göra med ego och inget annat. Något mer intetsägande får man leta efter och det slår mig, när jag står och vrider på kroppen i ogillande, att herr Lardie inte är helt olik Fleetwood Macs Christine McVie till utseendet. Great White version 2008 är väl egentligen inget att bli till sig över. Må så vara att de lyckades prångla ut en och annan kul låt i slutet av 80-talet, men idag finns väldigt lite kvar av den glansen och auran. Jag beslutar mig för att vandra hemåt i natten efter "Rock me". Klockan är tio över elva och det finns viktigare saker i livet än att vänta in sista låten. Betyg: 
Niclas Müller-Hansen
|
|