Musikens Hus, Göteborg - 25 januari 2008 Emergenza? Va fan är det? Ja ungefär så reagerade jag när jag fick reda på att mina vänner i The Mary Major skulle spela i Göteborg. Efter lite efterforskning så visar sig detta vara en världsomspännande talangtävling med en förbannat massa deltävlingar bara i lilla Sverige. Totalvinnarna får inte bara studiotid utan även åka med på en USA-turné. Inga tråkiga saker men vägen dit är lång, löjligt lång. Hur som helst så begavs sig jag och min polare oss ner till ett gråmulet och blött Göteborg för att se först och främst The Mary Major men i väntan på dom så fick vi se ett gäng mer eller mindre intressanta band av skiftande kvalité. Alla banden befogade över tjugofemminuter vardera så några extranummer var det inte på tal om här inte. Två band hade redan hunnit spela när vi kom in på Musikens Hus ute i Majorna men vi kom lagom till att Random Sound gick på scenen och satan vilket sväng dessa grabbar fick till. Med en skönt funkig rock fick dom mig nästan att glömma bort att handla i baren trots att den bara stod någon meter ifrån mig. Detta är helt klart ett band jag skall hålla utkik efter för dom kan gå långt. Det som var bra är att dom körde på i ett högt tempo hela tiden, en egenskap som många funkrockband saknar idag då dom oftast bara besitter en eller två lite snabbar låtar. Mer att säga om bandet är att dom var väldigt duktiga musiker och har en sångare som hade en skön stämma men att han måste fundera lite på sitt mellansnack som faktiskt var lite pinsamt emellanåt. Sen gick The Sidekick Project på scen och skulle enligt programmet spela psykedelisk grunge och det stämde faktiskt rätt bra. Det lät hur som helst som en genre jag skulle kunna gilla men The Sidekick Project fick mig inte att hoppa av lycka, det var rent ut sagt uselt. Med enkla nybörjarkomp och trista, enformiga riff så ger bandet oss väldigt trista kompositioner med en sångare som förmodligen vill må sämre än vad han gör. Han inte bara försöker sig på desperat sång i värsta Seattle-stil, utan att lyckas för fem öre, han får det även att låta som han är i målbrottet, eller är han i målbrottet kanske? Om vi skall gå tillbaka till musicerandet så får man sig en smärre shock när keyboardisten, som inte hörts en enda gång under spelningen, helt plötsligt får till ett riktigt Rhapsody-solo (Ni vet den där Italienska power metalgruppen som älskar fantasy och är riktigt pinsamma). Det kändes inte helt rätt om man säger så. Kul också och se att Garth (gitarr) och Legolas (trummor) från filmerna Waynes World respektive Sagan Om Ringen är med och spelar i ett band. Om The Sidekick Project tog ner den musikaliska kvalitén väsentligt så gjorde Seven Circles definitivt inget för att höja den igen, snarare sänka den ytterligare. Mer intetsägande och slö power metal får man leta efter och jag kan inte ens komma på ett band att jämföra med. Skulle möjligtvis i så fall vara det gamla Boråsbandet Zonata som dock lyckades få lite fart på sina låtar samt hade en sångare som kunde sjunga. Diskussionerna bland oss i publiken kom istället att handla om bandets utseende och då framförallt sångaren tillika keyboardisten. Han flankerades av två gitarrister, en som uppenbarligen ville spela flummig 70-tals rock och en som ville lira amerikansk 80-tals thrash. Det var hur som helst väldigt skumt att se dessa två klädstilar spela urvattnad power metal. Men det var sångaren som var bäst, om man ser på det på ett ironiskt sätt. Han stod där vid sin keyboard och sjöng med en tam stämma och såg nästan rädd ut. Keyboarden spelade han sällan på och då han gjorde det så var det med en hand och samma nedslag på tangenterna varje gång. Den andra handen knöt han och viftade lite tufft med som riktigt true metalkillar gör. Det var nästan lite sött att se han. Hårdare och snabbare blev det då istället när Dirty Dollars började spela men mig imponerade dom inte på med sin punkiga sleazerock. Tre grabbar bankade fram en del okay riff, någon habil refräng emellanåt men allt framfördes med en skön attityd som definitivt grundade sig i punken. Punken sken också igenom på dom taffligt framförda solona samt bassistens skrikiga sång. Bassisten ja, han hade på sig en skjorta som saknade överarmar, såg lite småkonstigt men framför allt fult ut. Dirty Dollars var helt klart inte min kopp av te. Bara två band kvar nu innan kvällens näst sista och viktigaste band och först ut av dessa två var President Roadkill som även dom rent visuellt var en lustig syn. Gitarristen hade inte bara målat ett stort svart streck över ögonen han hade även en svart skjorta och vit lips på sig och såg ut som han ville vara med i The Hives. Bassisten hade fiskat fram en enormt stor bas som mer såg ut som en ståbas än en traditionellt hängande sak. Rent musikaliskt är det helt okay punkig rock och jag står och försöker komma på några som låter som bandet men det jag kommer närmast är Mötley Crüe möter Janes Addiction men inte ens det känns hundraprocentigt. Men så kommer polare Richard och räddar kvällen och klämmer ur sig att dom låter som en blandning mellan My Chemical Romance och Fall Out Boy. Mer träffsäker kan man knappast bli och att President Roadkills musik skall kategoriseras som emorock är numera lika kristallklart som källan man tappar Ramlösa ur. När väl polletten trillat ner så är det extra kul att nästa band har en sångare som klär sig som Gerard Way i just My Chemical Romance. Musiken skiljer sig dock något åt och bandet som heter Revolve spelar en form av modern rock med lite sleaze instoppat emellanåt och det är hyfsat trallvänligt. Man står och gungar med lite förstrött då det är rätt trallvänligt som sagt men det finns ingenting som sätter sig eller ger den där extra lilla kicken. Identitetslöst är ett bra ord att beskriva bandets musik med. Ett bra solo lyckas dock The Hives-wannaben fixa till. Så var vi då framme vid kvällens näst sista akt och anledningen till varför jag åkte ner. Boråsbaserade The Mary Major gör här sin blått andra spelning men är på intet något orutinerat gäng med fyra medlemmar från nu nerlagda gothmetalbandet Beseech samt en från tungt rockande Dodge. Vad bandet spelar för typ av musik är svårdefinierat och jag vågar mig inte riktigt på att sätta en etikett på bandet men modern rock/metal av amerikansket snitt är en inte helt fel beskrivning om än inte helt klockren. Lite spår av den gothmetal merparten av medlemmarna sysslade med innan finns också med i ljudbilden men är inte på något sätt dominerande. Bandets tunga och svängiga riff samt sylvassa melodier har tillsammans med löjligt starka refränger fått mig på fall. Jag tyckte dom första gångerna jag hörde bandet att det lät rätt mediokert men allt eftersom så har intrycken växt och det är numera väldigt svåra att stå still till bandets musik. Även på scen har bandet växt efter första spelning som var rena katastrofen på alla sätt och vis. Kan bero på att nu funkade ljudet samt att scenen var större så bandet hade mer plats att röra sig på. Det sistnämnda var viktigt för att sångduon Erika och Lotta skulle få igång sitt samspel på scen och vilket samspel dom har sen. Båda tar lika stor plats på scenen, sångduellerna sitter som handen i handsken och båda levererar en mycket bra show. Dom backas upp av en powertrio som verkligen har lyckats få till ett skönt samspel dom också där Jonas piskar på pukorna frenetiskt, Uffe pumpar på med basgångarna och Daniel levererar blytunga riff. Tillsammans får dom till ett driv jag inte hört dom lyckas med innan och den musikaliska kvalitén ökade med astronomiska mått denna kväll. Bandet gör hur som helst väldigt bra ifrån sig och responsen från den skrala publiken var stor med tanke på antalet och jag är mer än nöjd med bandets framträdande. Sista bandet ut har jag ärligt talat ingen aning om vilka dom var eller vad dom hette. Allt jag minns är att dom spelade någon form av halvakustisk rock som inte tilltalade mig alls även om det kanske borde det. Anledningen till min minnesförlust är att nu skulle röstsedlarna fylla i och nu skulle ju även gänget i The Mary Major påbörja sitt festande vilket gjorde att man drogs med i partystämningen. Röstande gick ut på att alla som löst inträde fick varsin röstlapp och man var tvungen att rösta på minst två band. Jag röstade naturligtvis på The Mary Major men även på urusla Seven Circles då jag räknade med att dom inte skulle utgöra något hot för mitt förstaval. Lite taktikröstning helt klart men det var ju fullt godkänt. Det gick uppenbarligen hem också då Seven Circles inte gick vidare och The Mary Major kom trea och gick därmed vidare. Vann gjorde Random Sound välförtjänt men det märktes också att dom hade många vänner i publiken också. Som slutkläm kan man konstatera att Emergenza är en bra grej som ger mindre kända (och mindre bra) band en chans att komma ut och spela live. Nu återstår bara och se om The Mary Major kan ta sig vidare från nästa kvalomgång som går på Sticky Fingers i april och sen vidare ut i världen. Dom om några har verkligen chansen till det. Ulf Classon Random Sound  The Sidekick Project  Seven Circles  Dirty Dollars President Roadkill Revolve The Mary Major  Setlist The Mary Major: Theme Of Darlene Confessions (Deftones cover) Moon Motel Split Morning Sickness
|
|