Lisebergshallen, Göteborg - 8 december 2007 D:A:D Det är inte var dag numera som man kan få ett rock'n'roll-paket som detta. Att Motörhead skulle sälja slut Lisebergshallen visste man på förväg då dom lyckades med det sist dom var i stan. Så när dom anlitar ett välrenomerat band som D:A:D som uppvärmare så trodde i alla fall jag att det var för bra för att vara sant. Danskarna hade säkert själva sålt ut samma konsertlokal som huvudband så det var bara tacka och ta emot. Extra kul var det för mig då jag aldrig sett D:A:D live trots otaliga chanser. Och inte gör dom mig besviken inte. Man kan liksom inte misslyckas med låtar som "Sleeping My Day Away", "Jihad", "Girl Nation" och "Reconstrucdead" om du frågar mig. Bandet har en energi som smittar av sig till större delen av publiken och det är helt enkelt ett jävla ös på scen. Kul också att sångare Jesper Binzer tar mellansnacket på sitt modersmål för i ärlighetens namn så är det rätt töntigt när danska och norska band tar mellansnacket på engelska när vi uppenbarligen förstår det mesta dom säger på sitt modersmål. I trekvart spelar bandet för oss men det känns som max en halvtimme då dom får tiden att bara flyga förbi. Under tiden hinner även den läderklädda bassisten Stig Pedersen byta bas flera gånger och den ena är fulare än den andra. Vad är det med denna bassist och slimmade läderkläder och fula basar? Underhållande är han dock. Rent musikaliskt skulle jag heller ha hört mer låtar från mina favoritskiva med bandet, "Helpyourselfish", än till exempel en låt som "Everything Glows" men man kan inte få allt och det kändes faktiskt som att bandet valde ut sina låtar för att presentera bandet för en ny publik. Lite som ett ungt nytt band gör när dom får agera förband till något större band. Det är ett tilltag som D:A:D inte behöver göra om du frågar mig för dom borde vara hyfsat kända vid det här laget. En ny låt avtäcktes dock, "Money Always Takes the Place of Life" (jag tror jag fick titeln rätt), och den lovar faktiskt en hel del inför kommande albumet för så här intressanta har inte D:A:D låtit på mycket länge. Betyg: 
Total speltid: 45 min Setlist: Isn't that Wild Jihad Road Below Me Girl Nation Reconstrucdead Money Always Takes the Place of Life (Ny låt) Scare Yourself Evil Twin Everything Glows Sleeping My Day Away Motörhead Men kvällens stora begivenhet var Motörhead och som alltid med Motörhead så vet du vad du får och det blir bara svårare och svårare att recensera deras konserter för man skriver ju alltid samma sak i sista ändan. Men så är inte fallet denna kväll om man ser till låtarna dom spelar i alla fall. Ja till viss del i alla fall, klassikerna spelas ju alltid oavsett. På scenen är det dock som vanligt. Lemmy står vid sin mick och sjunger, Phil skuttar omkring med hela munnen full med tuggummi och Mikkey Dee ser ur som en ilsken pudel som är hög på Duracell batterier. Scenshow finns det egentligen ingen förutom den sedvanliga elden. Men det gör inget att det är avskalat för när musiken är så grymt bra som dom spelar så behöver du inte en massa konstiga grejer på scenen, det räcker med bandet och ett gäng snorbra låtar. Just låtlistan denna kväll överraskar på mig då det spelades låtar som dom sällan spelar annars. Min favoritlåt alla kategorier, "Born to Raise Hell", fick nästan taket att lyftat på stället och "I Got Mine" samt "Just 'Cause You Got the Power" var andra överraskande inslag i låtlistan även om dom förkommer lite titt som tätt i och för sig. Ett annat roligt inslag var Phil Lynott-hyllningen med Thin Lizzy-covern "Rosalee" som bandet gjorde på ett strålande Motörhead-vis. Sen har dom bytt ut "Sacrifice" med Mikkey Dees trumsolo mot "In The Name Of Tragedy" där Mikkey fick briljera i istället. Trumsolo är annars inget jag uppskattar och efter att ha sett Neil Peart i Rush leverera ett trumsolo som inte är av denna värld tidigare detta år så har jag fått ännu mera avsmak för fenomenet. Man kan inte göra det bättre än Peart och han får alla andra att se ut som nybörjare. Men ingen skugga över göteborgssonen Mikkey Dee trots allt då hans solon sällan är långtråkiga. Dom är inte intressanta heller men han har en fruktansvärd intensitet när han levererar sina solon och vart enda slag känns i kroppen. Dom lite ovanligare låtarna till trots så är det ju ingen Motörhead-konsert om inte "Stay Clean", "Going to Brazil" och "Metropolis" spelas. "Killed by Death" skall ju naturligtvis rivas av också med en gästsångare och denna gången var det Moa Holmsten som fick agera refränggastare. Moa som är i stan med sitt band Meldrum och skulle inta Sticky Fingers scen senare på kvällen. Undrar om Lemmy var där måntro? Ett extranummer är ju kutym också och kontrasten är total mot "Iron Fist" som spelades innan dom gick av scenen och första extranummret "Whorehouse Blues". Här får vi Motörheads bidrag till countryn men på ett bluesigt sätt och akustiskt! Japp, Phil får sig en pall och en akustisk gitarr, Lemmy tar en mick och sitt munspel och Mikkey får även han en pall och en gitarr men även en baskagge så han kan hålla takten. Det svänger något oerhört trots det lite avskalade soundet och den som inte kan uppskatta en sådan här låt har kommit till fel konsert. Avslutningen på hela konserten är desto mer igenkännande och "Ace of Spades" samt "Overkill" har aldrig känts så hårda och tighta på mycket länge. Det enda jag kan klaga på är det förbannade stroboskopljuset som blinkar nästan konstant under hela "Overkill", man kan ju få epilepsi för mindre. Motörhead levererade alltså än en gång en toppenkonsert även om det inte var det bästa jag upplevt med bandet. Lemmy var på bra humör (kan det bero på Moa?), man hörde vad Phil sa trots tuggumituggandet och Mikkey var säkerheten själv, som vanligt. Ja det är väl kanske det då, det är precis som vanligt. Förutom den lite ändrade låtlistan så var det precis som vanlig. Men inte gör det mig något för när Motörhead är som vanligt, ja då spelar Motörhead röven av allt och alla. Tänk dom gångerna dom tar det ett steg förbi vanligt, ja då finns det inget som stoppar dom. Betyg:
Ulf Classon Total speltid: 1 h 30 min Setlist: Dr. Rock Stay Clean Be My Baby Killers Metropolis Over the Top One Night Stand I Got Mine Born to Raise Hell Sword of Glory Rosalee (Thin Lizzy cover) In the Name of Tragedy (inkl. trumsolo) Just 'Cause You Got the Power Going to Brazil Killed by Death Iron Fist Extranummer: Whorehouse Blues Ace of Spades Overkill
|
|