Solnahallen, Stockholm - 14 november 2007 Easy Action När jag släntrar in i gamla Solnahallen har Easy Action redan sparkat igång sitt set. Jag lyssnade aldrig riktigt på originalbandet utan föll mer för uppsättningen med Tommy Nilsson och framförallt låten "Rosie". En riktig liten 80-taslpärla! Zinny Zan, eller Bosse, som han egentligen heter, skuttar runt på scenen och ser mest ut som en övergödd Bert Karlsson. Han sjunger faktiskt helt ok, men försöker leva upp till rockmyten så pass mycket att det bara blir komiskt och då menar jag inte på ett bra sätt. Kee Marcello ger ett något underligt intryck. Han verkar helt bortkommen och verkar inte riktigt helt hemma i de gamla låtarna. Den stund som återstår då jag äntrar golvet är "Sweet sangria". En helt ok upplevelse och även "Hotel bars Shangrilas" svänger det ganska bra om. Båda dessa låtar är, om jag förstått saker och ting korrekt, outgivna. Mellan dessa bjuds vi i publiken även på ett av de mest oinspirerande och tafatta gitarssolon jag någonsin haft oturen att få höra. Kee Marcello funkade bra i Europe och sist jag såg honom live, solospelning på Metaltown, gav han ett stabilt intryck, även om han då lyckades slakta Europe´s "Superstitious". Nu vet jag inte vad som hänt. Han såg ut som en blek kopia av sig själv. De betydligt yngre medlemmarna i rytmsektionen stöter på i trivsamt komp, men det räcker inte på långa vägar. "We go rocking" är ju lite kul, men mest för historien med Poison´s stöld och när bandet sedan avslutar med "Drop the bomb" och några strofer från AC/DC´s "Sin city", känns den korta tid jag får se dem som fullt tillräcklig. Easy Action 2007 är ett band i division 7 och jag tvivlar på att de kommer att klättra i tabellen. Setlist (ej komplett): Sweet sangria Gitarrsolo Hotel bars Shangrila We go rocking Drop the bomb Betyg: 
Twisted Sister Till huvudattraktionen då. Twisted Sister föll jag pladask för, precis som resten av Sverige och världen för den delen, när "Stay hungry" såg dagens ljus och varenda skoldisco pumpade ut "I wanna rock" ur högtalarna. Men plattan var ju så mycket mer än hitsinglarna och trots det tröttnade jag när bandet blev allmänt gods och "Stay hungry" hamnade under sängen för att sedan ges bort till polarens lillebror. Långt senare ångrade jag givetvis mitt infall, men orkade aldrig köpa om plattan. 2003 såg jag dessa clowner på sweden Rock och insåg snabbt att jag nog saknat dem. Fyra år senare är de tillbaka och spelar i den absolut osexigaste arenan i Stockholm. Jag har tidigare haft den platsen ständigt reserverad för Arenan, men Solnahallen får allt annat att blekna i jämförelse. Betong, basketkorgar och åter betong. Strax innan klockan slår nio brakar AC/DC´s "It´s a long way to the top..." igång och ljuset släcks. Kort därefter står då Dee Snider och hans mannar på scen och fullkomligt kör över stockholmspubliken med en klockren "What you don´t know sure can hurt you". Snider skuttar och fräser om vartannat och visar sig dessutom vara i en strålande fysisk form. Med tanke på att han är sexton år äldre än undertecknad skäms man inte så lite där man står med sina lovehandles. Efter den öppningen finns ingen återvändo. Bandet glöder och visar att de trots sin något obskyra tillvaro i musikvärlden, fortfarande kan leverera en show som slår de flesta yngre banden med råge. Det skämtas hejvilt om medlemmarnas utseende och peruker. Jay Jay French är en klockren kopia av Nigel Tufnel i Spinal Tap och pluggar julskivan och dito dvd så fort han är i närheten av en mikrofon. Och det är just självdistansen och humorn som gör kvällen så trevlig och framförallt rolig. Dee Snider berättar att han under alla år uttalat AJ Pero´s efternamn fel och drar ner rejäla gapskratt från publiken. "You can´t stop rock and roll" är fortfarande vråltuff och jag minns hur jag tyckte videon och låten var något av det tuffaste jag hört, förts gången vi stiftade bekantskap i mitten av 80-talet. Likaså är "Fire still burns" riktigt lysande och när de slänger in "We´re not gonna take it" som åttonde låt, exploderar Solnahallen i ett enda stort publikinferno. Vilket ös! Vilket jävlaranamma och vilken låt! Snider håller ett långt tal om hur man oftast får vänta på ett bands stora hits till extranumren, vilket kan få de flesta att stånka och stöna av frustration. Hans melodi är tvärtom att bränna av delar av krutet tidigt och sedan kan de som bara ville höra just hitsen, gå hem. "We don´t want them anyway!", som han så fint uttrycker det. Från tidigare nämnda julskiva spelas endast "Silverbells" och sedan rullar det bara på. "The price" är en klockren höjdare och när "I wanna rock" ljuder i högtalarna, vet publikens glädje och lycka inga gränser. Sällan har jag sett ett band få igång en publik på ett sådant sätt. Det hade kunnat vara tack och hej där, men bandet återkommer. Bränner av en helt ok "Come out and play" och knyter sedan ihop säcken med stentuffa "S.M.F." från "Stay hungry". Twisted Sister var kungar på 80-talet och tvingades efter några lyckade år att abdikera. Nu, över tjugo år senare, sitter de åter på tronen. Och som Dee Snider uttryckte det på slutet i sitt raljerande om bands originalsättningar och återföreningar med enstaka medlemmar, "It´s all about the band, man!". Betyg: 
Niclas Müller-Hansen Total speltid: 1 h 45 min Setlist: What you don´t know sure can hurt you Kids are back Stay hungry The beast Shoot ém down You can´t stop rock and roll Fire still burns We´re not gonna take it Silverbells (inkl. bassolo) I believe in rock and roll Under the blade The price Burn in hell Trumsolo I wanna rock Extranummer: Come out and play S.M.F.
|
|