Trägår'n, Göteborg - 15e november 2007 Det är en köldslagen torsdagskväll i Göteborg, jag har dessutom en tunn plånbok samt arbete dagen efter. Hur skall detta kunna bli en gedigen och trevlig heavy metalkväll? Jo, genom att bara dricka några få kalla öl, umgås med goda vänner samt bevittna två metalakter av finaste tyska märke. Det funkade helt klart. Lokalen gör även sitt till då jag anser att just Trägår'n, i just nämnda stad, är en av dom bästa att bevittna musik i. Det är näst intill alltid grymt bra ljud och dom har en hög scen så man ser bra vart man än står. Lokalen tar in lagom mycket folk och trycket publiken kan bygga upp är ibland öronbedövande. Ljudet är denna kväll klanderfritt men däremot så kunde det ha varit mer besökare, men det är många konserter med klassiska metalband i Göteborg just nu med kort mellanrum så publiken har väl helt enkelt inte råd med alla. Men det är just musiken som gjorde att denna kväll blev helt suveränt bra (även om första bandet är ett undantag) och först ut är danska Iron Fire, ett band som jag faktiskt hade glömt av skulle agera förband denna kväll. Iron Fire är ett band jag äger två skivor med och vad jag kan minnas så tyckte jag det var rätt bra i början på det nya millenniet. Bandet drar igång inför en skral mängd människor och jag ställer mig själv frågan vad det var som fick mig att köpa skivorna en gång i tiden? Det är nämligen riktigt dåligt det som Martin Steene och hans mannar ger oss. Ljudet är det inget fel på och säkert inte bandets vilja heller men när låtarna inte når högre än fritidsgårdsklass ja då är det inte bra. När dom dessutom även försöker sig på att skapa allsång i värsta Accept-klass med den ynkligt lilla publiken då blir det nästan buskis. Att sen sångare Steene går runt med nitbeklädda handskar och metallarmband och poserar som aldrig förr gör inte saken bättre. Det är nämligen ett fåtal frontmän som kommer undan med sådana grejer och herr Steene är inte en av dom. Kul är det dock att se att den gamle norske skidkungen Thomas Alsgaard har en bror som lirar gitarr. Dom kanske inte är bröder men Kirk Backarach (underbart efternamn förövrigt) skulle nämligen med lite mörkare hår och buskigare ögonbryn vara på pricken likt just nämnda norrman. Nej Iron Fire var inget vidare att beskåda men då var det roligare att se band nummer två denna afton. Upp på scenen stiger en brokig skara musiker. En grymt energisk och ständigt leende trummis, en gitarrist som håller på att odla långt hår, en annan gitarrist som ser ut som en tysk version av Anthraxs gamle sångare Joey Belladonna, en plufsig bassist samt en sångare med händer stora som dasslock kliver upp på scenen. Jag pratar naturligtvis om Primal Fear med sångaren Ralf Scheepers samt bassisten Mat Sinner i spetsen. Första och enda gången jag sett bandet var på Sweden Rock Festival år 2000 och då hade dom hunnit släppa två album, den självbetitlade debuten samt "Jaws of Death". Dessa två är enligt mig bandets absolut bästa och efter det så har dom mest kopierat sig själva och såsat till det rejält. Det är inte dåligt men det ger mig å andra sidan ingenting när jag lyssnar på det heller. Men säga vad man vill om Primal Fears mer sentida skivor men det är ta mig f-n förbannat bra live! Trots standard-power metalnummer som "Nuclear Fire" så är det stenhårt, tungt och svängigt som bara den. Även en annars rätt seg historia som "Fighting the Darkness" får sig ett lyft när den framförs live och när dom kör ett gemensamt litet solo i en av låtarna så jublar i alla fall jag. Sånt har inte gjorts sen Deep Purples glansdagar ju! Dock är det spåren från första skivan som sticker ut för mig och när dom då spelar "Running in the Dust", "Battalions of Hate" och "Chainbreaker" så blir i alla fall jag som galen och kan inte låta bli att veva med näven i luften och samtidigt låta nackmusklerna få jobba. Att recensera Primal Fear utan att nämna sångfenomenet Ralf Scheepers insats är oundvikligt. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur Judas Priest kunde tacka nej till denna sångare och istället ge den lediga platsen efter Rob Halford till Tim Owens. I Owens fick dom en perfekt Halford-kopia (minus scenpersonligheten) men hadde dom istället valt Ralf så hade dom fått en som kan sjunga likt Halford men som även har egen personlighet i rösten plus en scennärvaro som få sångare besitter. Men vi kanske skall vara glada över valet för jag tycker Ralf kommer mer till sin rätt i Primal Fear än vad han kanske skulle ha gjort i Judas Priest. Primal Fear tackar för sig, går av scenen och lämnar oss med en känsla av att vi precis har bevittnat huvudbandet för kvällen. Men då är i och för sig inte Primal Fear något vanligt förband direkt. Men trots att Primal Fear var riktigt skarpa så var kvällens huvudakt desstå vassare. U.D.O. äntrar scenen på sedvanligt manér med introt från det aktuella albumet samt även den skivans titelspår och visar än en gång vilka som är kungar på riktig heavy metal och efter konserten så slår det mig: Hur kan något som är så förutsägbart vara så förbannat bra? Man vet precis vad som kommer hända från det att bandet går på tills det att dom tackar för sig och går av men ändå så står man efteråt kvar med ett stort leende på läpparna. Vi får alltså ett gäng U.D.O.-klassiker, gamla och nya som "24/7", "Heart of Gold" och "We Want War" tillexempel, vi får dom giva Accept-örhängena som "Metal Heart" och "Balls to the Wall" för att bara nämna två samt ett par urtråkiga solon, ett på gitarr och ett på trummor. Men om jag vet på förväg vad jag får varför är det då så bra? Jo förmodligen är det för att bandet gör det så snuskigt bra och får det enklaste riffet att svänga likt en serpentinväg i alperna. Lägg där till att bandet verkligen har kul på scenen och alltid ger järnet för att ge fansen det dom vill ha. För trots att publiken gallrades ur framåt slutet så ökade bandet istället för att dra ner på tempot, sånt sysslar bara riktiga proffs med! Scenshowen är lika med noll för allt som är på scenen är en mur av galler och spotlights samt bandet. Det är inga bomber, ingen eld, inga uppblåsbara tillika lättklädda damer utan bara bandet och ett gäng jävligt starka metaldängor. Mer behövs inte om låtmaterialet är så starkt som det är. Men valet av låtar hade kunnat vara annorlunda och samtidigt gjort att det blivit så mycket bättre. Varför skall alla dessa Accept-låtar spelas för? Jag förstår att Stefan Kaufmann och Udo Dirkschneider har ett förflutet i ett av världens största heavy metalband men varför spela hela sex låtar från den tiden när dom har så många album med U.D.O. att plocka låtar ifrån. Och inte nog med det för numera anser jag att U.D.O. är ett bättre band än vad Accept var. Bara en sån sak som att dom helt missar att spela låtar från "No Limits" som jag anser vara deras klart starkaste kort. Tänk att få höra "Raise the Crown" eller titelspåret från den skivan istället. Jag hade föredragit att dom spelat kanske bara två Accept-låtar och resten U.D.O.-material och varierat sina Accept-låtar från konsert till konsert för då hade det känts mer exklusivt att få höra dom. Nu känns det mer exklusivt att få höra halv-ovanliga U.D.O.-låtar och det är väl kanske inte riktigt tanken, eller är det? Nej nu har jag pladdrat på tillräckligt om vad jag vill och jag kan ju inte göra någon skillnad på vad bandet vill så jag får ta det jag får och det jag får är ju löjligt bra. Bättre, fetare och mer ösigare heavy metal hittar du inte idag och jag anser att U.D.O. är det absolut bästa bandet idag som spelar klassisk heavy metal och det bevisade dom denna kväll. Dock så har jag sett dom göra bättre ifrån sig men det var i slutet på 90-talet och då var det även mitt första möte med bandet live och en sådan kärlek rostar aldrig. Med mer egna låtar så hade U.D.O. kunnat leverera årets konsert men nu får jag nöja mig med en spelning strax under betyget klassiker och det är ju inte fy skam det heller. Iron Fire  Primal Fear  U.D.O.  Ulf Classon
|
|