Globen, Stockholm - 27 oktober 2007 Jag känner mig både besviken och väldigt lycklig när dom sista tonerna av "YYZ" tonar ut och den kanadensiska powertrion Rush tar emot den tiotusenhövdade publikens jubel. Lycklig för att jag har fått se en makalöst bra konsert, min första med Rush, men samtidigt besviken då jag saknar massa, massa låtar som jag ville höra. Problemet för mig är ju att den där berömda polletten inte trillade ner i skallen på mig när det gäller Rush förrän bara för något år sedan men sen dess har jag verkligen lyssnat stenhårt på deras progressiva rock. Min sena upptäckt gjorde att jag inte såg bandets förra spelning i Stockholm för tre år sedan och således missade jag inte bara en kanonkonsert då utan även chansen till att höra nästan alla mina favoriter med bandet. En bitter erfarenhet så här i efterhand men det är ju inget jag kan göra åt idag. Men det slår mig gång på gång när jag står där på femtonde rad på parketten att denna konsert måste vara det perfekt komplementet till den som bandet gav för tre år sedan. Nu var det en hel del från bandets åttiotalsperiod samt en del andra "obskyra" låtar som spelades kändes det som i alla fall. Det gick så långt så jag var till och med nära på att kalla det fiasko men precis då tackade bandet för sig inför extranumren och sen kom dom in och avslutade precis så där storstilat som jag förväntat mig och då svängde mitt omdöme igen. Då spelades "The Spirit of Radio", "Tom Sawyer", "One Little Victory" och innan nämnda avslutningen "YYZ" men framförallt så spelade dom en av mina absoluta favoriter, "A Passage to Bangkok", och det räddade hela konserten för mig. Jag hade ståpäls hela låten, magiskt bra! Men för att ta det från början så är den inledande timmens musik väldigt bra där öppningslåten "Limelight", "Freewill" och "Circumstances" är helt mästerligt framförda. Men tyvärr känns det lite segt och det känns inte riktigt som dom kommer igång. Höjdpunkten i denna akten är trots allt en ny låt, "The Main Monkey Business" från senaste skivan "Snakes & Arrowes" som jag diggar skarpt. Det är även här som vi för första gången får se den man som tre gånger under konserten kommer in och griljerar dom kycklingar som grillas i tre stora grillskåp (tredje gången kom han in i en kycklingskostym). En fullständigt makalöst cool scendekor och jag var först besviken att dom inte hade med dom torktumlare på scenen som dom haft dom sista turnéerna men detta är fan så mycket coolare. Jag gillar Rushs självdistans och humor och den grillade kycklingen är ett bra bevis på detta. Den invecklade och progressiva musiken blir mycket lättare av lite humor som tillexempel när dom tecknade figurerna i South Park introducerar låten "Tom Sawyer" som bandet Lil' Rush. Men musiken illustreras även med hjälp av jävligt luriga och psykedeliska filmer och bilder på dom tre gigantiska bildskärmarna. Dessa bilder och filmer skapar fler frågetecken runt låtarna än vad dom rätar ut men dom kompletterar musiken perfekt. Dessa bilder blir faktiskt lite jobbiga och nästan stötande när dom under "The Larger Bowl (A Pantoum)" visar krig, död, svält och allmänt lidande men det passar in väldigt bra och ger en perfekt balans mellan humorn och dom skumma bilderna. Efter pausen fick vi en mängd låtar från senaste albumet och den skivan växer bara mer och mer efter var lyssning och nu när man hört dom live så blev dom ännu bättre. Bäst bland dom nya låtarna denna kväll är "Working Them Angels", en av bandets bästa låtar på många år enligt mig. Den andra delen av konserten är nästan två timmar lång och innehåller ren musikalisk briljans men den långa tiden gör att jag får både ont i fötterna samt ryggen av att stå upp hela tiden men det var det värt. Det finns egentligen ingenting att klaga på mer än att låtvalet hade kunnat vara annorlunda för att jag skulle vara helt tillfredställd. För ljudet var löjligt bra, om än väldigt högt, speciellt Alex Lifesons gitarr lät väldigt bra men ack så högt emellanåt och Geddy Lees röst var även den grymt bra och han tog en hel del höga toner som var näst intill omänskliga. Sen gjorde det ju inget att bandet är oerhört tight och samspelt, ett resultat av att dom haft samma sättning sedan mitten av sjuttiotalet. Att bandet är bland dom mest säkraste musikerna som vandrar på denna jord behöver dom heller inte visa för det får vi bevis på i varenda låt där melodier, riff och övergångar sitter som gjutna och framförs med en sådan briljans så man hänförs gång på gång. Att Neil Peart bjuder på ett trumsolo för att bevisa sina kunskaper såg jag enbart som ett privilegium för är man professor i trummande så skall man visa upp sina färdigheter. Han levererar ett av dom bästa trumsolon jag har upplevt någon gång och det framför allt för att han är väldigt varierad och sällan gör samma sak två gånger. Sist men inte minst måste jag även berömma ljusshowen som var grymt bra. Bland annat så hade dom fem, nästan UFO-liknande ljusriggar, som åkte upp och ner i olika höjder och skapade en grymt snygg ljussättning. Ljuset tillsammans med lite fyrverkerier, eld och gammal hederlig lasershow ramade in musiken och bildskärmarna finfint. Kort och gott: Det var en mästerligt bra show av ett mästerligt och bra band. Synd bara att låtvalen inte var lika mästerliga i mina öron. Fast å andra sidan så spelades inte en enda tråkig eller dålig låt så jag kan inte annat än att vara nöjd med det jag fick. Så här i efterhand så växer bara intrycken från min första Rush-konsert och minnet av en grym konsert blir bara bättre och bättre. Tack Rush och kom gärna tillbaka om några år igen! Betyg: 
Ulf Classon Total speltid: över 3h Setlist: Limelight Digital Man Entre Nous Mission Freewill The Main Monkey Business The Larger Bowl (A Pantoum) Secret Touch Circumstances Between the Wheels Dreamline Paus Far Cry Working Them Angels Armor and Sword Spindrift The Way the Wind Blows Subdivisions Natural Science Witch Hunt Malignant Narcissism Neil Pearts Trumsolo Hope Distant Early Warning Extranummer: The Spirit of Radio Tom Sawyer One Little Victory A Passage to Bangkok YYZ
|
|