Globen, Stockholm - 27 oktober 2007 Någon minut efter kl. 20 släntrar jag in på Globen bara för att upptäcka att kanadensarna redan tagit scenen i besittning. Brukar bli vansinnig på band som går på långt efter utsatt tid, men lika enerverande är det att Rush håller tidsplanen och sparkar igång tidigt. Visserligen förstår jag det då hela spektaklet klockar in på över tre timmar. Förra gången jag såg Rush (2004) var faktiskt första gången och då tyckte jag att bandet bjöd på en hejdundrande show och låtkavalkad. Nu, tre år senare, lägger bandet i ytterligare en växel och visar med all kraft att Rush anno 2007 inte är att leka med. Med senaste given "Snakes and arrows" har bandet lyckats få ihop den bästa samling låtar på mycket, mycket länge. Skivan har gång på gång påmint mig om tiden då jag upptäckte dem, vilket var i slutet av 80-talet och liveplattan "A show of hands". Fantastiska melodier och komplexa låtstrukturer med ständiga överraskningar. Vad bjuder då bandet på? Ja, förutom en av de snyggast ljusshowerna på länge och ett förbenat bra ljud, få vi i publiken ta del av en ljuvlig "Mission", en oemotståndlig "Between the wheels" med tillhörande psykedeliska effekter på videoskärmarna, en riktigt bra "Far cry" från senaste alstret med ett till synes helt osynkad pyroteknik och en svintung "Tom Sawyer" med inledning av "South Park". Däremellan bjuds det givetvis på det ena örhänget efter det andra och trots att hela nio spår från "Snakes and arrows" har klämts in, blir det aldrig tråkigt eller långrandigt. Faktum är att jag tycker de nya spåren passar in alldeles förträffligt och kunde lika gärna ha varit gamla klassiker sedan 25 år tillbaka. Bl a är nya "The wind blows" alldeles magnifik och Geddy Lees röst har inte på något sett mist sin styrka genom åren, snarare tvärtom. Alex Lifeson och Neil Peart briljerar som de toppmusiker de är och Pearts solo är det vassaste och mest intressanta på väldigt länge. Trumsolon brukar framkalla reflexmässiga kräkningar hos undertecknad, men Peart har hittat en sätt att hålla lyssnaren vid liv och variationen med bl a ett synthtrumsolo och ett härligt jazzdriv gör att man helt enkelt bara sitter och gapar. "One little victory" från "Vapor trails" framstår mer och mer som en riktig livejuvel. Det enda negativa eller smolk i bägaren, om ni så vill, är den halvtimmeslånga pausen efter kanonfina "Dreamline" med sin lasershow. Jag förstår att killarna inte är några ungdomar längre, men en halvtimme känns som 15 minuter för länge. Men Rush på Globen 2007 är något av det bästa och tightaste jag någonsin sett. Hail Canada! Betyg: 
Niclas Müller-Hansen Total speltid: över 3h Setlist: Limelight Digital Man Entre Nous Mission Freewill The Main Monkey Business The Larger Bowl (A Pantoum) Secret Touch Circumstances Between the Wheels Dreamline Paus Far Cry Working Them Angels Armor and Sword Spindrift The Way the Wind Blows Subdivisions Natural Science Witch Hunt Malignant Narcissism Neil Pearts Trumsolo Hope Distant Early Warning Extranummer: The Spirit of Radio Tom Sawyer One Little Victory A Passage to Bangkok YYZ
|
|