Kulturbolaget, Malmö - 20 oktober 2007 Äntligen fick jag möjligheten att få se Apocalyptica live. Länge har jag väntat och när de kommit till Sverige så har man av olika anledningar missat dem. Men i år var jag på plats. Tog tåget ner till Malmö och resan kändes ovanligt lång. Väl på plats och precis innan förbandet All Ends skulle gå på scenen, hänger jag av mig min obligatoriska och väldigt tunga skinnjacka. Jag kollar ut på golvet i den ljusdämpade lokalen. Log lite för mig själv när jag kände den goda stämningen flöda igenom mig och runt alla äldre långhåriga rockare och yngre tonårstjejer med rött hår och hårförlängningar! Hade inte någon större förväntan på att det skulle vara en stor folkmassa ikväll. Jag hade helt fel. Detta kommer bli en speciell kväll kändes det som. All Ends från Göteborg som fråntas av två tjejer, intar scenen och det är redan tjockt med folk framme vid scenen. Efter att sett dem fyra gånger tidigare och senast på KB som förband till svenska Doom mästarna Candlemass, förväntade jag mig inget speciellt eller nytt. Deras spelning den kvällen var ingen höjdare, men det kan nog bero på att det bara var jag och tio andra till som stod och lyssnade aktivt på dem. Var en katastrofal tillslutning av metal-heads på den spelningen. Ikväll, lite mer än en månad senare var där säkert 250 personer som stod och kollade in aptitretaren All Ends. Den relativt stora folkmassan var givetvis en gnista för bandet, för de körde på som bara den. De lät högre, vassare och gladare. All Ends fick den här gången publiken med sig och det förtjänade dem. Att det står mycket folk och lyssnar på en är en sak. Men att se publiken följa med i låtarna och applådera gjorde att glädjen sprudlade på scenen lite extra. Efter runt en halvtimma klev de åt sidan för kvällens huvud akt - Apocalyptica. Apocalyptica uppmärksammades för tio år sedan de med hjälp av endast fyra stycken cellos, spelade Metallica covers. Något i stil med detta hade aldrig utförts innan. Redan då gjorde de sig ett namn på den stora metal scenen. Nu på de senaste albumen som de släppt, har de använt sig av gästmusiker som kompat upp dem med trummor och sång. Olika gästsångare som Lauri Ylönen från Rasmus, Ville från HIM, Corey Taylor från Slipknot och Nina Hagen m.fl. har satt sin röst på det speciella soundet. Musiken är väldigt speciell och deras egen. Apocalyptica är ett original. Finns knappt något band som liknar dem på långa vägar. Allt fler folk tillströmmade och det började bli trångt framme vid staketet. Precis som det skall vara på en konsert. Kan man flytta på sig utan problem så är det inte lika kul. Ganska lustigt men sant. I väntan på att finnarna skulle inta scenen stod jag och diskuterade med mina nyfunna vänner för kvällen, om hur de skulle framföra de nya låtarna med eller utan sångare. Vem skulle då sjunga och är det flera gästsångare kanske? Svaret skulle vi få ganska så fort. Ljuset slår om. Tystnaden i publiken lägger sig som dimman på stilla vatten. Ut på scenen kommer de fyra stråkmästarna som stora och ståtliga musiker inför en klassisk symfonisk konsert. Första tonen kommer från vänster i form av ett väldigt lågt men tungt pulserande ljud och från högra sidan kom en underbar sorgsen melodi som drogs lätt över strängarna. Den dova och mörka inledningen gör så att man spänner sig. Hur kommer det att utveckla sig? Ja, tankarna var många inför vad som komma skall. Tempot ökar ganska så fort och publiken lyfter bandet till skyarna med skrik och tjut! Att banden får med sig publiken i ett tidigt skede är jätteviktigt och det får herrarna i Apocalyptica utan några problem. Utöver "de fyra" sträng-bändarna så har de fått in en ny medlem och trummis för att ge en fylligare effekt. Mikko Sirén - en kille som klassas som en av världens bästa trummisar i sitt hemland. Jag håller nästan med där. Han var en frisk fläkt och matade på som bara den. Vilket liv han förde och på ett snyggt sätt med. Mikko använde sig av ett helt genomskinligt trumset med strålkastarna placerade bakom honom och trummorna. Ljuset lös igenom och bröts av på ett vackert sätt. Men detta var inte det enda som var snyggt. Det satsades absolut lika mycket på den visuella biten som på ljudet. Killarnas stolar var två meter höga och stora som kungatronar, formade som en cello med en döskalle utsågad i. Efter att man tagit till sig de tre första låtarna och smält den otroliga och väldigt speciella musiken så släpper man lös helt. Det jag såg ikväll var lika vackert för ögonen som intressant för öronen. Fick också bevis på att det inte alltid måste finnas med en sångare. Så mycket lättare att koncentrera sig på bara musiken när den är instrumental. Lyssna bara på den fantastiska Bittersweet. När inledningen till låten började tänkte jag "nu måste någon gästsångare stiga ut på scenen". Är ju en av deras hits från förra plattan s/t som kom 2005. Ganska så fort märkte vi att det inte kommer bli någon sångare nu heller. Inte det minsta synd var det heller. Tvärtom. Bittersweer blev betydligt känsligare live i instrumental version. Alla stod bara och njöt både på scenen och på golvet. Småtjejerna bredvid mig stod med stora kärleksfulla ögon och tittade snett på killarna i bandet. Detta är musikalisk konst. Några Metallica covers, en David Bowie och en Rammstein hann de avverka utöver deras egna magnifika alster. Som första extra nr kördes Metallicas Nothing Else Matters, och publiken sjöng med eller snare för dem och visade att det inte behövdes sträckas ut någon mikrofon i publikhavet för att göra sig hörd. Det fanns bara en sak som irriterade lite. Finnarnas mellansnack var det bedrövligaste jag varit med om. Tur är att de inte sjunger för de var så osäkra på det engelska språket att det lät som ett litet barn försökte prata engelska. De var blyga och pratade finska från och till. All kraft gick kanske åt till att springa runt på scenen och bära på de gigantiska stråkinstrumenten. Efter nästan två timmars skön musik beger jag mig hemåt igen med humöret på topp. Hade mer än gärna åkt och sett dem på några fler spelningar i Sverige. Skulle inte vara förvånad om allt fler ungdomar väljer att spela cello istället för t.ex. bas i skolorna. Betyg: 
Stefan Vohnsen Setlist: Worlds Collide Refuse/Resist I'm Not Jesus Fight Fire With Fire Grace SOS Hope Seek & Destroy Helden Burn Betrayal Bittersweet Ion Last Hope Enter Sandman Extranummer: Nothing Else Matters Life Burns Inquisition Symphony Seemann
|
|