Folkets Hus, Munkfors - 29 september 2007 Det händer inte varje dag att det anordnas en hårdrocksfestival i lilla bruksorten Munkfors. Faktiskt så går den 29 september 2007 till historien som den allra första renodlade hårdrocksfestivalen i kommunen, åtminstone enligt de uppgifter jag fått. Munkfors Rock City är skötebarnet åt två hängivna hårdrockare som ville göra något nytt för orten, Calle Martinsson och Ronald Pomp, lustigt nog är ingen av dem från kommunen då Calle kommer från Dalarna och Ronald är holländare från början. Men de hyser ingen mindre kärlek till orten för det och det är jag, tillsammans med många andra skulle jag tro, mycket tacksam för. Det blev en minifestival med tre band och först ut på scen i Munkfors Folkets Hus, eller V-Nalen som det också kallas, var Stockholmsbaserade glam/sleaze-bandet Leaded Fuel. Jag hade aldrig hört dem förut så deras liveframträdande här skulle bli min första kontakt överhuvudtaget med bandet. Lagom varm innanför min sönderklippta t-shirt placerade jag mig naturligtvis längst fram och laddade för röj och röj blev det. Dessvärre uppgick inte publiksiffran till mer än uppskattningsvis 25, kanske 30, personer varav de flesta sotd och bevittnade spelningen på håll med armarna i kors. Men jag, samt ytterligare ett par eldsjälar, höll oss längst fram under den ca. 30 minuter långa spelningen och röjde verkligen järnet. Det är ett bevis på att Leaded Fuel skötte sitt, för att om jag ska orka röja på en konsert så måste bandet vara riktigt bra och om de var! De gav 100% från första sekund och höll nivån spelningen igenom. 6 låtar äkta gammal glam/sleaze hann betas av innan den avslutande Aerosmith-covern "Mama Kin" satte punkt för Leaded Fuel's konsert. Bäst från deras egna repertoar var inledande "Yeah! (You Bother Me)" tillsammans med "Leaded Fuel", men den låten som satte sig fast i mitt minne allra bäst var nämnda "Mama Kin", kanske för att man kunde texten och skrålade med, men det var en sån jäkla glöd både på scenen och nere i publiken. Bandets sångare Liz Lascivious har en lite udda, men grym röst både live och på skiva (har lyssnat på demon nu efteråt) och han blir pricken över i på en fantastisk prestation. Kvällens andra band var franska Blackrain. Deras stil är lite svårdefinierad, men Rock n' Roll/80-hårdrock är väl en rättvis beskrivning tycker jag. Fortfarande uppe i varv och laddad efter Leaded Fuel's spelning så hade jag höga förhoppningar på att Blackrain skulle vara minst lika bra och hålla mig lika uppåt. Jag hade så rätt så rätt och Blackrain överträffade faktiskt Leaded Fuel, om än knappt. En aningen större publik hade samlats framför scenen nu även om det fortfarande var relativt glest. Samma eldsjälar stod dock längst fram, även om ett par nya anslutit (bland dem Leaded Fuel's medlemmar), och öste ännu mer denna gång. Blackrain varvade med både egna låtar och några covers. Dessvärre känner jag inte till namnet på deras egna material och någon spellista lyckades jag inte komma över, men det var i alla fall ett mycket starkt eget material de körde ikväll och dem tillsammans med låtar som Kiss-klassikern "Rock n' Roll All Night" och den minst lika klassiska Sex Pistols-dängan "Anarchy In The U.K". Innan den sistnämnda så ropade Blackrain's sångare Swan upp Leaded Fuel på scenen och det blev en avslutning som hette duga med 9 entertainers i högform och en publik som skrålar "I wanna be anarchy!". Faktiskt så fick jag micken till min mun från ena Leaded Fuel-gitarristen, men jag hoppas att inte alltför många hörde min hemska röst även om jag gastade på rätt bra... Huvudakten kommer från norra delarna av Sverige och kallar sig Ace of DC och kör uteslutande AC/DC-covers från Bon Scott-tiden. Jag själv är inget större fan av AC/DC, faktiskt så gillar jag dem inte alls. Men det märks att det var för Ace of DC som de flesta hade kommit för det är dansgolv och den klart största publiken hittills. De dansar och sjunger och ser ut att stortrivas. Själv står jag och bevakar det hela på håll, just för att jag måste kunna ha en åsikt om det hela. De gör en helt klart godkänd insats, inte tal om den saken och de gör verkligen sitt jobb som ett AC/DC-coverband. Sångaren låter snarlik Bon Scott och det är nästan (fast bara nästan) som att se självaste Angus Young när hans "kopia" Angus Youngest studsar omkring. Som sagt så var de publikens, men inte mina favoriter och entusiasmen både hos bandet och i folkskaran blev en perfekt avslutning på denna trevliga kväll. För att sammanfatta Munkfors Rock City så kan jag inte annat än att ge ett toppbetyg. Det finns absolut ingenting att klaga på, annat än den dåliga publiksiffran (260 betalande) men det ska ju bara de som inte orkade masa sig dit lastas för, inte arrangören för de har kört med en sån marknadsföring så ingen kan ha undgått att Munkfors Rock City skulle äga rum. Jag hoppas dock att det gick ihop för Calle och Ronald och att detta blir ett återkommande event, för det behöver orten. Martin Ericsson Leaded Fuel  Blackrain Ace of DC 
|
|