Villa Bel Park, Göteborg - 25 augusti 2007 Gratis är gott brukar man säga och i fallet med minifestivalen Slottsskogen Goes Progressive så stämmer det på pricken. Jag har aldrig besökt denna tillställning innan och jag kan så här efter min debut konstatera att jag gått miste om många trevliga stunder. Göteborgs Artrockförening ligger bakom detta årliga spektakel som hålls i mulliga och mysiga Villa Bel Park i skönt gröna Slottsskogen i Göteborg, en oas mitt i storstadsdjungeln. Inträdesavgiften är alltså obefintligt vilket är beundransvärt och den musikaliska inriktningen är, precis som det låter, proggressiv. En tillställning med enbart proggressiva rockband gör även att medelåldern höjs verkar det som för även om yngre musikälskare fanns på plats så var det övervägande äldre besökare och det var tätt mellan barnvagnarna. Det var nästan som en stor picknick med massa glada människor och bra livemusik. Tältet som inhyste både band och publik låg precis vid vattenbrynet till en stor damm vilket gjorde inramningen ännu mera gemytlig. Ta allt detta och lägg till glada vänner, massa god öl, strålande solsken och bra musik så får du en helt perfekt eftermiddag och kväll i Göteborg. Men nog om själva festivalen det är ju banden man är där för i första hand så vi kastar oss raskt på första bandet ut för dagen som är svenska Black Bonzo. Jag har bara hört ett par låtar med alla respektive band som spelade innan jag åkte ner, förutom avslutningsakten som jag har ett par skivor med, så all musik jag fick höra var i princip helt ny för mig. Detta gjorde ingenting då upplevelsen med att få höra Black Bonzo för första gången förmodligen blev ännu bättre än om jag hört dom på skiva innan. Dom fullständigt knockar mig med ett hejdlöst sväng i sann Uriah Heep-anda och jag har fruktansvärt svårt att stå still. Dom lyckas knyta ihop dom snabba och tunga delarna i musiken med dom lite softare och proggressiva tongångarna på ett väldigt snyggt sätt måste jag säga. Här har det inte meckats till bara för att det skall vara så utan här är det hjärna bakom kompositionerna och det blir aldrig för invecklat. Dom lyckas till och med att mitt i Uriah Heep-ruset att få till ett helt underbart Thin Lizzy-parti vilket höjde njutningsfaktorn ytterligare. Det enda jag egentligen kan gnälla lite på är sångaren. Han sjunger bra, rör på sig på scen men han känns lite anonym. Rösten är som sagt bra men den sticker inte ut direkt och hans inlevelse kunde har varit lite mer engagerade om du frågar mig. Men han räddas av att musiken är fullständigt lysande och han sköter sitt jobb men med en lite mer karaktäristisk sångare så hade det höjs ytterligare ett snäpp tror jag. Nu lät jag väldig elak känner jag men så farligt var det inte. Jag var hursomhelst tvungen att köpa deras skivor efter konserten och så här i efterhand när jag sitter hemma och lyssnar så är jag mer än nöjd med mitt inköp. Ljudet är till en början lite för högt för att inte ha öronproppar men samtidigt för lågt för att ha i dom så det fick bli utan proppar för min del. Dock rättar sig ljudet till rätt så snart och är under hela kvällen, utom ett par undantag, väldigt bra. Från Finland kommer nästa band på scen och dom har tagit namnet Overhead, ett namn vi länge disskuterade över hur dom kunde välja. Dom hade uppenbarligen även svårt att välja musikstil också för det var hemskt vad dom blandar och ger mellan dom olika genrerna. Vi kunde stå och nicka gillande till deras Pink Floyd och Marillion-inspirerade stycken för att bara på bråkdelen av en sekund sätta ölen i halsen då dom snabbt bytte till elak gitarrer och growl. En hel del finskt vemod bjöd dom också på vilket jag inte köpte riktigt fullt ut. Så fortlöpte hela konserten och jag uppskattar alla delar i deras musik men det blir bara för mycket av alltihop denna gång. Hjärnan klarar helt enkelt inte av att ta in så många intryck på samma gång så vi bestämmer oss för att istället intaga lite lunch. Ifrån våran plats vid matbordet så får vi höra bandet spela en väldigt udda version av King Crimsons "21st Century Schizoid Man" fast denna gången slank ölen ner utan problem. Nästa band var svenska Wolverine och dom såg jag fram emot att få se. Jag hade i och för sig bara hört en låt med bandet innan men den var så pass bra så jag förväntande mig en grym konsert. Men tji fick jag. Wolverine bjöd stundtals på riktiga sömnpiller och jag med mina höga förväntningar föll pladask och blev riktigt besviken. Första låten är en seg historia att öppna med men redan på andra låten blir det lite mer fart som är på gränsen till metal och förhoppningarna ökar. Tredje låten öppnar starkt med ett snyggt riff men det bryts snart ner och blir till en såsig och Queensryche-liknande sak med lite gurgelsång. Inte bra alls om du frågar mig. Just Queensryche dyker upp då och då i skallen på mig när jag står där och försöker hålla mig vaken. Sen följer ytterligare några sömnpiller innan dom ger oss en cover, jag tror i alla fall att det är en cover för jag känner igen låten något fruktansvärt mycket men kan fasen inte komma på vart jag har hört den innan. Men det kan ju även vara så att det är den låten jag har hört med bandet så jag tror vi släpper den biten nu. Låten är å andra sidan bra så den höjer ju konserten en aning men det förstörs snabbt i och med sista låten som är så vemodig och melankolisk så man mår dåligt. Slö och intetsägande är den också trots att någon försöker liva upp det med att blåsa lite såpbubblor i publiken. Efter besvikelsen med Wolverine så ville jag nu bli riktigt överraskad, vilket jag också blev i och för sig, men några större glädjeyttringar utstötte jag inte när väl polska Indukti började spela. Dom var i särklass hårdast denna kväll med sin Tool och Opeth-liknande metal och det är två band jag aldrig förstått storheten med. Näst intill helt instrumentala låtar spelar dom för oss och det är gott om luriga takter och knepiga övergångar men det lyfter aldrig riktigt tycker jag. Låtarna flyter liksom ihop och bildar en kompakt matta av ljud som jag tycker blir jobbig efter ett tag. Vid flera tillfällen tyckte jag det var riktigt bra men avsaknaden av growl gjorde att jag tröttnade ganska snabbt. Vid flera tillfällen fick jag själv, ihop med en polare, growla lite. Det hade onekligen lyft bandets musik med en gastare vid mikrofonen. Dock måste jag berömma musikerna i bandet som vet vad dom håller på med och som verkligen var duktiga på att hantera sina instrument. Det var även kul att för en gång skull höra ett polskt band som inte bara manglade på och skrek satan hela tiden. Jag tyckte även lite synd om tjejen i bandet som spelade fiol helt frenetiskt men som inte hördes överhuvudtaget där vi stod. Så har vi då kommit fram till sista bandet och det bandet som gjorde att jag åkte ner. Svenska Ritual är det band jag lyssnat mest på av dom som spelade denna kväll och jag såg verkligen fram emot att äntligen få se dom live. Jag har på senare tid verkligen fastnat för deras poppiga proggrock med klara Jethro Tull-vibbar och trots att dom är lite väl snälla ibland så är det alltid bra enligt mig. Dom inleder med en låt från nya skivan som släpps inom någon vecka och den lovar verkligen gott måste jag säga. Det ska definitivt bli spännande att lyssna på den skivan. Min absoluta favoritlåt med bandet, "Typhoons Decide", kommer redan som andra låt och mitt glädjerus bubblar över. Attans vad bra det låter när dom levererar detta fullständigt briljanta stycke musik. Dom låtarna som följer sen håller alla samma höga klass och jag står mest bara och har ett fånigt flin i hela ansiktet. En timmes speltid bara flyger förbi och när allt är över så ser jag att mitt anteckningsblock är helt blankt på den sidan där det står Ritual. Ett bevis på att konserten och bandet har fängslat mitt intresse. Som avslutning kan man säg att trots dom tre lite mindre tilltalande banden i mitten av schemat så var Slottsskogen Goes Progressive årgång 2007 en fullständigt lysande tillställning och jag hade skitkul hela tiden. Man kan egentligen inte säga att något av banden var dåliga då dom spelade röven av dom flesta banden rent tekniskt sett. Att det sen inte föll mig i smaken är ju inte deras fel. Black Bonzo var bäst trots ett oerhört starkt gig av Ritual, Overhead var för splittrat för min smak, Wolverine var en besvikelse och Indukti var blytunga men saknade growl. Ja mer kortfattat än så kan det inte bli. Låt oss avsluta med att enkelt säga: På återseende i Slottsskogen 2008! Ulf Classon Black Bonzo  Overhead  Wolverine  Indukti  Ritual
|
|