Hovet, Stockholm - 7 augusti 2007 Det är lika bra att erkänna det direkt. Jag har aldrig tidigare sett Trent Reznor och hans band live. Jag vet. Det är en skam utan dess like. När jag då äntligen får tummarna loss och inhandlar en biljett, så är det i en av huvudstadens mest osexigaste arenor, nämligen Hovet, som jag ska få uppleva bandet. Visserligen en klassisk konsertarena, främst på 80-talet, men likt förbannat en simpel hockeylada av det enklare slaget. Knappast den optimala spelplatsen för ett band känt för sina visuella konserter. Tjugo i nio drar kalaset igång med "Hyperpower" och "The beginning of the end" dundrar ut över Hovets publik. Publiken ja. Denna kväll är det inte utsålt och bakre läktaren gapar överlag tom, vilket känns trist. Visserligen kan konserter vara alldeles magiska utan att det är utsålt, vilket jag själv upplevt några gånger, men just den här kvällen drar det ner helhetsintrycket något. Ljudet är av ypperlig kvalité och Trent Reznor sjunger med stark stämma, vilket förvånar mig något. Hans röst är i toppform och låtarna blir i flertalet fall så otroligt mycket vassare än på skiva. "March of the pigs" och "Piggy" är alldeles föträffliga, men det känns ändå som om något fattas den första delen av konserten. Svårt att sätta fingret på det, men det kan ju ha haft at göra med själva arenan och bristen på folk. Helhetsupplevelsen rycks dock upp och en låt som nya "The great destroyer" överraskar live, även om den slutar precis när den börjar bli riktigt bra, precis som på plattan. "Only" är sjukt bra och framförandet med Trent ståendes bakom den stora bildskärmen med endast "myrornas krig" på, är rent ut sagt förlösande. Och "Dead souls" är något av det bästa jag sett och hört på länge. Avslutningen med "Head like a hole" och extranumret "Hurt" får mig nästan att tappa andan. "Hurt" genomförs med Trent och piano framför skärmen som består av något man skulle kunna kalla ett glödande regn. Hovet tystnar och Trent sjunger med sådan styrka och samtidigt med en skörhet av sällan skådat slag. Det här är min främsta musikaliska höjdpunkt på många många år. Nine Inch Nails regerar 2007 och Reznor är vår enväldige härskare. Må så vara att publiken kunde varit större eller att inramningen i sig inte var den bästa, det här var ändå sjukt bra. Och för första gången tror jag att jag verkligen upplevt levande konst. Musiken, ljuset, bilderna, röken, sången, ljudet, allt i samspel och utfört med briljans. Betyg: 
Niclas Müller-Hansen Total speltid: 1h 35 min Setlist: Hyperpower! The Beginning of the End Last Survivalism March of the Pigs Piggy Heresy Burn Gave Up Me, I'm Not The Great Destroyer Eraser Only Wish The Good Soldier No, You Don't Suck Dead Souls The Hand That Feeds Head Like A Hole Hurt
|
|