Club Centurion, Göteborg - 1 augusti 2007 Det är till att slå på stora trumman redan från start. Club Centurion arrangerar för första gången konsertkväll på Wishclub, som är beläget i Kompaniets gamla lokaler och före detta bostad för den beryktade Belsepub, och dom gör det rejält. I min värld så har dom bokat in världens bästa band, The Haunted, och hur dom ska kunna toppa detta vet i fasiken. Förra gången jag befann mig i dessa lokaler så stod The Toy Dolls på Belsepubs lilla scen och det mesta nere i den lilla källarlokalen var som, ja, en källare. Det var slitet, dåligt ljud och oanständiga toaletter. Men nu var det annat ljud i källaren minsann. Nu är det renoverat, scenen är ombyggd och toaletterna är få, men fräscha. Det enda man kan klaga på egentligen är att det blir fruktansvärt trångt då ytan är liten men besökarna många. Ja och ljudet förstås. Ljudet var jättebra, inga tendenser till rundgång eller något sådan. Men ljudet är lågt, väldigt lågt till och med. Min polare, Petri, var framme vid mixerbordet och påpekade detta men dom kunde inget göra. Han var uppriktigt irriterad på den låga ljudnivån men jag var supernöjd för man hörde ändå musiken jättebra. Vilket för mig är det viktigaste. Först ut denna kväll var Savage Heart som lirade en rätt habil form av melodiös rock med sleaze-iga tendenser. Låtarna var helt okay, sångaren var helt okay, musikerna var helt okay, ja kort och gått så var det en helt okay spelning men mer än så var det inte. Det var definitivt inget man kommer komma ihåg efteråt för det var lite mellanmjölk över dom. Inte för fett och inte för blaskigt. Polare Petri ansåg dock att det var fritidsgårdsklass på det och helt borta är han inte. Enda skillnaden var att nu drack vi öl istället för läsk. Betyg: 
Uppvärmare nummer två hette Outshine som jag hade förhoppningar på att vara ett lite hårdare och elakare band då dom trots allt skulle värma upp The Haunteds publik. Men så var det icke. Istället fick vi någon form av ångestladdad halvgrunge, spetsad med lite rock och lite metal men framför allt så var det inge bra. Jag skulle inte vilja påstå att dom var kassa, jag skulle vilja påstå att dom var ta mig f-n helkassa. Vad polare Petri ansåg passar sig inte att skriva i ord med risk för att folk ska få men för livet då dom läser det. Betyg: 
Men så kommer dom då äntligen, efter att ha behövt bevittna två rätt beiga förband, The Haunted, världens i särklass bästa band och satan vilket ös det blev direkt. Det instrumentala introt "Dark Intenssions" följs som sig bör av "Bury Your Dead" och av bara farten så river dom av "99" också och bättre kan det inte börja. Redan här sätter dom standarden för kvällen och det är en standard som få band kommer upp i idag. I ett furiöst tempo vräker dom fram sina låtar och publiken är i extas. Men tanke på hur mina anteckningar ser ut så förmodar jag att jag också befann mig något sorts rus (inte bara av alkohol alltså) för när inte ens jag själv kan läsa vad jag skrivit då är det illa, eller bra beroende på vilket sätt man ser på saken. Det är som sagt ett sanslöst tempo grabbarna drar igång på den lilla och låga scenen och när till och med en låt som "The Fallout", som jag direkt ogillar på skiva, känns grymt bra då är jag inte långt borta från att fälla en glädjetår. Mellansnacket är minimalt men när väl Peter Dolving säger något så är det aldrig enformigt eller tråkigt utan han skämtar glatt med publiken. Men det är musiken som är i centrum och då är det lika bra att ösa på förmodar jag att han resonerar. Det enda jag egentligen kan klaga på, om man nu kan göra det en sådan här kväll, det är avsaknaden av lite mer äldre material. Dom få gångerna dom spelat "Godpuppet" live tillexempel så har det alltid varit ett sjuhelsikes ös på publiken men hela den skivan, "One Kill Wonder", ratas till fördel för materialet från senaste skivan "The Dead Eye". Jag hade önskat lite mer låtar från dom två första skivorna, "The Haunted" och "The Haunted Made Me Do It", också men man skall som sagt inte klaga för det vi får är av yppersta världsklass och inte en tråkig stund har man där man står och svettas, headbangar och lirar luftgitarr. Konsertens höjdpunkt kommer, som sig bör, i slutet i form av den förkrossande bra dubbeln "All Against All" och "No Compromise". Det är så intensivt och så hårt att man blir helt matt och knappt klarar av att stå upp. Sen går dom av scenen och kommer upp nästan lika snabbt igen för ett extranummer innehållandes två låtar där "Hate Song" får avsluta hela kalaset och när dom kör "Hate Song" mina vänner, då är det tur att vi är på källarplan. Hade inte det varit betongväggar och golv av samma material i lokalen så hade huset rasat för här exploderar bandet och publiken tillsammans i ett sanslöst ös. Bandet går av scenen, lokalen börjar tömmas och jag försöker dröja mig kvar en sekund för att kunna dra ut på den där otroligt sköna känslan som jag har i kroppen. Detta var en löjligt bra konsert skulle man kunna sammanfatta det hela. Detta var fjortonde gången jag såg bandet och jag har bara sett dom bättre och hetare en gång tidigare. Det var 2001 på lilla Rockborgen i Borås med förra sångaren Marco Aro vid micken. Men det var också första gången jag såg bandet, som jag lärt mig älska redan då, och första gången är alltid svårtoppat oavsett hur bra, eller dåliga, dom än må vara just då. Så ja, detta var kanske det bästa jag sett bandet prestera någon gång men det var inte den ultima konserten då scenen var låg, ljudet likaså och så spelade dom för få gamla låtar. Men man kan inte få allt och det vi fick var snudd på magiskt. Betyg: 
Ulf Classon
|
|