Dessel, Belgien, 22-24 Juni 2007 Vi klev på bussen som skulle ta oss från Örebro till årets händelse på onsdagskvällen den 20 Juni. Stämningen på bussen var underbart trevlig och det spelades allt från Dimmu Borgir till Finntroll i internhögtalarna. På bussen satt redan ett gäng folk som klivit på i Stockholm och Västerås. Slog oss ner i den heta bussen för att äntligen åka till Graspop. En resa på 24 timmar och vi var framme i den lilla byn där själva spektaklet skulle hållas. Vi tilldelades biljetter och skyndade oss till campingentrén. Väl inne för att slå upp vårat tält gjorde vi den fasansfulla upptäckten att tältpinnarna var glömda hemma i Sverige. Tack och lov för de otroligt snälla killarna vi träffade på bussen så fick vi sova i deras tält (Tack "Farsan" Thomas och Jimmy). Den långa resan tog ut sin rätt och jag vaknade inte förrän dagen därpå och nu var det dags för festival! Fredag 22 Juni In på festivalområdet direkt när de öppnade för att kolla in hur det såg ut och köpa ett program för helgen. Såg att Fastway skulle öppna festivalen med en spelning på Mainstage så vi slog oss ner i gröngräset och bjöds på en 40 minuter lång rockshow av den forne Motörhead-gitarristens band. Helt enkelt en perfekt uppvärmning för vad som komma skall. Vi fick även reda på att "coverbandet" Thin Lizzy har ställt in och det betyder att Dalarnas stoltheter Sabaton ska börja redan 20 minuter efter Fastway spelat. Mycket riktigt började de i tid och det var ganska glest i publiken med tanke på att de flesta inte visste att de skulle gå på 40 minuter tidigare än väntat. Vi bjöds på en riktigt bra spelning av killarna från Falun, allsångsfavoriterna "Into The Fire", "Panzer Battalion" och framförallt "Primo Victoria" blandade med 8-minutersbiten "Rise Of Evil" och titellåten från senaste "Attero Dominatus". Helt slut som jag var efter det spektaklet tänkte jag att detta får de andra banden svårt att slå, en urladdning både av mig och bandet. Eftersom att alla band har flyttat tillbaka sina speltider med några minuter så uppstod förvirring men med hjälp av den bra skyltningen fick man reda på när de andra banden skull lira. Nästa band att underhålla var industrirockarna i Static-X med Wayne Static i spetsen med den klassiska frisyren. Hade ingen vidare koll på bandet så det blev till att slökolla en bit ifrån. Det var hyfsat men inte mer. Efter lite käk och bara knallat runt lite på området ska publik- och flickfavoriterna i Papa Roach spela, ni vet det där bandet som hade en hit med "Last Resort" för ett antal år sedan. Regnet började falla så vi gick in under taket på Marquee 1 för att titta därifrån. Visst hade de en del låtar man kände igen men det riktiga vrålet kom igång på just den gamla hiten. Sångaren var till och med ute i publiken och hälsade på, så omtyckt att vakterna fick ta bort de fastklamrade fansen. En bra spelning helt enkelt. Två timmar välbehövlig paus innan en av kvällens höjdpunkter: Celtic Frost! Det var en mörk stämning i det stora tältet där spelningen skulle äga rum. Soundcheck gjordes och två snubbar med corpsepaint kom in och tog tag i trumstockar och slog sig ner, den andre skulle tydligen lira gura. Jublet steg när den storväxte och håriga basisten Martin Eric Ain och sångaren/gitarristen Tom G Warrior äntrar scenen och drar igång "Into The Crypt of Rays" till publikens förtjusning, efterföljt av bland annat "Necromatical Screams" och "Procreation (of the Wicked)". Bandet tackades av med applåder och visslingar men jag kunde inte stanna kvar längre, Chris Cornell hade redan börjat spela på Mainstage. Snubben som har varit med i två av världens bästa band i Audioslave och Soundgarden och självklart bjöds vi på låtar från båda bandkarriärerna och solokarriären som han nyss återupptog. Från Soundgarden-eran hördes bland annat "Rusty Cage" och "Black Hole Sun" som mottogs varmt. Från Audioslave "Like A Stone" och "Doesn't Remind Me" och även titellåten från senaste James Bond-filmen spelades. Nu återstod bara kvällens headliner AEROSMITH! Egen storbildsskärm hade de med sig och hela grejen verkade vara väldigt påkostad. Nästan hela festivalområdet var fullt av folk som kommit för att se legendarerna. Showen började med en överblick genom åren på skärmarna tillsammans med utdrag ur bandets låtar. När bandet väl klev på började jublet. Inledningen med "Love In A Elevator" var allsången på topp. En av mina favoritlåtar "Cryin'" spelades och efterföljdes av "Eat The Rich", Armageddon-låten "I Don't Wanna Miss A Thing", "Jaded och "Rag Doll". Bara av att höra låtarna förstår man vilken fantastisk karriär de har haft i över 30 år. Det blev ju inte sämre när de fortsatte med "Dream On", "Livin' On The Edge", "Sweet Emotion" och "Draw The Line". Scenen och skärmarna släcktes ner och en animerad kortfilm fångade publikens uppmärksamhet. Dock behövde vi inte vänta så länge innan de kom in och lirade extranumren "Train Kept A Rollin'" och den självklara avslutaren "Walk This Way". En underbar avslutning på en underbar dag! Betyg: Fastway 
Sabaton 
Static-X 
Papa Roach
Celtic Frost
Chris Cornell
Aerosmith
Lördag 23 Juni Den på pappret mest jobbiga dagen för mig öppnade jag med metalfavoriterna Lamb Of God från USA. De var spelsugna och bjöd upp till moshpits och allsång i "Walk With Me In Hell", "Again We Rise", "Pathetic", "Blacken The Cursed Sun" och publikskaran var rätt så stor för att vara 13:30 på dagen. Nästa band upp var Stone Sour med bland annat Roy Mayorga (Sepultura), Jim Root och Corey Taylor (Slipknot). Deras andra album "Come What(Ever) May" har rosats och man förstår varför. Men det känns inte så jäkla intressant när de väl står på scenen, dock började det bra med stänkaren "30/30-150" men sedan gick tempot ner ända till "Reborn" spelades, då blev det livat igen. Detta var tredje eller fjärde gången de spelade på Graspop, så de tackade för att de fick komma tillbaka och publiken stämde upp till sång i "Through Glass". Gick raskt från Mainstage till Marquee 2 för att se de holländska thrasharna i Legion Of The Damned som förra året släppte en brutalt bra platta som jag förövrigt tilldelade full pott. Från det att de kliver på scenen till det att de går av är det ren och skär thrash och det är så bra man kan tänka sig. Ljudet är inte klockrent men vem bryr sig om den lilla detaljen när det "nya" Slayer står på scen och underhåller? Näst efter den urladdningen står antingen punkrockarna Less Than Jake eller Florida-dödsarna Cannibal Corpse, jag bestämmer mig snabbt för att det inte blir någon av dem utan väljer att gå tillbaks till campingen i en timme. Timmen går otroligt snabbt och om 10 minuter står Heaven and Hell med Dio i spetsen på scen. Promenaden på en kvart gör att man missar introt "E5150" och nästan hela "The Mob Rules". Ställer mig så nära det går för att ens få skymten av den lilla mannen med den stora rösten. Scenrekvisitan funkar ohyggligt bra tillsammans med låtmaterialet, dock så kunde de placerat speltiden efter mörkrets inbrott och gärna lite längre speltid. En timmes konsert i solljus med mörkrets mästare blir något tråkigt och ännu värre blir det nära himlen öppnar sig och bjuder på en kort men intensiv störtskur. Där står man, utan varken paraply eller regnponcho och lyssnar till världens näst bästa Black Sabbath och med avslutningen "Heaven and Hell" och extranumret "Neon Knights" så glömmer man regnet. Efter mindre än en timme är det dags för nu metallens grundare, hårdrockarnas hatobjekt och det alldeles alldeles underbara KORN! Festivalens höjdpunkt är här och vilken spelning. Inledning med "Here To Stay" gör att man blir varm i kroppen och när de sedan bjuder på ett greatest hits-marathon finns det inte mycket som kan förstöra. Det skulle väl i så fall kunna vara den nya låten "Evolution" men inte ens där blir det tråkigt. Allsången är total när de spelar Metallica's "One" och avslutningen med "Blind", då är lyckan total! Som sagt är denna dagen den mest hektiska och det blir till att springa till Marquee 1 för att se norska Dimmu Borgir, dock utan Hellhammer som brutit armen. Otroligt frän ljusshow men dock ganska kasst ljud. Bland annat "Sorgens Kammer", "A Succubus In Rapture" och "Kings of the Carnival Creation" spelas men ingen av de låtarna tar avslutningen i "Spellbound(by the Devil)". Man kommer ut från den trånga tältscenen och självklart hör man redan då UFO's "Doctor, Doctor" spelas ut från högtalarna på Mainstage och lika självklart är det Steve Harris och Co i Iron Maiden som ska avsluta lördagens program. Turnén "A Matter of The Beast" ska bjuda oss på 5 låtar från nya plattan och 5 från "Number of the Beast" plus några publikfavoriter. Man förstår redan nu att man kommer få höra låtar som man redan hört ett antal gånger såsom "Run To The Hills", "The Number Of The Beast och "Iron Maiden". Men lika oväntat så spelas "Children of the Damned" som ger mig rysningar längs ryggen, publiken skrålar högre än Bruce själv och det är ett fantastiskt drag. Tyvärr känns det som de går mest på rutin. Men det är Iron Maiden och de bjuder aldrig på en dålig show. Så visst var det en värdig avslutare! Betyg: Lamb of God
Stone Sour
Legion of the Damned
Heaven and Hell
KoRn
Dimmu Borgir
Iron Maiden
Söndag 24 Juni Tråkigt nog är det redan sista dagen av denna upplevelse. Ett fullspäckat schema väntar och det är väl lika bra att ta tag i det. Amerikanska DevilDriver börjar redan halv tolv på morgonen så det blir till att stiga upp tidigt och bege sig till det nästan folktomma festivalområdet. Väl där så var det inte så folktomt framför stora scenen. DevilDriver börjar lira och den största moshpiten jag någonsin sett sätts igång, de som inte skadas ska vara tacksamma. Vi var bland de första att få höra den nya låten "Clouds over California" från deras nya platta. En riktigt brutal spelning var det och det känns som ett knytnävsslag i magen efter det hela är över och redan om 40 minuter ska vi få ännu mer amerikansk metal tillsammans med Chimaira. Men regnet kommer och av en ren slump spelar det tjejfrontade metalcore-bandet In This Moment i tältet, det var både roligt att se och höra. Ett riktigt bra nytt band! Tyvärr måste vi lämna dem lite tidigare för att komma hyfsat nära scenen när Chimaira ska gå på. Några minuter sent som sig bör och vilken omgång man bjuds på: "Nothing Remains", "Severed" från äldre dagar och "Pleasure and Pain" och "Resurrection" från den nya hyllade plattan med just namnet "Resurrection". Bra ljud och bra scennärvaro tillsammans med låtar som bjuder upp till diverse pit's och crowdsurfing, som faktiskt är förbjudet, men ingen bryr sig ändå. Zakk Wylde ska ses två gånger idag, först och främst med hans Black Label Society och senare ikväll med legenden Ozzy. Spelningen med BLS känns tråkigt nog just lite tråkig, inget riktigt drag känner jag. Det är dock kul när han drar upp en 4-åring på scenen som får prova att lira gura med den andre gitarristen, den killen lär ha ett minne för livet. Hungern tränger sig på och vi beslutar oss för att strunta i Hammerfall och istället bege oss in mot stan för kebab. Maten kastar vi i oss för att vi ska hinna in och se Finlands stoltheter i Children of Bodom som bjuder på en riktigt bra spelning. Dock känns inte Alexi Laiho's attityd så äkta som den borde men huvudsaken är att musiken funkar och det gör den, garanterat. Både låtar från senaste "Are You Dead Yet?" och gamla godingar från diverse plattor spelas och man kan inte klaga på setlisten, Redan fem minuter efter avslutningen så springer jag till tältet för att se en av mina personliga favoriter i metalcore-bandet As I Lay Dying som förövrigt släpper en platta senare i sommar som är betitlad "An Ocean Between Us" som jag framförallt ser fram emot. En riktigt intensiv och nästan mysig(?) spelning känns det som eftersom publiken inte är speciellt stor i sammanhanget, de flesta står ute framför Mainstage och väntar på "The Almighty" SLAYER. Självklart drar AILD's spelning över med några minuter och man hör inifrån tältet att Kerry King och Co redan börjat spelat. Som vanligt är det live man ska se Slayer. En mäktig Christ Illusion-banderoll tornar upp sig bakom thrashlegenderna som denna kvällen spelar i stort sett samma setlist som de gjort tidigare år: "South of Heaven", "Mandatory Suicide" men den riktiga allsången blir först när låten som alla känner igen spelas. Naturligtvis pratar jag om "Raining Blood" som nog får varenda kotte att sjunga med. En rolig detalj var att det faktiskt började regna när man hörde de tre inledande trumslagen, det regnade dock inte blod utan vatten. Från Slayer till Mastodon som jag sett fram emot väldigt länge att se. Både senaste "Blood Mountain" och "Leviathan" är två helt otroliga skivor. Bandet är svårt att bestämma en genre på men det känns inte nödvändigt ändå. Tack och lov är spelningen inomhus och det är nästan mindre folk än vad det var på AILD, tråkigt nog. Killarna bjuder ändå på en otrolig show och spelar säkert hälften av alla låtar från tidigare nämnda "Blood Mountain" en riktigt oslagbar spelning. Next up är den gamle räven Ozzy! Man har ju hört diverse historier om att rösten inte håller, men det gör den. Tråkigt nog lämnar han scen mitt i setet och låter hans högra hand Zakk Wylde spela ett nästan 20 minuter långt gitarrsolo som i slutet känns så otroligt tråkigt att jag nästan överväger att gå tillbaka till campingen. Jag övertalar mig själv att stanna och gör tillslut det. "I Can't Fucking Hear You" skriks var och varannan minut och det känns onekligen lite trist att förstöra låtarna med samma kommentar hela tiden. Visst är det hans sätt att uppmana publiken till vrål, men ändå. Nu kan man ju inte klaga på låtskatten som bl a innehåller "Believer", "Mama, I'm Coming home" och "War Pigs" bara för att ge några exempel på låtar som lirades. Ett ganska tråkigt slut på en otroligt rolig tillställning och det kan mycket väl bli så att man återvänder nästa år! Betyg: DevilDriver
In This Moment
Chimaira
Black Label Society
Children of Bodom
As I Lay Dying
Slayer
Mastodon 
Ozzy Osbourne
Simon Oderönn
|
|