Hultsfredsfestivalen 14-16 juni 2007 - Folkets Park, Hultsfred Japp då var det då dags för mig att bege mig till Hultsfredsfestivalen, även kallad en fjortisfestival men även Dekadensen Mecka är ett passande namn. Sällan ser man så många unga människor som vältrar sig i billig alkohol och bor på en soptipp som under Hultsfredsveckan. Jag avskyr stället men känner mig ändå lockad att åka dit då det har bokats en massa bra hårdrocksakter dom senaste åren. I år blev det till och med ett lite mer lyxigt boende då jag och min polare Daniel valde att hyra en stuga i Vimmerby två mil från Hultsfred. Då bägge skulle vara nyktra och bara kolla på band så var detta ett lysande beslut kom det att visa sig. I år var det hela 400kr dyrare att köpa biljett så nu kostade en tredagars 1700kr. Lite väl saftigt men vad gör man inte för dom bra bandens skull? Detta visade sig vara förödande för festivalen dock som sålde 7000 färre biljetter än förra året och jag tror nästan att den siffran är större men att festivalledningen mörkar för att inte visa hur illa det där. Det var nämligen väldigt glest mellan besökarna och det var bara Ozzy som drog fullt framför huvudscenen när vi var där. Men det berodde nog mest på att biljetterna till endast den dagen var slutsålda. Men jag förstår varför dom inte säljer mer biljetter. Ungdomarna, som är festivalens huvudgrupp, har helt enkelt inte råd med en så pass dyr biljett och det har inte deras föräldrar heller skulle jag tro. Att sen tro att man kan konkurrera med Sweden Rock Festival som är veckan innan är rent absurt. Jag kan förstå om dom vill ha dit hårdrockarna för dom är helt klart lugnare än andra grupper även om dom festar mer och hårdare än alla andra. Att dom sen lyckas boka så pass tråkiga akter i övrigt gör ju sitt till. Jag menar hur stor är 50 Cent i Sverige egentligen? Eller hur många av dagens tonåringar vet vilka Pet Shop Boys är? Nä dom får nog tänka till ordentligt inför nästa år. Men nog om det nu, det var musiken vi åkte för och det var faktiskt gott att för en gång skulle slippa överdjävliga långa köer till vad man än skulle förta sig. Många bra band blev det även om vi hoppade över hela lördagens program men mer om det längre fram i denna artikel. Nu tar vi det från början va? Okay: Here we go... Torsdag 14 juni Dans, rock samt nu-metal av ädlaste märke. Något sena in på festivalområdet efter att ha installerat oss i vår stuga så hinner vi se halva spelningen med svenska Enter the Hunt på den lilla scenen på stället Stora Dans. Motsägelsefullt? Ja kanske för stället heter Stora Dans och är en gammal dansbana som namnet säger men det är inte stort inte. Hursomhelst. Enter the Hunt har jag aldrig hört men då en polare till mig mässat om deras storhet så måste jag ju trots allt ta chansen att se dom om jag är på plats. Att det sen är gamla rävar från Candlemass och The Krixhjälters som ingår i bandet gör att min nyfikenhet blir ännu större. Dock ser jag inte mycket då vi får stå utanför för den gamla träbyggnaden som verkar fullsatt, jag orkade inte stångas så här tidigt på festivalen heller. Musiken var svår att ta till sig också. Någon form av modern ångestmetal låter det som med en nypa goth emellanåt. Skall klart kollas upp ordentligt på skiva när jag får chansen även om sångaren inte riktigt föll mig i smaken med sin rätt halvdana insats. Efter Enter the Hunt styrde vi våra steg som näst största scenen, Pampas, och en tortilla-talrik i solen innan Los Angeles baserade Flogging Molly skulle spela för oss på just nämnda scen. Det är nästan löjligt mycket folk framför Pampas denna strålande torsdagsförmiddag och inte en enda ser ut att kunna stå still när bandet drar igång. Flogging Molly's punkrock med mängder av irländsk folkmusik är så glad, så dansant att man onekligen kan stå stilla. Trots att jag är spiknykter så kan jag inte låta bli att gunga med och nästan dansa till musiken. Hade det inte varit så förbannat trångt där vi stod så hade jag gjort det. Flogging drar igång i ett sällsamt tempo som endast tampar lite fart i dom mer eftertänksamma balladerna men där tar istället allsången vid. När dom i slutet drar igång "MTV-hiten" "Seven Deadly Sins" så är alla precis så där extas som man kan bli. Det sjungs, det dansas, det tjoas och ja, vad mer kan man säga? Alla är glada, bandet är glada, jag är glad, ja det var en glad spelning detta och en perfekt start på dagen. Flogging Molly är och förblir ett av mina favoritband att se live. Efter en glad och dansant spelning var det nu dags för oss att få oss en rejäl dos hardcore, trodde vi i alla fall. Enligt min kamrat Kalle så är Converge något i hästväg så det måste man ju se. Och så rätt han har, det är något i hästväg. Skitig och illaluktande hästdynga är var det är! Jag har då aldrig hört något så dåligt i hela mitt liv. I alla fall på ett bra tag. En av gitarristerna kommer in och inleder med lite riffande innan resten av bandet kommer ut. Sen drar det igång med massa tunga osammanhängande riff, noll melodier (det kan faktiskt finnas melodier i hardcore, i alla fall något som håller ihop låten) och en sångare som kan ett anda ord som jag tyder till nått i stil med "waah". Jag och min polare tittar på varandra och brister ut i garv. "Hur fan kan man lyssna på detta?" Säger vi nästan i mun på varandra. Folk börjar lämna det stora Atlantistältet redan efter två låtar. Vi står ut i sju sen går vi. Nu kom årets första (och enda tror jag) bandkrock för min del. Jag ville se amerikanske Chimaira medan min polare ville se Billy Talent. Det blev Billy Talent. Dels för att jag anser att Chimaira endast är ett helt okay band som jag inte gråter blod över om jag missar samt det faktum att Billy Talent kommer från Kanada. Allt från Kanada skall man ge sitt stöd för några av världen bästa akter kommer därifrån. Kanada har ett lysande musikutbud som oftast förbises. Nu kanske inte Billy Talent skall räknas som dom bästa exporterna som Kanada haft i musikväg men det är ändå helt okay. Deras mix av Green Day och My Chemical Romance plus en gnutta Good Charlotte bildar någon form av emo-punk/metal som är svår att värja sig mot. Dom radar upp smittande melodier och svängiga riff inför en hoppande publik som får hela marken att gunga. Dom spelar sin hit, "Devil In a Midnight Mass", redan som nummer två, vilket jag är glad för då det var den jag ville höra, men sen blir det enformigt. Det är aldrig dåligt men redan efter fem-sex låtar så får man känslan av att man har hört det förut och låtarna har en tendens att låta som den förra. På scen är det dock bra fart på Toronto-grabbarna som även tar tillfället i akt at flörta med publiken genom att påminna dom att lagkaptenen i deras favorit ishockeylag minsann är svensk och heter Mats Sundin. Reaktionen är dock hyfsat sval. Vet inte Hultsfredpubliken vem denna legend är? Nåväl, vi tröttnar till slut och går istället för att kolla in lite merchendise. Efter lite gluttande på t-shirtar så bar det iväg till största scenen, Hawaii, och kvällens första stora band för våran del. Vi lokaliserar polare Jacke för första gången denna festival och på scen kliver Velvet Revolver upp för att rocka röven av oss. Nu blev det inte så farligt så att vi behövde gå runt utan våra bakre delar men bra var det. Med självsäker pondus tar bandet scenen i besittning och lämnar den inte förrän vi alla fått oss en rejäl dos rock och en hel del nya låtar från kommande skivan "Libertad". Dom nya låtarna, som vi fått smaka på redan på den färska EP'n "The Melody and the Tyranny EP", funkar finfint live och är redan några av mina favoriter med bandet. Det känns som att sångaren Scott Weiland denna gång fått vara med i hela låtsnickeriet och kunnat anpassa låtarna efter sin röst istället som inför debutalbumet "Contraband" behöva lägga sång på redan befintliga låtar. Publikresponsen är dock sval när dessa nya alster spelas men det kan vara för att dom inte hunnit höra dom än. Med en gitarrgud/legend som Slash i bandet så förväntar man sig ett långt gitarrsolo trots om man inte gillar det, men så är icke fallet. Vi får ett solo men istället för långt och sövande så blir det ett kort men smakfullt intro till en av låtarna (jag har glömt vilken). Tyvärr tar den kraftiga vinden tag i ljudet gång på gång vilket gör att helheten inte blir vad man önskar och när Weiland tar fram sin megafon mer än en gång så blir det tjatigt. Men det är petitesser i sammanhanget. Velvet Revolver levererar en högoktanig rockshow med endast sig själva som huvudpersoner, det vill säga att bomber och fyrverkerier är obefintliga men dom behövs heller inte. Avlutningen med "Slither" sitter som en smäck och kommer att hänga med ett bra tag framöver i mitt minne. Innan nästa stora band så begav vi oss till Teaterladan för att få oss en dos retrorock med Thunder Express. Thunder Express är Hellacopters gitarristen Robert Dahlqvists sidoprojekt som nu har blivit ett fullskaligt band där han fått hjälp från ett gäng polare i bland annat The Soundtrack of Our Lives med bland annat att skriva texter. Thunder Express låter en hel del som just nämnda band men även mycket som The Rolling Stones och Cheap Trick. Det vill säga att fans av gammal hederlig boggierock med 70-talet som gemensam nämnare borde digga detta starkt. Jag gillar detta skarpt och kan inte låta bli att ryckas med när bandet drar igång på den lilla scenen. Tyvärr är det lite folk på stället denna dag (vilket förmodligen beror på att ett annat band står på en större scen samtidigt men mer om det senare) och tack vare det så får ljudet studsa fritt mellan träväggarna vilket ger ett bullrigt och dovt ljud. Dom har även lyckats få upp en fruktansvärt jobbigt lampa precis bakom bandet som blinkar gult rakt i ögonen på en oavsett vart man än står. Men bandet gör bra ifrån. Bra fart på scen, ett skönt sväng och grymt slidegitarrspel gör att det rycker rejält i öltarmen och det är alltid ett bra betyg. Efter Thunder Express var det dags för lite mat för min polare och då hann vi med att se en stund på Sahara Hotnights som på spelade på Pampas och som förmodligen gjorde så att många valde bort Thunder Express spelning. Säga vad man vill om dessa tjejer men skriva poppiga rockdänger som sätter sig kan dom. Bara under den stunden vi stod spelade dom tre låtar som jag gick och nynnade på för mig själv resten av kvällen. Mycket publik är på plats och dom är med på noterna och tjejerna på scen lyser verkligen av självförtroende men dom blir lite för stillastående tycker jag. Nästan lite tråkiga faktiskt. Men det funkar som pausunderhållning innan nästa band som kom att bli en av festivalens bästa spelningar. Då var det dags för bandet som tvingades ställa in förra årets framträdande på festivalen och som själva bad om att få spela i år för att gottgöra fansen. En efter en kommer dom in, dom nya turnémedlemmarna i ur-numetallarna Korn. Dom har nämligen utökat bandet på scen med två extra trumslagare där en av dom även sjunger. Även en keyboardist är med på scen plus en gitarrist som får stå i bakgrunden. Men som om inte det vore nog så är ju som bekant Slipknots trummis Joey Jordison med i bandet då ordinarie trummisen David Silveria har tagit en paus från musiken. Detta ser jag bara som en fördel då Jordison är en sjuhelvetes slagverkare och han tillför bandets musik såväl en extra dimension som tyngd. Alla dessa extra inslag gör att Korn's stenhårda musik bilder en kompakt vägg av massivt ljud framför Hawaiiscenen. Detta är en bra sak i detta fall för det låter onekligen jävligt bra om bandet. Det är ett frenetiskt ös på publiken vilket verkar uppskattas av bandet som visar sin uppskattning med att ösa på bra uppe på scenen. Säga vad man vill om Korn's musik men bra live är dom i alla fall. Jag personligen tycker deras senaste skivor har varit rätt mediokra men live, men live! Satan vad bra dom låtarna blir då. För att inte tala om den nya låten som dom spelar, "Evolution", som har en av dom bästa refränger som dom skapat på många, många år! Innan dom går av för att senare komma tillbaka till sina extranummer så får dom hela publiken att skrika "Fuck That!" åt bandet under sången "Y'All Want a Single" vilket ger en nästan elektrisk värme åt den kalla sommarnatten. När dom sen kommer in igen så bjuds vi på en avslutning som heter duga med bland annat "Twisted Transistor" och "Freak On a Leach" men framför allt den allra sista låten, "Blind", som fullständigt knäcker allt motstånd denna afton. Sån tyngd, sån inlevelse och en så förbannat bra låt dom bjuder på. Det är bara att bocka och buga att Korn är ett så reko band som kommer tillbaka för att inte göra deras fans besvikna och när dom gör det på ett så övertygande och mästerligt sätt så kan inget, jag säger inget fan av Korn vara besviken. Efter en sån spelning som Korn gav oss så borde man inte se något mer band egentligen men jag var bara tvungen att bege mig till Atlantistältet för att se ett hardcore band jag lyssnat på länge men aldrig fått se live. Amerikanske hardcoreplutonen Hatebreed med gastaren, vrålaren och sångaren Jamie Jasta i spetsen manglar sönder sin publik med sin thrashiga hardcore som om det vore sista gången dom stod på scen. Jamie studsar omkring som en tok och övriga i bandet är inte sena att leka Följa John och röja på friskt dom också. Tyvärr förstörs showen av en massa blinkande lampor och bildskärmar som är utplacerade i det stora tältet. Lite coolt är det dock att bildskärmen som är bakom bandet visar en massa eld med inslag av bandets logga då och då. Tyvärr börjar nu den långa dagen ta ut sin rätt på både fötter och rygg så jag klarar bara att se lite mer än halva spelningen men det vi fick var en ordentlig uppvisning i adrenalinstinn hardcorethrash av bästa sort. Sen bar det iväg till bilen för färd mot stugan och kudden. Dock han jag med ett stopp på en av dom berömda bajamajorna för man har inte varit på festival om man inte besudlat en bajamaja. Den jag hittade var dock ren och fräsch men inte utan den pikanta doften som odören i holken utsöndrar. Ehrm...jag kanske skall sluta där med tanke på att det kanske finns känsliga läsare. Fredag 15 juni Farbror Ozzy och Psycho Mike dominerar. Fredagen börjar med sovmorgon för våran del då första bandet inte skulle ses förrän framåt middagstid. Först ut denna dag var Zakk Wylde och hans Black Label Society på Teaterladans lilla scen. Att vi fick plats allihop var ett under för aldrig har jag då sett en så lång kö utanför Teaterladan förut. Men när väl repet föll och vi fick gå in så fick vi fatt i ett par riktigt bra platser. Så äntligen kommer dom fram och det är ett öronbedövande ljud som möter dom. Inledande "New Religion" dränks tyvärr i ett dåligt ljud, som dock bättrar sig lite under spelningens gång och Zakk är som han alltid har varit. Han spottar, poserar och manar på publiken som lyder hans minsta vink. Han har dessutom en liten låda som han i tid och otid skall ställa sig på för att visa upp sig för fansen. Lite småtöntigt om du frågar mig. Att han även inte är en hundraprocentig sångare live märktes ett par gånger men inte så det störde. Med en gitarrhjälte som Zakk på scen så förväntar man sig det värsta: Oändligt långa solon. Men det uteblir, istället småonanerar han mest hela tiden istället vilket passar bättre in i låtarna. Bandet får till ett knäckande sväng med sin MC-metal där dom feta riffen står i första rummet och luftgitarren får jobba hårt denna gång hos många i publiken. Bäst gensvar får bandet när dom spelar "Suicide Messiah" som är utmärkt för allsång vilket vi fick bevis för. Annars tycker jag Black Label Society levererar ett stabilt set utan några som helst överraskningar men det funkar kanon för mig. Nu var det dags att vila fötterna efter en timme på betong för snart var det dags för nästa band på samma scen. Amerikanske As I Lay Dying är en ny bekantskap för mig som jag var oerhört nyfiken på efter att endast ha hört en låt med bandet. När dom äntligen kommer in efter nästan femton minuters försening så införlivar dom mina förväntningar. En väloljad metalarmé kommer in och fullständigt jämnar den månghövdade publiken med marken. Deras hardcore och thrash-inspirerade Göteborgsmetal funkar alldeles lysande för att ta sig tillbaka till apstadiet och röja på friskt. På scen är det sällan någon som står stilla och den väldige frontmannen (han ser stor ut i alla fall) är ett energiknippe som hela tiden är på publiken att röja mer och dom är inte sena att lyda han. Jag hade aldrig kunnat tro att detta band skulle dra så pass mycket publiken men nu förstår jag varför. As I Lay Dying är verkligen ett band jag skall kolla in närmare och jag längtar verkligen tills jag kan se dom igen och då kunna låtarna. I väntan på nästa band skippade vi med vilje Lamb of God som spelade i Atlantistältet som låg på andra sidan området och dit orkade vi inte gå. Istället fick det bli öltältet där en bira och lite vila gjorde att krafterna i min onda rygg kom tillbaka för en stund. När vi satt där så kom Daniel på att vi höll på och missa McQueen som precis skulle börja spela på Stora Dans, ett stenkast från där vi satt. Dom hade jag helt glömt bort så det var bara att bege sig dit. Detta band, helt bestående av tjejer, har jag bara hört en låt med men det lilla har gjort att jag blivit klart intresserade av dom. På ett rent musikaliskt sätt vill säga, även om dom må se bra ut. Mer attityd än vad sångerskan Leah Duors har kan man knappast ha innan det går till överdrift. Men hon är kaxig, ser nästan förbannad ut men framför allt har hon en oerhört grym röst som passar kanon till bandets metal och rockbetonade punk. Bra fart på bandet, bra fart på den lilla men engagerade publiken och bra fart på låtarna gjorde att suget efter att höra mer med detta band på skiva ökade. En imponerande spelning fick vi i alla fall och får detta bandet fortsätta och få lite större spelningar så borde dom lite större "tjejrockbanden" börja darra för McQueen kan gå långt. Nu tog en längre väntan vid igen men väntan var väl värd att uthärda för det som skulle utspela sig på Pampas skulle få mig att fullständigt gå i taket (funkar det utomhus?). Hade jag haft friska fötter och en rygg som inte värkte så hade jag förmodligen hängett mig och slängt mig in i den hoppande massan av människor som stod framför scenen när australiensiska Wolfmother spelade. Mina förväntningar var höga, med all rätt, men jag undrade hur dom skulle få ihop till speltiden men endast en skiva i bagaget. Men dom lyckas, bland annat med nytt material, men även med små psykedeliska utsvävningar här och där. Det kändes nästan som dom gick ut och körde ett enda långt jam då lekfullheten i både trakterande av instrument och utspel på scenen kändes spontant och ärligt. Sångaren Andrew Stockdale byter gitarr mellan nästan varje låt (får bland annat på sig en dubbelhalsad gitarr vid ett tillfälle) och står endast still när han sjunger. Ena stunden är han ute på podiet, längst ut på scenen, för att i nästa sekund stå på trummisens, Myles Heskett, baskagge. När dom spelar "Woman" så får han till både Elvis-vickningar på höfterna för att strax efter ge oss en duckwalk i sann Chuck Berry-anda. En helt fenomenal frontman är han den gode Andrew. Bassisten och keyboardisten, Chris Ross, släpper basen då och då för att spela på sin gamla och slitna keyboard/hammond av trä för att efter ett tag helt hänge sig åt keyboarden och dess olika funktioner. Han bokstavligen vandrar omkring med keyboarden på scenen och den får tar mycket stryk. Deras retrorock, inte helt olik led Zeppelin på sina håll, tog oss tillbaka i tiden och man glömde vardagen för en stund. Får man den känslan så är det riktigt bra. Det Wolfmother bjöd oss på denna kväll var bland det bästa jag sett på mycket länge inom denna genre och jag ser verkligen fram emot fler spelningar med bandet. Samtidigt som Wolfmother slutade sin spelning så skulle Ozzy Osbourne gå på men av någon anledning så hade han börjat före utsatt tid (förmodligen frugan Sharons fel som vanligt). Nu missade vi bara halva "Bark at the Moon" men ändå. Har man som jag aldrig sett Ozzy solo så vill man ju gärna se det från början. Men man skall inte klaga, han kom ju trots allt. Flera gånger har jag haft biljett till hans konserter utan att han kommit. Men nu stod han där, allas våran metalfarbror, och skrek: "I can't fuckin' hear you" och: "God bless you all" som om han aldrig gjort något annat. Men det är en sliten Ozzy vi får se, pigg men sliten. Han har trots allt levt ett hårdare liv än någon annan gjort och borde ha varit död flera gånger om. Han stapplar omkring på scen som han alltid har gjort men 2000-talet har hunnit ikapp Ozzy nu. Istället för hinkar så kan han nu istället spruta vatten på sin publik med ett vattengevär. Fast hinkarna kommer fram i slutet så allt var som det skulle. Dock har Ozzy drabbats av en halsinfektion som gör att hans röst inte håller i alla lägen, den bara försvinner ibland känns det som. Men jag har överseende med det för det är ändå Ozzy men det jag inte har överseende med är ljudet och tekniken. Det verkar som om ljudkillen hittat basreglaget för första gången och tyckte den var skitrolig att leka med den och Ozzys mick sprakade med jämna mellanrum utan att någon bytte ut den. Detta är riktigt oprofessionellt av ljud och scenpersonalen enligt mig. Annars var det en bra spelning Ozzy bjöd på ihop med sitt pigga band bestående av Blasko på bas, Adam Wakeman på keyboard och dom två trotjänarna Mike Bordin bakom trummorna och gitarrfenomenet Zakk Wylde. Flertalet av hitsen spelades och naturligtvis fick några stryka på foten men det vi fick var det inget fel på. Bland annat fick vi Black Sabbath klassikerna "War Pigs" och avslutande "Paranoid" men bara en låt från ny alstret "Black Rain". Fast den låten, "Not Going Away", proklamerade verkligen Ozzys sinneslag för han kan helt enkelt inte sluta med musik och kommer förmodligen att finnas kvar i rampljuset på scenen tills den dagen kommer då han vandrar vidare till andra sidan. Några andra låtar som spelades var bland annat "I Don't Know", "Mr. Crowley", "Crazy Train", gåshudsframkallande "Mama I'm Coming Home" och den uppdelade, tillika mig favorit, "Suicide Solution". Den sistnämnda fick vi i två delar då Zakk skulle visa upp sig i nästan tio minuter med sina gitarrkonster i mitten. Jag är inget fan av solo men om det hjälpte Ozzy med lite vila för att klara av hela giget så sväljer jag det. Fast Zakk måste komma på nått nytt nu. Visst, spela med tänderna är lite småkul men alla vet att han kan spela übersnabba skalor, varför inte införliva övriga medlemmar i bandet för ett gemensamt solo/jam? Nåväl, vi fick se Ozzy i alla fall och det var det viktigaste. Jag tycker det var bra, med snudd på grymt bra, men så har jag lätt med att ha överseende med diverse problem som halsinfektioner och skrapande mickar då en legend som Ozzy Osbourne står på scen. Han är och förblir The Prince of Fucking Darkness för mig i alla fall. Som avslutning på dagen så skulle vi få bevittna barndomsidoler till både mig och Daniel. Daniel var med när det begav sig på riktigt för bandet medan jag upptäckte dom senare men likt förbannat har vi väntat på denna dag då vi äntligen skulle få se Suicidal Tendencies på scen. Ni som inte vet vilka detta är så är det bandet som skapade skatepunk innan band som Offspring ens visste vad en skateboard var. Då var skatepunk en blandning av flera olika stilar som punk, metal, funk och hardcore. Inga andra låter som Suicidal och det är mycket tack vare sångaren Mike Muir som verkligen inte låter som någon annan. Att han denna kväll verkligen bevisar att han förtjänar sitt smeknamn Psycho Mike gör inte saken sämre. Han är ständigt på språng, står aldrig stilla, när han inte flyger fram över scenen i Atlantistältet så står han och skakar loss inför nästan attack. Helt lysande. Han ser oförskämt fit ut också för sin ålder. Tältet fylls och förväntningarna höjs och så kommer dom då äntligen in och river av "You Can't Bring me Down", "Trip at the Brain", "Lovely" och "Possessed" för att bara nämna några av alla underbara låtar som dom spelar. Jag, med en värkande rygg, blir till och med tvungen att hoppa under "Send Me Your Money" av ren extas. Bäst för kvällen är förmodligen "How Will I Laugh Tomorrow" men avslutningen med "Pledge Your Allegience" är också den en höjdare. Under sista vill Mike ha upp publiken på scen och gör flera försök men stoppas till slut av en säkerhetsvakt som kommer ut på scen. Då fick istället bandets crew ge sig ut på scenen och studsa lite och Mike begav sig ner i publiken istället. Man måste ha varit där för att förstå hur bra det var men framför allt måste man ha älskat bandet i många, många år för att man skall få en kick likt den jag fick. Suicidal dominerade Hultsfredsfestivalen fullständigt och levererade den bästa konserten på årets festival trots att folk droppade av allt eftersom och till slut så var tältet bara halvfullt. Trötta men nöjda som dom bara den begav vi oss till bilen och stugan för lite välbehövlig vila. Nu blev det så att vi skippade lördagens program helt och hållet och åkte hem istället. Regnet hängde i luften, vi var supernöjda med det vi hade sett och dom tre banden jag ville se på den sista dagen lockade inte så pass mycket så ytterligare en dag med onda fötter och värkande rygg var värt besväret. Då det senare visade sig att det skulle ösregna så var beslutet klokt. Vi missade Turbonegro (som jag sett tidigare), Manic Street Preachers (som jag hoppas kommer hit på en riktig turné snart) och Roky Erickson (som jag aldrig förstått storheten med) så det smärtade inte allt för mycket att få komma hem en dag tidigare än beräknat. Sammanfattningsvis kan man säga att både jag och min kamrat är grymt nöjda med dom två dagarna vi var där och vill absolut inte ha det ogjort men festivalledningen bör nog ta sig en funderare hur man skall göra i framtiden för dom lär aldrig ha någon chans att stjäla besökare från Sweden Rock Festival. Ulf Classon

< Tillbaka