Norje, 6-7-8-9 jun 2006 Sweden Rock Festival, årets stora händelse för mången hårdrockare i vårat avlånga land men även för långväga gäster runt om i världen. Många har i år klagat på att det har varit dålig standard på banden men det fattar inte jag. Vi får Heaven & Hell, det vill säga Black Sabbath med Ronnie James Dio på sång. För mig är den versionen av bandet den bästa och jag har aldrig sett dom live så jag såg verkligen fram mot festivalen med stora förväntningar. Enligt mig är även dom skivorna som den Sabbath-sättningen släppte bland det bästa som existerar i musikväg. Sen får vi även ett band som Aerosmith, som inte varit i Sverige på nio år och som är ett av dom banden som kan spela i flera timmar och ändå bara spela hits. Bland övriga band så var det kanske färre som intresserade mig än vanligt men det fanns ju minst 25-30 band jag skulle kunna tänka mig att se. En bra mix av dom flesta stilar tycker jag. Allt från världens största black metalband Dimmu Borgir till snällare tongångar med REO Speedwagon och där i mellan ryms dom flesta genrerna inom rock, hårdrock och metal. En bra bredd helt enkelt. Men, men, jag lyckades i alla fall se fler band än vad jag brukar göra och jag tror vi kastar oss rakt på onsdagens band... Onsdag 6 juni Nordman och kanadensisk thrash. Allt drog igång med gammal hederlig svensk death metal för mig i form av Vomitory på Zeppelin Stage. Jag har inte hunnit lyssna överdrivet mycket på denna grupp men årets släpp, "Terrorize Brutalize Sodomize", är en brutal historia och kan dom bara föra över brutaliteten från studion till scenen så kommer det ju bli en löjligt bra upplevelse. Dock lyckas dom inte med det tyvärr. Ljudet är dåligt så låtarna är svåra att skilja från varandra och dom står som fastgjutna på scenen. Det som kunde ha blivit en köttig start på festivalen blev istället en enformig ljudmatta. Bara redan efter ett par låtar så tappar jag intresset och står istället och diskuterar fotboll med min engelske vän Dave mellan låtarna då det är enda gången man kan göra sig hörd. Jag sprang faktiskt på en av gitarristerna i bandet senare under festivalen och påpekade min uppfattning med att dom stod stilla på scen. Han tog det på rätt sätt och förklarade på ett skämtsamt sätt att dom numera är gamla och trötta gubbar. Men det har jag svårt och tro men däremot tror jag att detta band skall upplevas på en klubb och inte en stor utomhusscen. Nåväl, efter Vomitory så hägrade tältet en snabb stund innan jag på egen hand fick bege mig till den nya men ack så lilla SR Stage (Sveriges Radio) för att kolla in 70-talsälskarna i Mountain of Power. Bandet består av idel musikerelit men den som navet kretar runt är mångsysslaren och gitarristen Janne Stark (Locomotive Breath). På scen byts det musiker lite då och då och vi får bland annat se och höra Cloudscape's sångare Mike Andersson i aktion men även en italiensk vokalist med namnet Chris Catena. Han må se sliskig ut men sjunga kan han så det räcker och blir över. Han är äntligen bevisat för mig att det i alla fall finns en duktig rocksångare från stövellandet. Övriga musiker är för många för att jag skall orka gå igenom det här och nu men alla är mästerliga på sina instrument och vi får förmodligen se det band som är mest kunniga på sina instrument på hela festivalen. Men all talang får vi inte se för allt bandet handlar om att lira covers på lite mer obskyra 70-talsklassiker som är grymt bra men som kanske inte hörs så ofta. Dom gör det bra, löjligt bra till och med. Jag får mig en rejäl dos 70-tal så jag står mig hela festivalen trots den korta speltiden på en halvtimme. Vågar man utnämna Mountain of Power till Sveriges bästa coverband? Direkt efter kraftberget så begav jag mig återigen till Zeppelin Stage (efter en vätskedepå så klart) och försökte leta upp mina vänner vilket var lättare sagt än gjort. Men till slut kom polare Zamora förbi då han skulle kabla så jag fick till slut fatt i alla. På scen denna gång stod norrländska Nocturnal Rites som med sin blandning av heavy och power metal får till en helt okay musikalisk blandning som jag dock tröttnar på rätt fort. Det är egentligen först när dom lirar dom riktigt gamla låtarna som jag vaknar till för enligt mig så var bandet bäst i början på karriären. Men Nocturnal Rites skall ha credit för att dom aldrig gör en dålig spelning. Där dom i mina öron tappar i intressanta låtar tar dom istället igen det genom ett sjuhelvetes röj på scen och en publikkontakt som få band har idag. Höjdpunkten kommer när bandet gästas på scen av Håkan Hemlin och Mats Wester från Nordman för en elektrisk version av deras megahit "Vandraren". Nordmans popiga folkrock funkar alldeles ypperligt i den tyngre versionen och allsången är total. Nu blev det återigen att fylla på vätskedepåerna och invänta, för mig, kvällens sista band. Avslutande bandet The Australian Pink Floyd Show lockade mig föga efter två nätter på festivalcampingen med lite, om någon, sömn och det började ta ut sin rätt. Men innan kudden lockade så skulle kanadensiska Annihilator mangla oss med thrashriff och knepiga övergångar i lite mer än en timme. Dom gör det bra grabbarna men dom kommer inte upp i riktigt samma nivå som när jag såg dom på 34.000 Ton Metal för ett tag sen. Dom nya låtarna har inte riktigt satt sig hos mig än och känns därför lite sega men när väl låtar som "King of the Kill" och "Set the World On Fire" kommer så höjs temperaturen och luftgitarren åker fram. Och slutar man med skrevsparkar som "Never Neverland", "The Fun Palace", "Refresh the Demon", "Stonewall" och "Alison Hell" så kan man inte misslyckas. Annihilator levererar ett till en början segt set men som efterhand tar sig och är så här efteråt en av höjdpunkterna från årets festival. Detta trots att dom helt ignorerade att spela låtar från dom, i mitt tycke, två bästa skivorna med bandet nämligen "Carnival Diablos" och "Waking the Fury". Fast då hade dom i och för sig fått hålla på någon timme till för det fanns ingen låt jag skulle vilja ta bort som dom spelade. Trött och nöjd med Annihilator's avslutning på dagen begav vi oss till tältet för en sista pilsner innan kudden ropade mitt namn. Torsdag 7 juni Himmel eller helvete? Torsdagen började som alla andra dagar. Man vaknar upp tidigt för att man inte får någon luft då tältet är som en bastu. Man försöker hitta skugga, dricker massa vatten, försöker äta lite och någon öl tvingas ner. Rent musikaliskt kunde det inte börja bättre. Svenska Backdraft levererade ett sydstatsosande och tungt gungande set med rocklåtar på Gibson Stage som fick det att suga rejält i öltarmen. I fyrtiofemminuter får vi en högoktanig och adrenalinsprutande konsert där vi bjuds på låtar från såväl deras enda skiva, "Here To Save You All", som det kommande alstret och det lät lovande inför framtiden, mycket lovande. Mycket folk hade trängts sig in i tältet och svetten sprutade men det är inget som lite bira kan råda bot på för är det nått man blir sugen på när man hör Backdraft så är det helt klart maltdrycker. Sen var det upp till tältet igen innan man fick stressa ner till Restaurangscenen för att hinna se stockholmarna i Machinery. Tyvärr är det lilla tältet rätt tomt men vi som är där öser på som om vi vore besatta för är det nått man inte kan göra när man hör Machinery så är det att stå still. Machinery spelar en progressiv och teknisk men rätt spretig variant av metal där dom har tagit in influenser från alla möjliga håll. Man kan skönja death, thrash, heavy, ja det mesta inom metal men det låter aldrig splittrat utan dom lyckas knyta ihop alltihop på ett imponerande bra sätt som gör att dom låtar som inget annat band. Skulle jag vara tvingad och jämföra dom vid något band så skulle det bli Nevermore men inte ens det är nära nog. På scen är dom aldrig tråkiga utan dom öser på friskt, speciellt den energiskt sångaren Michel Isberg som byter skepnad från gullig teddybjörn utanför scenen till en frustande best när han väl får micken och skall vråla. Tyvärr är han lite låst av att behöva spela gitarr då en andregitarrist inte hittats ännu för när han får leva ut all energi med endast en mick i handen så är han som bäst även om han är en grymt duktig gitarrist också. Trummisen Johan Westman piskar på rejält trots värmen i tältet och bildar tillsammans med bassisten Per Lindström en tight rytmsektion som sällan eller aldrig gör ett dåligt jobb. Nya gitarristen Mano Lewys är första gången jag ser med bandet man det känns som han hittat sin plats snabbt för han gör ett strålande jobb medan jag tyvärr knappt hör keyboardisten Fredrik Klingwalls spel mer än i något intro men att han skulle göra ett dåligt jobb tror jag inte för fem öre. Machinery levererade ett tight set och gav verkligen allt trots att det var lite folk som tittade på dom, det tyder på en proffsig inställning och kan bara folk få upp ögonen för detta band så kommer framtiden se ljus ut för Machinery är unika bland dagens nya band. Dom låter nämligen inte som någonting annat som finns på marknaden idag och av dom nya låtarna att döma så kommer nästa platta kicka stjärt rejält. Efter att ha språkat med bandet ett tag så bar det återigen upp till tältet för lite vätskepåfyllning innan sista gänget med band för dagen och nu börjar festivalens höjdpunkt närma sig. Vi hinner gå förbi och se en låt med black metallarna i Marduk innan våra steg förde oss till Rock Stage och nästa extrema akt för kvällen, nämligen Dimmu Borgir. Jag har först på senare år lärt mig uppskatta dessa norrmän och senaste verket, "In Sorte Diaboli", är en riktigt pärla. Senast, till lika första gången, jag såg bandet var under Metaltown på en regndränkt pir i Göteborg och upplevelsen blev inget vidare så jag såg verkligen fram mot denna spelning men någonting saknas även denna kväll. Ljudet är lågt och tamt vilket ger ett urvattnat intryck och det händer ingenting på scen känns det som. Jag har i och för sig bara nästa band, Heaven & Hell, i huvudet men hade bara Dimmu Borgir levererat ett ordentligt bra gig så hade mitt intryck säkert blivit annorlunda. Bandet känns stelt och tack vare det dåliga ljudet så kommer inte låtarna till sin rätt och ja, efter halva giget så sätter jag mig ner för att istället vila fötterna inför nästa konsert. Jag får istället se fram mot deras gig i Göteborg till vintern istället. Nu var det dags för mig att äntligen få se det riktiga Black Sabbath på scen. Dom kallar sig numera för Heaven & Hell, som deras klassiska album, men det är bara en formalitet, det är Black Sabbath som står där och lirar alla dom grymma låtarna jag har kommit att avguda. Jag skulle ta det lugnt med alkoholen för att inte riskera att missa denna spelning men jag lyckades toppa in en perfekt konsertfylla, varken för mycket eller för lite och allt är precis perfekt denna kväll. Ljudet, ljuset, låtarna, sången, ja allt är perfekt. När till och med Tony Iommi, som jag anser inte håller måttet som sologitarrist i alla lägen, levererar ett helt fenomenalt och felfritt solo så kan jag dö lycklig. Jag grinar som ett litet barn flera gånger och är så lycklig så det går inte att beskriva. Första tårarna kommer under "Children of the Sea" sen fortsatte det bara. Att Ronnie James Dio kan sjunga det vet jag ju men denna kväll var han ta mig fan helt mästerlig. Ingen, INGEN, kan sjunga som han! Jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det. Visst hade man kunnat önska sig några fler låtar, så är det ju alltid, men man kan inte gråta över sådant man inte fått. Tänk istället då på den löjligt långa och känslosamma versionen av "Heaven & Hell" som vi bjöds på eller den stenhårda "Mob Rules" eller varför inte magiska "The Sign of the Southern Cross". Jag kan egentligen inte ge er en bättre bild av torsdagskvällens huvudband för jag har upplevt den ultimata konserten och vet egentligen inte vad jag skall tro om framtiden. Kommer detta att toppas av något yngre band? Den som lever får se. Jag svävade som på moln på väg tillbaka till tältet där jag somnade skönare än någonting annat man kan föreställa sig. Fredag 8 juni Från döende till turbofylla. Fredagens morgon skiljer sig inte överdrivet från dom andra dagarna förutom att jag nu bara mår så fruktansvärt bra på grund av gårdagens helt underbara avslutningsspelning med Heaven & Hell. Allt kändes liksom så mycket enklare mot vad det brukar göra. Hursomhelst, vi möter upp den sista av våra polare som anländer, innan vi beger oss ner till dagens första konsert. Irländska The Answer släppte enligt mig en av fjolårets bästa album med sin debut "Rise" och den har tagit dom ända till den stora Festival Stage på Sweden Rock Festival. Solen står mitt på himlen men vi lyckas finna oss en bit skugga vid mixerbordet jag, två polare och lite senare nyss anlända Jukka. Vi får oss en rejäl dos retrorock som doftar Free och Aerosmith men framförallt Led Zeppelin. Allt fullkompligt osar Led Zeppelin, allt från sångarens röst och stil till trummor och gitarrers märke men framför allt musiken. Polare Hasse, som var med när det begav sig för Zeppelin på den gamla goda tiden, får ett fullständigt Zeppelinrus och snackar oavbrutet om just nämnda band samtidigt som han diggar ikapp med The Answers musik. På scen gör inte grabbarna bort sig, dom har dock lite problem med att fylla ut den enorma scenen som dagen till ära är den största någonsin i festivalens historia. Men med grymma låtar, en sångare med mycket spring i benen och en publik som är med på noterna så lyckas dom trots allt leverera en av festivalens bästa framträdande så långt. Efter irländarna så blev det ett snabbt öl och vattenstopp i öltältet innan ny skugga hittades. Denna gång var det vid mixerbordet till Rock Stage där tyska Kreator skulle mangla söder oss med sin stenhårda thrash. Polarna Zamora och Möken sluter upp och satan vilka luftgitarrdueller vi hade jag och Möken, vi till och med spelade på samma luftgitarr flera gånger. Kreator ger oss ett argt, väldigt argt framträdande där sångaren Mille Petrozza piskar upp adrenalinet hos både sig själv och publiken med ett helt hysteriskt mellansnack där Mille hatade så många saker så till och med Satan själv skulle bli rädd. Han har starka politiska åsikter, bra åsikter, och han fördömer starkt rasism i sitt mellansnack vilket jag tycker är starkt gjort. Han manar på publiken att starta en moshpit som till slut tar enorma proportioner och river upp ett dammoln som lyckas ge polare Hasse en allergiattack. Fan va cool, jag har aldrig hört talas om Kreator-allergi innan men det finns uppenbarligen. Scenen täcks flera gånger av blå och röd rök vilket gör att man inte ser bandet för fem öre men tufft var det. Musikaliska höjdpunkter var "Violent Revolution", "Pleasure to Kill", "Enemy of God", "Extreme Aggression" och "Flag of Hate" där den sistnämnda gav rysningar längst ryggraden. Kreator spelade skiten ur dom flesta denna arla fredagsförmiddag och man är helt utpumpad efteråt så det fick bli skuggan vid tältet istället för att se After Forever. På väg ner till nästa konsert så hann vi se en låt med holländska After Forever som jag gärna hade sett men helt enkelt inte orkade. Istället styrde vi kosan mot Rock Stage och en liten tysk hjälte vid namn Udo och hans band U.D.O. som skulle ge oss lite äkta tysk heavy metal. Jag fullständigt avgudar det här bandet och har sett dom otaliga gånger men det är ett band man aldrig kan se för mycket. Dock måste jag erkänna att jag inte fick den där kicken som jag brukar få då jag ser bandet. Jag står och smådiggar men jag kommer på mig flera gånger med att fundera på andra saker än just showen. Detta berodde förmodligen inte på bandet som levererade ett tight och grymt bra set med en bra blandning av gammalt och nytt. Det berodde förmodligen på min dagsform. Jag var trött, seg och den enorma värmen var inte att leka med. Jag orkade helt enkelt inte engagera mig. Nästan döende kändes det som. Bandet gjorde, som sagt, en grym spelning som dom alltid gör, där dom nya låtarna passade perfekt in bland det äldre materialet. Det jag tycker är lite synd är att det är först när dom kör dom gamla Accept klassikerna "Son of a Bitch", "Balls to the Wall", "Metal Heart" och "Princess of the Dawn" som publiken vaknar till. Är det inte dags att pensionera dom gamla låtarna Udo? Visst är det löjligt bra låtar och kanske två av dom skall vara kvar i setet men U.D.O. har ju så många egna bra låtar som kunde spelats istället. Eller är det så att dom flesta som står i den enorma massan framför scenen endast är där för Accept låtarna? Trist vore det i så fall för jag anser att U.D.O. är numera ett bättre band än Accept var och har ett mycket bättre låtmaterial. Fast allsången i "Balls to the Wall" och "Princess of the Dawn" går inte av för hackor och U.D.O. gör en riktigt bra spelning. Synd bara att jag inte orkade engagera mig. Sen bar det återigen upp till tältet där jag nu skulle starta min så kallade turbofylla. Jag hade en plan redan på morgonen att jag skulle ta det lugnt och bara dricka vatten och någon öl på dagen för att efter U.D.O. dra igång ett ordentligt party innan Aerosmith går på scenen. Det funkade. Jag radade upp öl, whiskey, vin och grogg och rätt som det var så var jag i toppform och den nedåtgående trenden jag hade under U.D.O. pekade nu spikrakt uppåt. Jag lyckades även med att, barfota naturligtvis, sparka i en av Hasses tältpinnar så blodet rann under foten från ett centimeterbrett sår. Jag fick rent såret och plåstrat ihop det med skavsårsplåster. Alla sätt är bra utom dom dåliga som man säger. Alkoholen gjorde nog smärtan lite lättare att uthärda också förmodligen. Sweden Rock har alltså dagen till ära fått till den största scenen som finna att beskåda i Skandinavien just nu (enligt mig är den orangea scenen på Roskilde pampigare men uppenbarligen mindre) och detta är enbart för ett band, nämligen Aerosmith. Ett band som enligt mig är det största som spelat på Sweden Rock. Visst Heaven & Hell är det största rent känslomässigt men skall man se till karriär och antalet hits så finns det få band som kan konkurrera med amerikanerna. Så äntrar då bandet scenen och river av "Love in a Elevator" och "Dude Looks Like a Lady" på ett övertygande sätt och fortsätter på samma sätt hela spelningen igenom. Det finns egentligen ingenting att klaga på för dom gav oss enbart hits, till och med dom bluescoverlåtarna dom spelade var hits. Att dom spelade covers var inte så konstigt då deras senaste studioplatta var en coverplatta. Det jag kan klaga på är att vi knappt fick några låtar från 70-talet alls. Det är på det årtiondet som jag anser att dom har sina bästa skivor och låtar men som sagt, det vi fick var ju enbart hits det också så klaga kan man inte göra egentligen. Men istället för en klassisk spelning fick det nu istället bli en mer än godkänd spelning. Jag fick i och för sig höra min favoritlåt med bandet, "Draw the Line", och den var grymt bra. Avslutningen "Walk This Way" var det inget fel på heller så jag var rejält nöjd efteråt. Det man dock kan klaga på, förutom avsaknaden av 70-tals hitsen, var att dom gav ett lite lojt intryck. Det var nästan som om dom bara gick ut, gjorde sitt jobb, fick sina pengar och åkte hem till hotellet. Men dom är ju proffs så dom gjorde till och med det bra. Men, men, det är en bra spelning och jag var nöjd efteråt trots att dom kunde ha hållit på minst en timme till så vi fått lite mer 70-tals nostalgi. Ja, efteråt var det "nattamat" samt lite samkväm vid tältet innan man gosade med kudden än en gång. Lördag 9 juni Bomberplan och tyska skorpioner. Sista dagen och den dagen som på pappret skulle bli den jobbigast. Inte nog med att foten värkte som om jag fått kallbrand, det var hela sju band att se denna dag. Vilket är löjligt jobbigt i den 30-gradiga värmen som sköljde över landet just denna vecka. Jag började med att ta med mig Zamora ner tidigt på dagen till Rock Stage, letade upp lite skugga och fick i mig lite mat innan joddlarna i Focus tog scenen i besittning. Detta gamla holländska 70-tals band är bland det galnaste jag hört någon gång. Inte nog med att deras progressiva rock är av ypperligaste klass dom blandar upp den med en stor dos tvärflöjt som för tankarna till ett annat band i genren, Jethro Tull. Men som inte det vore nog det, i sista låten, "Hocus Pocus", deras stora hit, så joddlar sångaren och bandledaren Thijs van Leer, helt hysteriskt bra. Jag ser inte mycket av själv konserten då jag väljer att sitta ner i min stol bredvid mixerbordet för att så länge som möjligt komma undan solen men lagom till slutet och "Hocus Pocus" så har solen hittat mig och jag ser slutet på konserten. Fast även om det är den bästa låten dom gjort så måste jag medge att den nya låten "Aya-Yuppie-Hippie-Yee" är helt fenomenal och är kanske bäst denna tidiga lördag. Efter en trevlig stund med Focus fick jag bege mig till Röda Korset och titta till mitt sår på benet som jag upptäckte dagen innan men som nu bubblade och blödde. Brännskada minsann. Jag fick lite plåster och sen var det inget mer med det. Nu väntade tältet en stund innan det sista konsertracet. Vi sätter oss i skuggen i backen till Zeppelin Stage och bevittnar ett nytt favoritband till mig som kallar sig för Soul Doctor. Jag hade aldrig hört talas om bandet innan dom blev bokade till Sweden Rock men nu har jag alla deras skivor. Soul Doctor spelar melodiös hårdrock med AC/DC-riff, sydstatsos och trumpeter. Allt som behövs för att skapa öldrickarmusik. På scen var dom mindre roliga, rätt stillastående, men ändå helt okay. Under den tiden som vi sitter där så spelar dom enbart låtar jag vill höra så när polare Hasse tvingar med mig till nästa band så gråter jag inga större tårar. Rent musikaliskt var dom grymma men inget livat band på scen direkt. Hasse och Zamora, som anslöt under Soul Doctor, SKULLE bara se Iced Earth, men för min del kunde det kvitta. För mig dog bandet när Matt Barlow lämnade och Tim "Ripper" Owens tog hans plats. Redan på sista skivan med Matt var dom tråkiga men nu har dom blivit übertrista. Live var dom exakt så tråkiga som jag befarat. Dom gamla låtarna fick like fart på mig men Ripper gör dom inte rättvisa. Under tiden dom spelade så köpte jag mig lite käk, stötte på en gammal bekant från Norge innan jag stod en stund hos Hasse och kikade på eländet. Jag tog istället min tillflykt till Gibsontältet för att se finska tokfolkmetallarna i Korpiklaani. Nu blev dom en kvart försenade och Iced Earth slutade mycket tidigare än väntat så jag hade kunnat se hela spelningen med Iced Earth men inte hade jag blivit lyckligare för det. Hasse och Zamora skulle leta upp mig på Korpiklaani så jag ställde mig på en bra yta där jag såg bandet bra men så att även jag syntes bra men inga vänner dök upp. Korpiklaani gjorde mycket bra ifrån sig och flera gånger ville benen spritta till dans men det gick inte. Korpiklaanis musik kräver att man är med sina vänner, är lite på örat och har en öl i handen. Först då kan man få ut det mesta av Korpiklaani. Nu stod jag själv, nykter och utan öl i handen. Hade jag då börjat dansa så hade la folk trott jag var galen. Nej, finnarna gjorde ett kanongig, helt i klass med det jag såg på Wacken förra året men det där lilla extra ville inte infinna sig. När jag väl hittat allihop så väntade doomkungarna i Krux på Zeppelin Stage. Inte nog med att dom spelar så tung och skön doom så att hela Blekinge riskerar att sjunka. Min favoritsångare, Mats Levén, sjunger med bandet och som han gör det. Krux gör på snudd ett perfekt framträdande och luftgitarren och nacken får jobba friskt hos mig. Jobbas hårt gör det även på scen där bandet är rejält på hugget och sällan eller aldrig står still. Tyvärr måste vi lämna Krux innan dom spelat klart för att hinna med Motörhead. Motörhead är nämligen ett band jag aldrig, ALDRIG, missar om jag har chansen att se dom. Motörhead är så nära man kan komma det absoluta favoritbandet för mig. Dock är dom inte lika på hugget idag som dom brukar vara. Det beror förmodligen på att Lemmy dragits på sig en luftvägsinfektion och fått ställa in en radda konserter innan Sweden Rock. Han är ingen ungdom längre vår käre Lemmy. Men likt förbenat rockar dom röven av allt annat och levererar nästan festivalens bästa gig trots att låtlistan bjuder på få om någon överraskning. Överraskningen står istället den på förhand hemlige gästen för. Alla visste väl att gamle Motörhead-gitarristen Fast Eddie Clark skulle komma upp då han spelar på festivalen med sitt Fastway. Han såg dock lite nervös och rädd ut säger folk som stod längre fram men det lät förträffligt enligt mig. Jag har aldrig sett någon annan sättning av banden än den som nu är aktuell så det var jävligt kul och när väl bomberriggen sätts i rörelse under "Bomber" så är i alla fall jag nöjd som få. Avslutningen, som alltid är med "Overkill", är nog den kortaste versionen jag hört med bandet live någon gång men bra var det allt. Direkt efter Lemmy och kompani gått av så förflyttade vi oss till Festival Stage och avslutningsbandet Scorpions med Uli Jon Roth som gäst. Jag är inget fan av dessa tyskar egentligen. Visst 70-talet funkar fint men alla dessa smörballader. Hua. Jag visste att dom skulle spela "Pictured Life" rätt tidigt och den är ju grymt bra den låten och att sen få sen den med gamle gitarristen Uli Jon Roth gör ju inte saken sämre. Dom inleder med ett gäng låtar jag aldrig hört, en del riktigt tunga och bra med sköna riff med så har dom då denna Klaus Main på sång. Mannen får ju förbövulen Udo att framstå som en sopran. Det låter som han är täppt i näsan eller något för det suger verkligen så fort han öppnar munnen. Sen en annan sak: Vem har stylat bandet? Monty Phyton eller? Hur ser dom ut? Hoppas det inte är på allvar för dom ser verkligen ut som clowner. Så kommer då den där sliskiga balladen där Klaus skall vissla men han gör det playback och inte ens det klarar han. Han kan inte ens anpassa munnen så det ser ut som om han visslar till melodin. Men så äntligen, "Pictured Life", och nu får dom äntligen ordning på grejerna. Ytterligare en låt till sen beger vi oss hemåt tältet för nu fick det räcka. Det är söndag och man blickar ut över det som en gång var en vacker sommaräng. Nu är den fylld med tomburkar, skräp, trasiga tält och övergivna partytält. Vi börjar så smått att packa ihop våra grejer allt medan våra vänner lämnar oss en efter en för att även dom åka hem. Hemresan blev seg, varm men framför allt händelserik till en början men det är som man säger en helt annan historia... Ulf Classon
|
|